6 år sedan
söndag 27 februari 2011
Bh-erbjudande
Btw, så är jag sjukt nöjd med amningsbehåarna jag beställde på nätet. De ger skönt stöd, är lätta att knäppa upp med en hand och storleken verkar faktiskt funka. :-) Det var dessutom väldigt snabb leverans och all kontakt jag haft med företaget, Amoralia, har varit jättebra. De verkar måna rätt mycket om nya kunder och har mailat mig flera gånger om att jag kan få rabatt på nya ordrar, och att eventuella vänner till mig kan få olika rabatter. Nu senast fick jag ett mail där jag kunde lämna e-postadresser till vänner som då ska få en rabattkod på 5 £ att använda vid en beställning. Tänkte att det kan ju vara någon här som är intresserad. Ni kan väl maila till minadrommarsbarn@gmail.com i sådana fall.
Två veckor
Idag är det två veckor sen vi fick vår lilla plutt. Fortfarande är det svårt att ta in att jag faktiskt är mamma nu, att det är vår skrutt som ligger och sover i soffan och inte någon barnvaktsbebis som måste lämnas tillbaka.
Annars så ser status ut så här efter två veckor:
- Magen känns som att den minskar för var dag som går. Nu har jag gått ner 9 kilo av gravidvikten. (Är lite svårt att uppskatta helt med tanke på att jag inte vägde mig de sista fyra veckorna, men jag gissar på att det blev ett par extra kilo så jag räknar med att jag gick upp totalt 18 vilket känns helt galet med tanke på att jag vanligen väger under 50 kilo som ogravid.) Jag kommer dock fortfarande bara i ett par av mammajeansen och mjukisarna, höfterna och låren säger helt enkelt stopp för alla andra byxor. Har hört att det är vanligt att de bredare höfterna kvarstår efter förlossningen, så vi får se om jag kommer i de gamla jeansen över huvud taget. Just nu känner jag mig hur som helst väldigt sunkig - mammakläderna har blivit för stora, men mina gamla kläder passar fortfarande inte så jag glider mest runt i mina mjukisar och en sunk-kofta. Längtar tills jag kan botanisera i min vanliga garderob igen!
- Ömheten och svullnaden i underlivet börjar nu avta rejält och även ontet i svanskotan är bättre. Känns underbart att kunna bli lite mer rörlig! Igår var jag till och med utanför lägenheten vilket var hur skönt som helst även om det bara var för en tripp till affären. Lilla plutten sov dessutom så fint i vagnen hela utflykten vilket känns ännu bättre.
- Med skruttan går det fortfarande mestadels bra. Det tar ju tid att lära känna varandra, men jag tycker att det går framåt på den fronten även om det fortfarande är svårt ibland att veta vad hon vill. Hon både sover och äter bra vilket är skönt. I natt fick vi längsta sovpasset hittills - från kl 24 till 6 utan att vakna en enda gång. Vid sextiden vaknade dock jag av att ena bröstet höll på att sprängas, så då fick jag väcka henne för lite matning innan vi sov ett par timmar till. Hon har dock lite gnälliga/skrikiga perioder under dagen, det verkar vara magen som krånglar lite för efter diverse brak i brallan så brukar det lugna ner sig. Som tur är rör det sig om förhållandevis korta stunder, och jag kan bara föreställa mig hur jobbigt det måste vara för de som har bebisar med riktiga magproblem, för jag får ont i hjärtat bara hon vänder mungiporna nedåt och darrar med underläppen. Tur då att maken är världens bästa på vyssja och lugna även när hon ger upp riktiga illvrål.
- Rutinmässigt så känns det också som att det börja arta sig nu. Det är svårt att hinna med allt, men någon slags ok standard har vi ändå lyckats hålla här hemma. Vi får i alla fall matvarorna handlade, maten lagad och disken diskad och det är ju det viktigaste. Ser fram emot när jag känner att jag har så pass bra koll på läget att jag kan börja ta mig ut och göra saker, skulle vara så skönt att bara få komma igång med lite barnvagnspromenader.
Annars så ser status ut så här efter två veckor:
- Magen känns som att den minskar för var dag som går. Nu har jag gått ner 9 kilo av gravidvikten. (Är lite svårt att uppskatta helt med tanke på att jag inte vägde mig de sista fyra veckorna, men jag gissar på att det blev ett par extra kilo så jag räknar med att jag gick upp totalt 18 vilket känns helt galet med tanke på att jag vanligen väger under 50 kilo som ogravid.) Jag kommer dock fortfarande bara i ett par av mammajeansen och mjukisarna, höfterna och låren säger helt enkelt stopp för alla andra byxor. Har hört att det är vanligt att de bredare höfterna kvarstår efter förlossningen, så vi får se om jag kommer i de gamla jeansen över huvud taget. Just nu känner jag mig hur som helst väldigt sunkig - mammakläderna har blivit för stora, men mina gamla kläder passar fortfarande inte så jag glider mest runt i mina mjukisar och en sunk-kofta. Längtar tills jag kan botanisera i min vanliga garderob igen!
- Ömheten och svullnaden i underlivet börjar nu avta rejält och även ontet i svanskotan är bättre. Känns underbart att kunna bli lite mer rörlig! Igår var jag till och med utanför lägenheten vilket var hur skönt som helst även om det bara var för en tripp till affären. Lilla plutten sov dessutom så fint i vagnen hela utflykten vilket känns ännu bättre.
- Med skruttan går det fortfarande mestadels bra. Det tar ju tid att lära känna varandra, men jag tycker att det går framåt på den fronten även om det fortfarande är svårt ibland att veta vad hon vill. Hon både sover och äter bra vilket är skönt. I natt fick vi längsta sovpasset hittills - från kl 24 till 6 utan att vakna en enda gång. Vid sextiden vaknade dock jag av att ena bröstet höll på att sprängas, så då fick jag väcka henne för lite matning innan vi sov ett par timmar till. Hon har dock lite gnälliga/skrikiga perioder under dagen, det verkar vara magen som krånglar lite för efter diverse brak i brallan så brukar det lugna ner sig. Som tur är rör det sig om förhållandevis korta stunder, och jag kan bara föreställa mig hur jobbigt det måste vara för de som har bebisar med riktiga magproblem, för jag får ont i hjärtat bara hon vänder mungiporna nedåt och darrar med underläppen. Tur då att maken är världens bästa på vyssja och lugna även när hon ger upp riktiga illvrål.
- Rutinmässigt så känns det också som att det börja arta sig nu. Det är svårt att hinna med allt, men någon slags ok standard har vi ändå lyckats hålla här hemma. Vi får i alla fall matvarorna handlade, maten lagad och disken diskad och det är ju det viktigaste. Ser fram emot när jag känner att jag har så pass bra koll på läget att jag kan börja ta mig ut och göra saker, skulle vara så skönt att bara få komma igång med lite barnvagnspromenader.
fredag 25 februari 2011
Två saker jag inte gjort på över nio månader
1. Druckit vin (ett kvarts glas till gårdagens middag)
2. Rensat kattlådan
Det första var roligare än det andra...
PS. Tack för era kommentarer ang mina bloggtankar, blir glad att ni uppskattar mitt skrivande och kan tänka er att fortsätta läsa även om jag bloggar på ett annat ställe. Kram på er!
2. Rensat kattlådan
Det första var roligare än det andra...
PS. Tack för era kommentarer ang mina bloggtankar, blir glad att ni uppskattar mitt skrivande och kan tänka er att fortsätta läsa även om jag bloggar på ett annat ställe. Kram på er!
torsdag 24 februari 2011
Bloggtankar
Det är många bloggare jag följt och fortfarande följer som förändrat sitt bloggande den senaste tiden, av olika anledningar. En del har slutat blogga, andra bloggar på annan plats och vissa har valt att lösenordsskydda.
Som det ser ut nu har jag också kommit till punkten där jag börjat fundera kring hur jag ska göra med bloggandet. Det finns flera anledningar till det. Den första är att jag startade den här bloggen för att skriva av mig kring vår barnlöshet, ivf-behandlingarna och sedan kring graviditeten på ett väldigt öppet och anonymt sätt. Det var ämnen som handlade om mig (och maken till viss del). Det har verkligen varit en stor hjälp för mig och det har varit underbart att vara en del av en gemenskap, men jag vet inte om jag vill blogga om vårt lilla pyre på samma öppna sätt. Jag skulle visserligen kunna ändra fokus, och blogga mer om min vardag och andra intressen, men det känns av någon anledning inte riktigt rätt att göra just här och nu. Kanske är det en känsla av att jag kommer att ha svårt att hålla anonymiteten. Har bland annat fått flera frågor här på bloggen om vad vår lilla ska heta och redan här tycker jag att det är svårt att balansera vad jag ska lämna ut och inte.
Dessutom är det så att jag också har en annan blogg, en hyfsat ickeanonym sådan där jag bloggar om andra intressen. En blogg som blivit lidande under den tid vi fokuserat på att få en till familjemedlem, men som jag mer och mer känner motivation för och vill lägga tid på. Jag tror att de ämnen som jag kommer ha behov av att blogga om i samband med pyret och mitt liv som förälder, kommer att kunna passa in där. Det kommer inte att bli något dagligt bloggande av typen "idag gjorde plutten det och det" men lite tankar kring föräldraskap kommer nog att dyka upp då och då.
Att ha två bloggar har funkat under tiden jag varit gravid och haft gott om tid, men nu känner jag att jag inte riktigt har den tiden längre så det är också en del av det hela. Det är väldigt svårt att fatta ett beslut kring hur jag vill göra, egentligen vill jag nog både äta kakan och ha den kvar... Ska fundera lite till. Hur som helst kommer jag ju inte att slua blogga helt, och blir det så att jag slutar att blogga här kommer ni att få möjlighet att läsa min andra blogg istället. Återkommer i ämnet...
Som det ser ut nu har jag också kommit till punkten där jag börjat fundera kring hur jag ska göra med bloggandet. Det finns flera anledningar till det. Den första är att jag startade den här bloggen för att skriva av mig kring vår barnlöshet, ivf-behandlingarna och sedan kring graviditeten på ett väldigt öppet och anonymt sätt. Det var ämnen som handlade om mig (och maken till viss del). Det har verkligen varit en stor hjälp för mig och det har varit underbart att vara en del av en gemenskap, men jag vet inte om jag vill blogga om vårt lilla pyre på samma öppna sätt. Jag skulle visserligen kunna ändra fokus, och blogga mer om min vardag och andra intressen, men det känns av någon anledning inte riktigt rätt att göra just här och nu. Kanske är det en känsla av att jag kommer att ha svårt att hålla anonymiteten. Har bland annat fått flera frågor här på bloggen om vad vår lilla ska heta och redan här tycker jag att det är svårt att balansera vad jag ska lämna ut och inte.
Dessutom är det så att jag också har en annan blogg, en hyfsat ickeanonym sådan där jag bloggar om andra intressen. En blogg som blivit lidande under den tid vi fokuserat på att få en till familjemedlem, men som jag mer och mer känner motivation för och vill lägga tid på. Jag tror att de ämnen som jag kommer ha behov av att blogga om i samband med pyret och mitt liv som förälder, kommer att kunna passa in där. Det kommer inte att bli något dagligt bloggande av typen "idag gjorde plutten det och det" men lite tankar kring föräldraskap kommer nog att dyka upp då och då.
Att ha två bloggar har funkat under tiden jag varit gravid och haft gott om tid, men nu känner jag att jag inte riktigt har den tiden längre så det är också en del av det hela. Det är väldigt svårt att fatta ett beslut kring hur jag vill göra, egentligen vill jag nog både äta kakan och ha den kvar... Ska fundera lite till. Hur som helst kommer jag ju inte att slua blogga helt, och blir det så att jag slutar att blogga här kommer ni att få möjlighet att läsa min andra blogg istället. Återkommer i ämnet...
onsdag 23 februari 2011
10 dagar
Idag är det tio dagar sedan hon kom till oss - vårt underverk! Känns som att hon alltid har varit här, och jag kan inte längre tänka mig hur livet skull vara utan henne. Bland det härligaste jag vet just nu är at titta på henne när hon ligger i makens famn i soffan på kvällen - min lilla familj. Tänk att man kan älska så mycket!
Förlossningen, del 3 - lite efteråttankar
Generellt sett måste jag säga att jag är nöjd med förlossningen. Förutom den första barnmorskan kände jag stor tillit till personalen och deras kunnande, och jag kände också att jag fick hjälp när jag behövde det, och likaså pepp och stöd. Innan förlossningen hade jag känt viss oro för att något skulle kunna hända med mig eller barnet, men väl där kände jag aldrig oro ens vid de få tillfällen när hjärtljuden går ner på barnet. Kanske för att de gick upp igen direkt när jag vände mig, men jag tror också att det är för att personalen riktigt osade lugn och trygghet.
Det enda som var riktigt riktigt jobbigt, var de där sista timmarna när bebisen inte ville ner och jag faktiskt började misströsta kring att jag skulle klara av att föda ut barnet. Det var verkligen det jobbigaste jag gjort alla gånger, och jag tror att det var den där kombinationen av att ha så ont och inte vet hur lång tid det skulle ta ytterligare som tog knäcken på mig. När hon sedan kommit så var en av mina första tankar att "det här gör jag ALDRIG om", och paniken när jag insåg att jag faktiskt vill att skruttan ska få ett syskon om det nu går och att jag då skulle vara tvungen att föda igen...
På det där första samtalet efter förlossningen sa dock barnmorskan att något sådant kommer inte att hända igen. Nu har vår lilla skrutt "banat vägen" för nästa barn. Om det är helt sant vet jag inte, men jag väljer att tänka så för att orka med tanken att faktiskt gå igenom en förlossning igen. Barnmorskan sa också när vi kom in att "jag förstår att ni har haft det jobbigt; först att ha svårt att bli gravida och sedan nu på förlossningen". Just där och då kände jag att "så jobbigt var det väl kanske inte" samtidigt som det var skönt att bekräftat att man kan faktiskt ha haft det jobbigt utan att det varit "katastrofjobbigt".
Ytterligare en sak som var jobbig var den första tiden efter förlossningen. Jag önskar att vi hade pratat mer om den på föräldrautbildningen, nu blev det mest amning och förlossningsdepression... Jag hade ju förstått att det skulle vara ansträngande att klämma ut en bebis, men att jag skulle vara så totalt slut efteråt hade jag inte förstått. Jag kunde inte stå upprätt på två dagar, och när jag ville duscha av mig allt blod från förlossningen innan vi skulle gå och lägga oss så fick jag stå på alla fyra i badkaret och maken sköta duschandet. För att inte tala om hur underlivet kändes, det är först nu som svullnaden börjar gå ner och jag kan sitta på en vanlig stol. Nu har jag istället sjukt ont i svanskotan och i blygdbenet, framför allt när jag står eller går mer än ungefär en kvart. Känns inte alls kul att inte kunna gå och bära runt på vår lilla skrutt när hon är gnällig, och att vara så bunden till soffan som jag är just nu.
Nu blev det här ett väldigt gnälligt inlägg känner jag, så jag måste ändå skriva att trots allt det kroppsligt jobbiga så vägs det ju upp av våran underbara lilla plutt! Jag är så fruktansvärt tacksam för att få ha henne, det underbaraste som hänt!
Det enda som var riktigt riktigt jobbigt, var de där sista timmarna när bebisen inte ville ner och jag faktiskt började misströsta kring att jag skulle klara av att föda ut barnet. Det var verkligen det jobbigaste jag gjort alla gånger, och jag tror att det var den där kombinationen av att ha så ont och inte vet hur lång tid det skulle ta ytterligare som tog knäcken på mig. När hon sedan kommit så var en av mina första tankar att "det här gör jag ALDRIG om", och paniken när jag insåg att jag faktiskt vill att skruttan ska få ett syskon om det nu går och att jag då skulle vara tvungen att föda igen...
På det där första samtalet efter förlossningen sa dock barnmorskan att något sådant kommer inte att hända igen. Nu har vår lilla skrutt "banat vägen" för nästa barn. Om det är helt sant vet jag inte, men jag väljer att tänka så för att orka med tanken att faktiskt gå igenom en förlossning igen. Barnmorskan sa också när vi kom in att "jag förstår att ni har haft det jobbigt; först att ha svårt att bli gravida och sedan nu på förlossningen". Just där och då kände jag att "så jobbigt var det väl kanske inte" samtidigt som det var skönt att bekräftat att man kan faktiskt ha haft det jobbigt utan att det varit "katastrofjobbigt".
Ytterligare en sak som var jobbig var den första tiden efter förlossningen. Jag önskar att vi hade pratat mer om den på föräldrautbildningen, nu blev det mest amning och förlossningsdepression... Jag hade ju förstått att det skulle vara ansträngande att klämma ut en bebis, men att jag skulle vara så totalt slut efteråt hade jag inte förstått. Jag kunde inte stå upprätt på två dagar, och när jag ville duscha av mig allt blod från förlossningen innan vi skulle gå och lägga oss så fick jag stå på alla fyra i badkaret och maken sköta duschandet. För att inte tala om hur underlivet kändes, det är först nu som svullnaden börjar gå ner och jag kan sitta på en vanlig stol. Nu har jag istället sjukt ont i svanskotan och i blygdbenet, framför allt när jag står eller går mer än ungefär en kvart. Känns inte alls kul att inte kunna gå och bära runt på vår lilla skrutt när hon är gnällig, och att vara så bunden till soffan som jag är just nu.
Nu blev det här ett väldigt gnälligt inlägg känner jag, så jag måste ändå skriva att trots allt det kroppsligt jobbiga så vägs det ju upp av våran underbara lilla plutt! Jag är så fruktansvärt tacksam för att få ha henne, det underbaraste som hänt!
måndag 21 februari 2011
Förlossningen, del 2
Första delen kan läsas här.
När jag nu fått mig lite att äta, passade jag på att vila medan epiduralen verkade. Maken försökte göra detsamma, men det var inte helt lätt för honom som bara fått en hård fåtölj att sitta på... Jag får en knapp att trycka på för att själv kunna "extradosera" smärtstillande och barnmorskan säger åt mig att trycka så fort jag får det minsta ont för att undvika att igen hamna i det panikläge jag befann mig i när jag fick epiduralen . Jag är fortfarande skeptisk till att förloppet ska kunna stanna av, så jag är rätt försiktig med tryckandet ändå även om jag tar möjligheten lite då och då när jag får värkar som är lite kraftigare och som är svåra att andas igenom. Efter en stunds vila och mat börjar jag att känna mig piggare, och försöker försiktigt fråga om det inte vore bra att gå upp lite, men det örat känns det inte riktigt som om barnmorskan vill höra på. Istället blir jag liggande och vilar lite mer.
En timme efter att jag fått epiduralen görs en ny undersökning, och då visade det sig att det varit helt rätt beslut att tacka ja till denna, för nu hade jag öppnat mig till sex centimeter! Tre centimeter på bara den senaste timmen alltså. Vilken glädjekänsla att det gått framåt! Ytterligare tre timmar senare, vid sjutiden, kollas det igen, och då är det 8-9 cm som är budet.
På samma gång är det barnmorskebyte och vi får återigen två helt underbara kvinnor som tar hand om oss; en barnmorska och en student. De är väldigt peppande, och nu får jag stort gehör för min vilja att komma upp vilket ger mig en ny energi. Det hämtas in både gåstol och boll (som jag får sitta på och äta frukost) och förhoppningarna är höga om att den där sista centimetern snart ska vara väck. Tyvärr visar sig det gå lite segare än förväntat, så efter en och en halv timme i oförändrat läge kopplas det på ett värkstimulerande dropp.
Klockan tio visar det sig att vi nått målet med tio centimeter - hurra! Det enda är att den lilla måste ner lite till, men nu säger barnmorskorna att snart snart, och jag är verkligen tokpeppad. Tänk att vi snart ska få träffa vår lilla plutt!
"Snart, snart" verkar dock vara lite väl optimistiskt - tiden går och bebisen vill helt enkelt inte ner. Det värkstimulerande ökas ytterligare samtidigt som epiduralens flöde minskas, och nu börjar det bli jobbigt att hantera värkarna. Jag får prova olika ställningar; sitta på förlossningspallen, på en hink, på knä i sängen och på sidan med benet i en gynmojäng - men det hjälper inte. I det här läget blir det barnmorskebyte igen och jag blir lite irriterad, för jag tolkar det som att det är en bit kvar. Jag börjar misströsta och säger till maken att snart orkar jag inte mer, nu är klockan nästan tre och de har sagt att det är på gång hur många timmar som helst men inget händer ju. Han försöker att peppa och säger att jag orkar visst, och egentligen vet jag att han har rätt fast just då är det fruktansvärt jobbigt.
Den nya barnmorskan är hur som helst jättegullig och hon låter mig börja "provkrysta", när jag börjar få svårt att andas igenom värkarna. Äntligen händer det något! Tyvärr ger krystningarna inte särskilt mycket effekt, inte ens när det börjar bli dags för det mer aktiva krystandet händer det tillräckligt mycket även om barnmorskan försäkrar att jag gör helt rätt och är jätteduktig. Nu kallas ytterligare en barnmorska in som trycker på magen samtidigt som jag krystar, och när inte det heller hjälper kommer läkaren med en sugklocka. Inte så kul, men i det här läget börjar jag ändå känna att nu är det faktiskt dags, och det räcker med att läkaren drar lite i klockan för att få fram barnet, sedan får jag den där extra energin att trycka på hela vägen. Jag vet att det inte är något fel att få hjälp med sugklocka eller liknande, men jag känner ändå lite extra stolhet när jag läser i journalen att "klockan släpps och mamman krystar själv ut barnet".
Klockan 15.44 kommer hon alltså till slut ut. Hon har navelsträngen runt kroppen, men skriker direkt och bajsar. Hur maken lät just i det här ögonblicket glömmer jag aldrig, även om jag inte minns orden. Själv är jag frktansvärt trött och har nästan svårt att förstå vad som händer när hon läggs upp på mitt bröst. Har vi verkligen blivit föräldrar? Det är nästan för ofattbart och helt fantastiskt! Tror att det är barnmorskan som ställer frågan om vi vet vad det är, och först då tittar vi under filten och ser att vi fått en dotter!
Efter fem minuter ungefär får jag en eftervärk, och då åker moderkakan ut när läkaren drar lite lätt i navelsträngen. Känns väldigt skönt att ha eliminerat ytterligare ett problemmoment, hart hört om kvinnor som fått opereras för att den inte släppt. Samma sak när barnmorskan känner på magen och konstaterar att livmodern drar ihop sig bra. Sys måste jag dock, men när läkaren hunnit ungefär halvvägs piper något akut iväg henne och jag får ligga där med benen i vädret och vänta tills hon kommer tillbaka. Jättekul, särskilt som maken flänger runt för att fixa lite grejer och får passera "katastrofområdet" flera gånger. Först efter läkaren sytt klart kan jag komma upp i något sånär ställning för att amma, trots att den lilla visade ganska direkt att hon minsann var redo. Efter det får vi fika och skålar i cider för vår lilla älskling, och sedan åker vi upp på BB. Nu är vi helt plötsligt föräldrar, helt underbart!
När jag nu fått mig lite att äta, passade jag på att vila medan epiduralen verkade. Maken försökte göra detsamma, men det var inte helt lätt för honom som bara fått en hård fåtölj att sitta på... Jag får en knapp att trycka på för att själv kunna "extradosera" smärtstillande och barnmorskan säger åt mig att trycka så fort jag får det minsta ont för att undvika att igen hamna i det panikläge jag befann mig i när jag fick epiduralen . Jag är fortfarande skeptisk till att förloppet ska kunna stanna av, så jag är rätt försiktig med tryckandet ändå även om jag tar möjligheten lite då och då när jag får värkar som är lite kraftigare och som är svåra att andas igenom. Efter en stunds vila och mat börjar jag att känna mig piggare, och försöker försiktigt fråga om det inte vore bra att gå upp lite, men det örat känns det inte riktigt som om barnmorskan vill höra på. Istället blir jag liggande och vilar lite mer.
En timme efter att jag fått epiduralen görs en ny undersökning, och då visade det sig att det varit helt rätt beslut att tacka ja till denna, för nu hade jag öppnat mig till sex centimeter! Tre centimeter på bara den senaste timmen alltså. Vilken glädjekänsla att det gått framåt! Ytterligare tre timmar senare, vid sjutiden, kollas det igen, och då är det 8-9 cm som är budet.
På samma gång är det barnmorskebyte och vi får återigen två helt underbara kvinnor som tar hand om oss; en barnmorska och en student. De är väldigt peppande, och nu får jag stort gehör för min vilja att komma upp vilket ger mig en ny energi. Det hämtas in både gåstol och boll (som jag får sitta på och äta frukost) och förhoppningarna är höga om att den där sista centimetern snart ska vara väck. Tyvärr visar sig det gå lite segare än förväntat, så efter en och en halv timme i oförändrat läge kopplas det på ett värkstimulerande dropp.
Klockan tio visar det sig att vi nått målet med tio centimeter - hurra! Det enda är att den lilla måste ner lite till, men nu säger barnmorskorna att snart snart, och jag är verkligen tokpeppad. Tänk att vi snart ska få träffa vår lilla plutt!
"Snart, snart" verkar dock vara lite väl optimistiskt - tiden går och bebisen vill helt enkelt inte ner. Det värkstimulerande ökas ytterligare samtidigt som epiduralens flöde minskas, och nu börjar det bli jobbigt att hantera värkarna. Jag får prova olika ställningar; sitta på förlossningspallen, på en hink, på knä i sängen och på sidan med benet i en gynmojäng - men det hjälper inte. I det här läget blir det barnmorskebyte igen och jag blir lite irriterad, för jag tolkar det som att det är en bit kvar. Jag börjar misströsta och säger till maken att snart orkar jag inte mer, nu är klockan nästan tre och de har sagt att det är på gång hur många timmar som helst men inget händer ju. Han försöker att peppa och säger att jag orkar visst, och egentligen vet jag att han har rätt fast just då är det fruktansvärt jobbigt.
Den nya barnmorskan är hur som helst jättegullig och hon låter mig börja "provkrysta", när jag börjar få svårt att andas igenom värkarna. Äntligen händer det något! Tyvärr ger krystningarna inte särskilt mycket effekt, inte ens när det börjar bli dags för det mer aktiva krystandet händer det tillräckligt mycket även om barnmorskan försäkrar att jag gör helt rätt och är jätteduktig. Nu kallas ytterligare en barnmorska in som trycker på magen samtidigt som jag krystar, och när inte det heller hjälper kommer läkaren med en sugklocka. Inte så kul, men i det här läget börjar jag ändå känna att nu är det faktiskt dags, och det räcker med att läkaren drar lite i klockan för att få fram barnet, sedan får jag den där extra energin att trycka på hela vägen. Jag vet att det inte är något fel att få hjälp med sugklocka eller liknande, men jag känner ändå lite extra stolhet när jag läser i journalen att "klockan släpps och mamman krystar själv ut barnet".
Klockan 15.44 kommer hon alltså till slut ut. Hon har navelsträngen runt kroppen, men skriker direkt och bajsar. Hur maken lät just i det här ögonblicket glömmer jag aldrig, även om jag inte minns orden. Själv är jag frktansvärt trött och har nästan svårt att förstå vad som händer när hon läggs upp på mitt bröst. Har vi verkligen blivit föräldrar? Det är nästan för ofattbart och helt fantastiskt! Tror att det är barnmorskan som ställer frågan om vi vet vad det är, och först då tittar vi under filten och ser att vi fått en dotter!
Efter fem minuter ungefär får jag en eftervärk, och då åker moderkakan ut när läkaren drar lite lätt i navelsträngen. Känns väldigt skönt att ha eliminerat ytterligare ett problemmoment, hart hört om kvinnor som fått opereras för att den inte släppt. Samma sak när barnmorskan känner på magen och konstaterar att livmodern drar ihop sig bra. Sys måste jag dock, men när läkaren hunnit ungefär halvvägs piper något akut iväg henne och jag får ligga där med benen i vädret och vänta tills hon kommer tillbaka. Jättekul, särskilt som maken flänger runt för att fixa lite grejer och får passera "katastrofområdet" flera gånger. Först efter läkaren sytt klart kan jag komma upp i något sånär ställning för att amma, trots att den lilla visade ganska direkt att hon minsann var redo. Efter det får vi fika och skålar i cider för vår lilla älskling, och sedan åker vi upp på BB. Nu är vi helt plötsligt föräldrar, helt underbart!
lördag 19 februari 2011
Förlossningen, del 1
Här kommer första inlägget om förlossningen, blir en uppdelning för att inte bli så långt.
Som tidigare sagt så ringde vi klockan 12 til förlossningen, bara för att få veta att det var fullt för tillfället. Kändes väldigt snopet, och jag kände mig också lite stressad över att inte veta hur lång tid det skulle kunna ta innan vi skulle få komma in. Vi försökte att vila lite och att fixa de sista sakerna hemma så längre (slänga sopor, packa det sista i väskan och köpa lite extra snacks), men det var ju inte helt lätt med nerverna på helspänn. Klockan tre på lördagen ringde de i alla fall från förlossningen och sa att ni kunde vi komma in för igångsättningen. Maken propsade på att vi skulle äta något "riktigt" innan, så vi lyckades trots all nervositet klämma i oss en sen lunch vilket jag är enormt glad för så här i efterhand.
Väl på förlossningen kände vi oss väldigt förvirrade, vi hade ingen aning om var vi skulle gå, hur det skulle funka och så vidare. Vi blev välkomnade av en barnmorska som kanske inte var den bästa att ta hand om två så förvirrade själar som vi just då. Hon började med att säga att först skulle jag få en nål i handen och sedan skulle det göras en undersökning för att se hur själva igångsättnigen skulle gå till, och blev väldigt ställd när jag (eftersom jag visste att det fanns en chans att det skulle räcka med att sätta igång vattnet) bad att få undersökningen först och nålen sen. Det gick INTE att kompromissa med deras rutiner, men vad jag kunde få var lite emblasalva... som hon sedan lyckades sticka bredvid så att hon fick sticka igen. Suck...
Läkaren som gjorde undersökningen var hur som helst jättegullig och faktiskt all personal på förlossningen som jag träffade efter just den där första barnmorskan. Det visade sig att jag var öppen 1,5 cm, men livmodertappen hade inte kortat sig helt så det blev till att sätta en gel för att mjuka upp den lite mer. Efter det fick vi vänta sex timmar och sedan skulle jag undersökas igen. Vad vi gjorde under de här sex timmarna minns jag inte riktigt, efter en timme vid ctg-maskinen har jag för mig att jag sov lite och även att vi var uppe och gick lite och satt en stund i uppehållsrummet. Jag hade värkar under hela tiden, men de var fortfarande rätt lätthanterliga. Under denna tid var det också barnmorskebyte och vi fick en äldre kvinna som jag först dömde ut som lite barsk och av den "gamla skolan" men som visade sig vara helt fantastisk när det gällde (trots att hon hade sjukt hårda nypor).
Undersökningen sex timmar senare visade att jag var öppen tre cm och då gick det bra att ta hål på vattnet. Det kändes verkligen toppen att det hela tiden gick framåt kände jag. Efter att vattnet gått började det dock gå ännu snabbare. Värkarna kom tätare och var mycket mer intensiva än de tidigare, och jag började känna att nu måste jag faktiskt ha något mot smärtan. Eftersom man nu satt en skalpelektrod på barnets huvud så var tensen utesluten, så vi plockade fram lustgasen istället. Tyvärr infriades inte mina höga förväntningar och lustgasen höjdes både till 75 och 100 procent utan att jag kände någon som helst lindring. Vid det här laget började jag helt att gå in i mig själv, mina enda tankar var hur jag skulle klara av de enormt starka värkarna, och jag blev nära på okontaktbar. Måste dock tillägga att här jobbade jag och maken perfekt som ett team där han höll lustgasen så att jag bara behöver koncentrera mig på själva andningen. Han peppade också och sa hela tiden att jag var sååå duktig - precis det jag behövde höra!
Barnmorskan gör sedan en ny undersökning, och jag fattar redan där och då att det inte hänt så mycket för hon sa inte ens hur mycket öppet det var utan föreslog bara att nu kanske det var dags för en epidural. Min tanke hade ju varit att klara mig bara på lustgas och andning, men vid det här laget stod det rätt klart att det inte skulle funka. Så jag säger ja, men lyckas mitt i alla smärta ändå få fram att jag är orolig för att det ska stanna av. Tyvärr visar det sig, efter att brickan med allt redan rullats in, att det är en på kö före, så jag får vänta 30 minuter. Men när läkaren väl kommer så går det väldigt snabbt och enkelt, och det dröjer inte länge förrän jag känner den fantastiska effekten! Tänk att man kan bli så omvänd från att ha varit väldigt skeptisk, till älska EDA. Jag ska dock säga att det jag framför allt var negativ till; att det kunde fördröja förloppet, och att man blir väldigt begränsad i rörligheten - de två sakerna hade ju redan hänt i och med att jag hade så ont, jag kunde knappt vända mig i sängen, än mindre up och röra mig, och smärtan verkade också göra att kroppen spände sig för mycket för att öppna sig mer.
Nu får vi hur som helst lite andrum och jag ber om att få in något att äta. Sköterskan är lite skeptisk, och påminner mig om att det är väldigt vanligt att man kräks förr eller senare, men jag känner att hellre fylla på med energi nu och ev kräkas senare, än att kräkas senare utan att ha ätit något. Två mackor och lite blåbärssoppa blir det.
Fortsättning följer som sagt...
Som tidigare sagt så ringde vi klockan 12 til förlossningen, bara för att få veta att det var fullt för tillfället. Kändes väldigt snopet, och jag kände mig också lite stressad över att inte veta hur lång tid det skulle kunna ta innan vi skulle få komma in. Vi försökte att vila lite och att fixa de sista sakerna hemma så längre (slänga sopor, packa det sista i väskan och köpa lite extra snacks), men det var ju inte helt lätt med nerverna på helspänn. Klockan tre på lördagen ringde de i alla fall från förlossningen och sa att ni kunde vi komma in för igångsättningen. Maken propsade på att vi skulle äta något "riktigt" innan, så vi lyckades trots all nervositet klämma i oss en sen lunch vilket jag är enormt glad för så här i efterhand.
Väl på förlossningen kände vi oss väldigt förvirrade, vi hade ingen aning om var vi skulle gå, hur det skulle funka och så vidare. Vi blev välkomnade av en barnmorska som kanske inte var den bästa att ta hand om två så förvirrade själar som vi just då. Hon började med att säga att först skulle jag få en nål i handen och sedan skulle det göras en undersökning för att se hur själva igångsättnigen skulle gå till, och blev väldigt ställd när jag (eftersom jag visste att det fanns en chans att det skulle räcka med att sätta igång vattnet) bad att få undersökningen först och nålen sen. Det gick INTE att kompromissa med deras rutiner, men vad jag kunde få var lite emblasalva... som hon sedan lyckades sticka bredvid så att hon fick sticka igen. Suck...
Läkaren som gjorde undersökningen var hur som helst jättegullig och faktiskt all personal på förlossningen som jag träffade efter just den där första barnmorskan. Det visade sig att jag var öppen 1,5 cm, men livmodertappen hade inte kortat sig helt så det blev till att sätta en gel för att mjuka upp den lite mer. Efter det fick vi vänta sex timmar och sedan skulle jag undersökas igen. Vad vi gjorde under de här sex timmarna minns jag inte riktigt, efter en timme vid ctg-maskinen har jag för mig att jag sov lite och även att vi var uppe och gick lite och satt en stund i uppehållsrummet. Jag hade värkar under hela tiden, men de var fortfarande rätt lätthanterliga. Under denna tid var det också barnmorskebyte och vi fick en äldre kvinna som jag först dömde ut som lite barsk och av den "gamla skolan" men som visade sig vara helt fantastisk när det gällde (trots att hon hade sjukt hårda nypor).
Undersökningen sex timmar senare visade att jag var öppen tre cm och då gick det bra att ta hål på vattnet. Det kändes verkligen toppen att det hela tiden gick framåt kände jag. Efter att vattnet gått började det dock gå ännu snabbare. Värkarna kom tätare och var mycket mer intensiva än de tidigare, och jag började känna att nu måste jag faktiskt ha något mot smärtan. Eftersom man nu satt en skalpelektrod på barnets huvud så var tensen utesluten, så vi plockade fram lustgasen istället. Tyvärr infriades inte mina höga förväntningar och lustgasen höjdes både till 75 och 100 procent utan att jag kände någon som helst lindring. Vid det här laget började jag helt att gå in i mig själv, mina enda tankar var hur jag skulle klara av de enormt starka värkarna, och jag blev nära på okontaktbar. Måste dock tillägga att här jobbade jag och maken perfekt som ett team där han höll lustgasen så att jag bara behöver koncentrera mig på själva andningen. Han peppade också och sa hela tiden att jag var sååå duktig - precis det jag behövde höra!
Barnmorskan gör sedan en ny undersökning, och jag fattar redan där och då att det inte hänt så mycket för hon sa inte ens hur mycket öppet det var utan föreslog bara att nu kanske det var dags för en epidural. Min tanke hade ju varit att klara mig bara på lustgas och andning, men vid det här laget stod det rätt klart att det inte skulle funka. Så jag säger ja, men lyckas mitt i alla smärta ändå få fram att jag är orolig för att det ska stanna av. Tyvärr visar det sig, efter att brickan med allt redan rullats in, att det är en på kö före, så jag får vänta 30 minuter. Men när läkaren väl kommer så går det väldigt snabbt och enkelt, och det dröjer inte länge förrän jag känner den fantastiska effekten! Tänk att man kan bli så omvänd från att ha varit väldigt skeptisk, till älska EDA. Jag ska dock säga att det jag framför allt var negativ till; att det kunde fördröja förloppet, och att man blir väldigt begränsad i rörligheten - de två sakerna hade ju redan hänt i och med att jag hade så ont, jag kunde knappt vända mig i sängen, än mindre up och röra mig, och smärtan verkade också göra att kroppen spände sig för mycket för att öppna sig mer.
Nu får vi hur som helst lite andrum och jag ber om att få in något att äta. Sköterskan är lite skeptisk, och påminner mig om att det är väldigt vanligt att man kräks förr eller senare, men jag känner att hellre fylla på med energi nu och ev kräkas senare, än att kräkas senare utan att ha ätit något. Två mackor och lite blåbärssoppa blir det.
Fortsättning följer som sagt...
fredag 18 februari 2011
Måste ju också skriva...
...TACK för alla fina kommentarer vi har fått. Jag kan inte förstå att så många engagerat sig i vår kamp, och jag blir alldeles tårögd över alla er som glädjs med oss nu. Massor av kramar!
Världens finaste fot!
Världens finaste fot!
torsdag 17 februari 2011
Bara en kommentar...
Var för övrigt på efterkontroll efter förlossningen/pku-test för skruttan idag. Kändes lite för tidigt att prata igenom fölossningen redan för mig, men bra för de som vill göra det så fort som möjligt. Jag tar nog hellre detta på återkontollen hos min ordinarie barnmorska när jag fått lite mer tid på att smälta den och tänka igenom ev frågor. Barnmorskan vi träffade nu var jättegulig, men visst störde jag mig lite på att hon sa ang vår ivf att nu när vi en gång lyckats så är det nog bäst att vi skyddar oss för det är ju inte ovanligt att "kroppen nu förstår" och par blir gravida naturligt. Kanske det kanske, men det känns lite fel att säga så utan att ens känna till anledningen till vår ivf. Det känns hur som helst ganska osannolikt för vår det med tanke på att både jag och maken bidrog till att det blev ivf. Dessutom känns inte syskonfrågan som det mest aktuella just nu, först ska vi bara njuta av vår lilla plutt!
tredagarsgråten?
Fyra dagar gammal är hon nu, och här sitter jag och grinar när jag läser ikapp på Underbara Claras blogg och det här inlägget. Samma dag som vi fick ett brev från CvL där de vill att vi ska fylla lite uppgifter om vår graviditet/förlossing. Tänk att det gick, att jag faktiskt sitter här med vår lilla skatt i famnen. Det är ju helt fantastiskt att vi kunde få den hjälpen, jag vill inte ens tänka på alternativet.
PS. Ska läsa ikapp på era bloggar också snart (men nu vaknade skatten skrikandes), är särskilt nyfiken på er som ruvar och håller tummarna så hårt så hårt!
PS. Ska läsa ikapp på era bloggar också snart (men nu vaknade skatten skrikandes), är särskilt nyfiken på er som ruvar och håller tummarna så hårt så hårt!
tisdag 15 februari 2011
Hemma igen med bebis!
13 februari blev vi tre i familjen! Äntligen! Världens finaste lilla plutt som vägde 3880 och var 52 cm. Är fortfarande så ofantligt svårt att förstå att hon faktiskt är här nu!
Kommer att skriva mer om förlossningen senare, nu försöker vi vänja oss vid att ha kommit hem från BB och att anpassa oss till det här nya livet. Gissar på att jag får portionera ut tiden för att skriva ett så långt inlägg... Kan bara skriva kort att allt gick bra, men att det inte alls blev som jag tänkt och att jag känner mig rätt mör och öm men väldigt väldigt lycklig.
Kommer att skriva mer om förlossningen senare, nu försöker vi vänja oss vid att ha kommit hem från BB och att anpassa oss till det här nya livet. Gissar på att jag får portionera ut tiden för att skriva ett så långt inlägg... Kan bara skriva kort att allt gick bra, men att det inte alls blev som jag tänkt och att jag känner mig rätt mör och öm men väldigt väldigt lycklig.
lördag 12 februari 2011
Lite mer tankar om igångsättningen
Tack för alla fina kommentarer på förra inlägget - speciellt roligt att läsa om alla igångsättningar som faktiskt gått snabbt och bra! Vi fick en usel broschyr från Sös där man kunde läsa att "förbered er på att det tar flera dygn" och "om värkarbetet inte kommit igång före natten får din partner åka hem" - vilken motivationshöjare! Efter det var jag lite extra deppad och ville mest bara grina...
Hade hoppas på att något skulle hända under natten bara för att, men inte. Fortfarande de "vanliga" sammandragningarna, men inget vatten eller annat. Idag ringde vi och skulle få en tid bokad, bara för att mötas av att "vi har jättefullt, vi ringer när vi får plats". Känns lite jobbigt att dels få veta med kort varsel när vi ska in, dels att veta att vi kommer att få komma in på ett fullt BB där de redan har väldigt mycket att göra. Lite skillnad mot Södra BB där det är väldigt lugnt och man får en väldigt närvarande barnmorska.
Sedan måste jag nog också skriva att det känns som att min negativa inställning till igångsättningen handlar om mer än bara att vi missar Södra BB, även om jag som sagt hade sett fram mycket att få vara där. En del av det jobbiga har nog med att göra att jag var förberedd på att vi skulle på en kontroll och att "diskutera ingångsättning" skulle vara med som en del av denna - men inte att igångsättningen skulle ske redan dagen efter. Det kom lite som en chock och jag kände mig minst sagt oförberedd. Kom mig inte ens för att fråga något utan vi tog bara broschyren och gick. Önskar nog att läkaren tagit sig lite mer tid att diskutera våra känslor just då, för hon märkte ju att vi blev väldigt förvånade. Och framför allt hade jag önskat att min barnmorska hade varit mer kunnig kring hur de hanterar IVF-graviditeter och förberett oss redan innan på att vi bara får gå till 41+1. Då hade vi redan från början vetat att vi hade mindre chans att få vara på Södra BB, och hela den här veckan hade nog varit annorlunda om vi fått veta att vi haft en annan deadline än vi förberett oss på.
Sedan känns det också lite extra snopet med igångsättning, nu när min kropp faktiskt har reagerat på de värkar jag haft och det känns som att om vi bara hade fått några extra dagar på oss så hade det kanske kunnat komma igång ändå.
Men men - jag ska verkligen försöka att fokusera på målet nu, och inte på vägen dit. Förhoppningsvis går allt bra och lätt, att de är jättegulliga på Sös, och sen är vi ju faktiskt föräldrar och det är ju det som är målet med allt det här!
Hade hoppas på att något skulle hända under natten bara för att, men inte. Fortfarande de "vanliga" sammandragningarna, men inget vatten eller annat. Idag ringde vi och skulle få en tid bokad, bara för att mötas av att "vi har jättefullt, vi ringer när vi får plats". Känns lite jobbigt att dels få veta med kort varsel när vi ska in, dels att veta att vi kommer att få komma in på ett fullt BB där de redan har väldigt mycket att göra. Lite skillnad mot Södra BB där det är väldigt lugnt och man får en väldigt närvarande barnmorska.
Sedan måste jag nog också skriva att det känns som att min negativa inställning till igångsättningen handlar om mer än bara att vi missar Södra BB, även om jag som sagt hade sett fram mycket att få vara där. En del av det jobbiga har nog med att göra att jag var förberedd på att vi skulle på en kontroll och att "diskutera ingångsättning" skulle vara med som en del av denna - men inte att igångsättningen skulle ske redan dagen efter. Det kom lite som en chock och jag kände mig minst sagt oförberedd. Kom mig inte ens för att fråga något utan vi tog bara broschyren och gick. Önskar nog att läkaren tagit sig lite mer tid att diskutera våra känslor just då, för hon märkte ju att vi blev väldigt förvånade. Och framför allt hade jag önskat att min barnmorska hade varit mer kunnig kring hur de hanterar IVF-graviditeter och förberett oss redan innan på att vi bara får gå till 41+1. Då hade vi redan från början vetat att vi hade mindre chans att få vara på Södra BB, och hela den här veckan hade nog varit annorlunda om vi fått veta att vi haft en annan deadline än vi förberett oss på.
Sedan känns det också lite extra snopet med igångsättning, nu när min kropp faktiskt har reagerat på de värkar jag haft och det känns som att om vi bara hade fått några extra dagar på oss så hade det kanske kunnat komma igång ändå.
Men men - jag ska verkligen försöka att fokusera på målet nu, och inte på vägen dit. Förhoppningsvis går allt bra och lätt, att de är jättegulliga på Sös, och sen är vi ju faktiskt föräldrar och det är ju det som är målet med allt det här!
fredag 11 februari 2011
BB imorrn!
Hemma igen från kontrollen, med det överraskande besked att förlossningen kommer att sättas igång imorrn! Tydligen är det rutinen när det gäller IVF, att man räknas som överburen vid 41+0 istället för vid 42+0, och då sätts det igång redan på 41+1.
Det är väldigt blandade känslor måste jag berätta. Det positiva är ju att vi troligen kommer att bli föräldrar i helgen! Och om det ändå måste bli igångsättning är det ju positivt ju tidigare det blir. Nackdelen är ju för det första att vi inte får föda på Södra BB, utan det blir vanliga SÖS. Säkert bra det med, men jag ville ju så gärna vara på Södra BB där vi känner oss hemma nu! Sedan kan det ju också ta extra lång tid (det kan ibland ta flera dygn att få igång förlossningen står det i broschyren vi har fått) och det blir inget "vara hemma så länge som möjligt" som jag hade hoppats på utan det blir i så fall till att vanka runt i korridorerna där.
Kontrollen gick för övrigt bra. CTG-kurvan och ultraljudet visade att allt såg fint ut. Det verkade som om de förvärkar jag haft ändå haft lite effekt, för hon sa att livmodertappen hade "vinklat sig" och kortats (hon visade med sina fingrar hur lång den var nu och det såg ut som ca två cm) och hon kunde få in ett finger och ta på bebisens huvud. Om det imorrn skulle visa sig vara så att det räcker med att ta hål på hinnorna så får vi ändå vara på Södra BB, men läkaren sa att jag inte skulle räkna med det utan ställa in mig på att det blir SÖS. Jag kan ändå inte låta bli att hoppas, eller tänka på att hon faktiskt sa att bara att göra undersökningen och vara där och pilla runt kan göra att förlossningen sätter igång. Skulle ju vara toppen!
Hur som helst - imorrn alltså! Känns spännande och väldigt nervöst. Nu är det senaste veckans väntan som bortblåst och känslan är redan imorrn.
Det är väldigt blandade känslor måste jag berätta. Det positiva är ju att vi troligen kommer att bli föräldrar i helgen! Och om det ändå måste bli igångsättning är det ju positivt ju tidigare det blir. Nackdelen är ju för det första att vi inte får föda på Södra BB, utan det blir vanliga SÖS. Säkert bra det med, men jag ville ju så gärna vara på Södra BB där vi känner oss hemma nu! Sedan kan det ju också ta extra lång tid (det kan ibland ta flera dygn att få igång förlossningen står det i broschyren vi har fått) och det blir inget "vara hemma så länge som möjligt" som jag hade hoppats på utan det blir i så fall till att vanka runt i korridorerna där.
Kontrollen gick för övrigt bra. CTG-kurvan och ultraljudet visade att allt såg fint ut. Det verkade som om de förvärkar jag haft ändå haft lite effekt, för hon sa att livmodertappen hade "vinklat sig" och kortats (hon visade med sina fingrar hur lång den var nu och det såg ut som ca två cm) och hon kunde få in ett finger och ta på bebisens huvud. Om det imorrn skulle visa sig vara så att det räcker med att ta hål på hinnorna så får vi ändå vara på Södra BB, men läkaren sa att jag inte skulle räkna med det utan ställa in mig på att det blir SÖS. Jag kan ändå inte låta bli att hoppas, eller tänka på att hon faktiskt sa att bara att göra undersökningen och vara där och pilla runt kan göra att förlossningen sätter igång. Skulle ju vara toppen!
Hur som helst - imorrn alltså! Känns spännande och väldigt nervöst. Nu är det senaste veckans väntan som bortblåst och känslan är redan imorrn.
v.42 (41+0)
8 dagar över tiden innebär ju också att vi idag går in i vecka 42 och då känns det fel att inte följa mönstret och skriva ett veckoinlägg, även om det inte finns så mycket att säga om just denna vecka. Vårdguiden har stannat på 40+ och Growingpeople inser jag nu inte räknar på samma sätt för där är v.42 två veckor över tiden. De senaste veckorna har dock handlat om samma sak - bebisen är klar och mamman är less och vill att den lilla ska komma ut. Och det stämmer ju!
Kan i alla fall bidra med en magbild:
Eftersom jag fotar jämna veckor så finns det ju ingen chans att det blir en magbild till, men man kan ju dessutom hoppas att det inte behöver bli något inlägg om v.43...
Nu är det dags att dra på kontroll på Sös. Eftersom SL inte behagar att fungera idag (det är ju snö, tänka sig vilken överraskning i februari-Sverige) så ska vi försöka komma iväg så att vi har dubbelt så lång tid på oss i resetid. Håll gärna en tumme eller två för att det visar sig vara nåt som är "på gång" därinne. :-)
Kan i alla fall bidra med en magbild:
Eftersom jag fotar jämna veckor så finns det ju ingen chans att det blir en magbild till, men man kan ju dessutom hoppas att det inte behöver bli något inlägg om v.43...
Nu är det dags att dra på kontroll på Sös. Eftersom SL inte behagar att fungera idag (det är ju snö, tänka sig vilken överraskning i februari-Sverige) så ska vi försöka komma iväg så att vi har dubbelt så lång tid på oss i resetid. Håll gärna en tumme eller två för att det visar sig vara nåt som är "på gång" därinne. :-)
+8 dagar
Ingen bebis än. Har en kompis som trodde starkt på datumet 11-02-11, men jag tror inte att vi får den typ av raketbebis som går från 0 till ute på 14 timmar, så jag räknar dagens datum som kört. Roligt är också att när vännen sa det så var min reaktion typ "Nej! Visst är det ett roligt födelsedatum, men det är ju över en vecka över tiden så då måste väl den lilla ha kommit ut i alla fall." Haha, säger jag nu.
torsdag 10 februari 2011
Ett sista...
...inlägg innan läggdags.
För min egen minnesantecknings skull måste jag ju bara notera att förvärkarna idag har kommit med 8-10 minuters intervall, hela dagen. Ska fråga imorrn på övertidskontrollen om det här är vanligt/normalt, är ju ändå inne på fjärde dagen nu med hyfsat regelbunda sammandragningar som faktiskt ändå gör rätt ont. Visserligen inte så pass ont så att jag måste ta någonting och jag kan ju sova, men ändå. Skulle väl i och för sig dessutom vara typiskt om de försvann lagom till jag ska få på mig det där ctg:t så att jag får känna mig som ett fån när jag står där och pratar om mina återkommande sammandragningar, men vi får väl se.
Godnatt på er allihopa!
För min egen minnesantecknings skull måste jag ju bara notera att förvärkarna idag har kommit med 8-10 minuters intervall, hela dagen. Ska fråga imorrn på övertidskontrollen om det här är vanligt/normalt, är ju ändå inne på fjärde dagen nu med hyfsat regelbunda sammandragningar som faktiskt ändå gör rätt ont. Visserligen inte så pass ont så att jag måste ta någonting och jag kan ju sova, men ändå. Skulle väl i och för sig dessutom vara typiskt om de försvann lagom till jag ska få på mig det där ctg:t så att jag får känna mig som ett fån när jag står där och pratar om mina återkommande sammandragningar, men vi får väl se.
Godnatt på er allihopa!
Räddningen just nu:
- Era fina kommentarer! Ni är faktiskt bäst på att peppa! Är såå glad att jag har er så jag blir alldeles tårögd.
- Att läsa förlossningshistorier/gamla bloggar skrivna av mammor som gått över tiden. Det gör stor skillnad att känna att jag inte är ensam om att vänta och att bli tokig, och dessutom få läsa att de allra flesta jag hittat faktiskt har kommit igång själva någon gång runt dag 10-12, trots att de också trott att bebisen aldrig kommer att komma ut. (Sedan gäller det att försöka undvika alla historier som börjar med "jag fick värkar på natten/vattnet gick dagen före/samma dag/dagen efter bf och sedan var barnet ute mindre än ett dygn senare".)
- Att maken bara är ett telefonsamtal bort och att det faktiskt hjälper lite att ringa och säga "äh du, vi tar en dag i taget fram till förlossningen och så tänker vi på vad som ska hända sen när vi faktiskt är där, det kanske löser sig på nåt bra sätt bara sådär, det är ingen idé att stressa upp sig i förväg".
- Att tänka "folk får tro vad de vill" och att man faktiskt får strunta i att svara på sms som inte innehåller gulliga uppmuntringar.
Nu känns det faktiskt lite bättre, trots att jag snart måste ta mig ut i snöstormen och handla lite mat. En pepp var också att jag besökte Stadsmissionen tidigare idag och köpte en fin tröja som också funkar med amning och Mia Skäringers bok "Dyngkåt och hur helig som helst". Tänker att det kanske är precis den typ av bok som behövs för att fördriva tiden just nu, eller ha med sig på förlossningen som lättläst litteratur.
- Att läsa förlossningshistorier/gamla bloggar skrivna av mammor som gått över tiden. Det gör stor skillnad att känna att jag inte är ensam om att vänta och att bli tokig, och dessutom få läsa att de allra flesta jag hittat faktiskt har kommit igång själva någon gång runt dag 10-12, trots att de också trott att bebisen aldrig kommer att komma ut. (Sedan gäller det att försöka undvika alla historier som börjar med "jag fick värkar på natten/vattnet gick dagen före/samma dag/dagen efter bf och sedan var barnet ute mindre än ett dygn senare".)
- Att maken bara är ett telefonsamtal bort och att det faktiskt hjälper lite att ringa och säga "äh du, vi tar en dag i taget fram till förlossningen och så tänker vi på vad som ska hända sen när vi faktiskt är där, det kanske löser sig på nåt bra sätt bara sådär, det är ingen idé att stressa upp sig i förväg".
- Att tänka "folk får tro vad de vill" och att man faktiskt får strunta i att svara på sms som inte innehåller gulliga uppmuntringar.
Nu känns det faktiskt lite bättre, trots att jag snart måste ta mig ut i snöstormen och handla lite mat. En pepp var också att jag besökte Stadsmissionen tidigare idag och köpte en fin tröja som också funkar med amning och Mia Skäringers bok "Dyngkåt och hur helig som helst". Tänker att det kanske är precis den typ av bok som behövs för att fördriva tiden just nu, eller ha med sig på förlossningen som lättläst litteratur.
Ett surt gnällinlägg
Idag är jag sur som en citron. Är såå less på alla som hör av sig och "undrar hur det går" och svarar man inte på sms eller ringer upp på missade samtal så tror de väl att vi är på bb... Har dessutom lovat att låna ut en grej till en kompis, men orkar bara inte svara på hennes förfrågningar om när hon kan komma förbi... Känner inte för att träffa någon just nu samtidigt som jag klättrar på väggarna här hemma.
Dessutom tjafsar jag med maken som såklart har skitmycket att göra i skolan just nu. En kurs som skulle vara rätt lite schemalagd tid och därmed möjliggöra för maken att vara hemma mycket i samband med barnets födelse har visat sig vara precis tvärtom. Visst har pappan tio dagar att ta ut, men det är ju inte lätt när man pluggar för de poängen han missar då måste han ju ta igen vilket kan bli svårt när det handlar om obligatoriska föreläsningar och seminarium. Så vi har helt enkelt hållit fast vid förhoppningen att maken skulle kunna vara hemma mycket ändå, utan att ta ut de tio dagarna, men nu ser det ju väldigt mörkt ut. Det gör maken stressad såklart och så försöker han få stöd och sympatier från mig kring hur han ska hinna med, vilket gör att jag blir jättestressad över att dels känna hela ansvaret för hemmet och stress kring hur det ska bli när vi dessutom får en liten bebis om jag måste vara hemma själv medan maken har långa dagar i skolan. Plus att det gör mig väldigt stressad inför förlossningen också, känslan av att det inte "passar in" för honom att få barn just nu. Även om jag såklart vet någonstans att när det väl är dags så kommer det att vara högsta prioritet för honom så känns det som att jag är rätt ensam om att ladda just nu och bara det gör mig lite stressad och ledsen. Inte rätt känsla jag vill ha inför förlossningen.
Till råga på allt ringde de från Trygg Hansa medan jag skrev det här inlägget för att de hade en anteckning om att vi skulle fått barn nu. Inget konstigt med det, men att behöva säga igen att vi fortfarande väntar får det att ryka ur öronen på mig.
Usch vad jag känner på mig att jag kommer att sitta och grina och beklaga mig på övertidskontrollen imorrn. Eller så är det bara en "sån" dag idag och så blir det bättre imorrn. Kan inte den lilla bara komma ut nu?
Dessutom tjafsar jag med maken som såklart har skitmycket att göra i skolan just nu. En kurs som skulle vara rätt lite schemalagd tid och därmed möjliggöra för maken att vara hemma mycket i samband med barnets födelse har visat sig vara precis tvärtom. Visst har pappan tio dagar att ta ut, men det är ju inte lätt när man pluggar för de poängen han missar då måste han ju ta igen vilket kan bli svårt när det handlar om obligatoriska föreläsningar och seminarium. Så vi har helt enkelt hållit fast vid förhoppningen att maken skulle kunna vara hemma mycket ändå, utan att ta ut de tio dagarna, men nu ser det ju väldigt mörkt ut. Det gör maken stressad såklart och så försöker han få stöd och sympatier från mig kring hur han ska hinna med, vilket gör att jag blir jättestressad över att dels känna hela ansvaret för hemmet och stress kring hur det ska bli när vi dessutom får en liten bebis om jag måste vara hemma själv medan maken har långa dagar i skolan. Plus att det gör mig väldigt stressad inför förlossningen också, känslan av att det inte "passar in" för honom att få barn just nu. Även om jag såklart vet någonstans att när det väl är dags så kommer det att vara högsta prioritet för honom så känns det som att jag är rätt ensam om att ladda just nu och bara det gör mig lite stressad och ledsen. Inte rätt känsla jag vill ha inför förlossningen.
Till råga på allt ringde de från Trygg Hansa medan jag skrev det här inlägget för att de hade en anteckning om att vi skulle fått barn nu. Inget konstigt med det, men att behöva säga igen att vi fortfarande väntar får det att ryka ur öronen på mig.
Usch vad jag känner på mig att jag kommer att sitta och grina och beklaga mig på övertidskontrollen imorrn. Eller så är det bara en "sån" dag idag och så blir det bättre imorrn. Kan inte den lilla bara komma ut nu?
+7 dagar
En hel vecka! Suck...
Det händer inte så mycket som ni kan förstå. När jag vaknar på natten för att kissa så märker jag att jag ju har förvärkar även då, men jag är så trött så jag somnar bara om. Hoppas varje gång att det ska hända något den lilla stund jag är uppe på väg till och från toaletten, som att vattnet går, som ska tala om att i natt är det kanske dags, men icke.
Nu har jag hur som helst bokat in en övertidskontroll. Först ville hon lägga tiden på måndag, men då sa jag att min barnmorska sagt att vi skulle få tid imorrn pga ivf:en och då fick vi en tid imorgon eftermiddag. Ska bli spännande att se hur det står till med kroppen, hoppas att alla dessa förvärkar åtminstone gjort något positivt så att det ser ganska "moget" ut eller vad man ska säga. Fast bäst skulle ju vara att inte behöva gå på kontrollen utan att det händer något däremllan, men som det ser ut nu så vågar jag inte hoppas på något...
Det händer inte så mycket som ni kan förstå. När jag vaknar på natten för att kissa så märker jag att jag ju har förvärkar även då, men jag är så trött så jag somnar bara om. Hoppas varje gång att det ska hända något den lilla stund jag är uppe på väg till och från toaletten, som att vattnet går, som ska tala om att i natt är det kanske dags, men icke.
Nu har jag hur som helst bokat in en övertidskontroll. Först ville hon lägga tiden på måndag, men då sa jag att min barnmorska sagt att vi skulle få tid imorrn pga ivf:en och då fick vi en tid imorgon eftermiddag. Ska bli spännande att se hur det står till med kroppen, hoppas att alla dessa förvärkar åtminstone gjort något positivt så att det ser ganska "moget" ut eller vad man ska säga. Fast bäst skulle ju vara att inte behöva gå på kontrollen utan att det händer något däremllan, men som det ser ut nu så vågar jag inte hoppas på något...
onsdag 9 februari 2011
Kan inte låta bli
Min tanke idag har varit att låta bli att klocka de där jäkla värkarna som kommer och går, jag blir ju bara frustrerad när att de först blir regelbundna för att sedan trappas av och återgå till att dyka upp mer sporadiskt. Min tanke har istället varit att lita på det som alla säger - att jag kommer att märka när det är dags på riktigt. Antingen kommer väl värkarna med så tätt mellanrum att jag inte kan låta bli att fatta (även om jag aldrig trodde att fyra-fem minuter kunde kännas som så lång tid innan jag började med den här klockningen) eller att smärtan börjar tillta så pass mycket att det inte är någon tvekan.
Men som sagt, även om jag inte har suttit vid värktimern hela dagen så har jag inte kunnat låta bli att klocka när jag ändå suttit vid datorn (och det blir en hel del tid om man bara går hemma...). För minnets skull redovisar jag sifforna nedan:
Förmiddag: 5-30 minuter
Eftermiddag/kväll: 6-8 minuter
PS. Den där slemproppen - hur ser den ut? Var på toaletten för en stund sen och då kom det ut något (ursäkta detaljerna) som lika gärna skulle kunna vara en tjockare flytning, men eftersom jag är på helspänn och letar efter alla tecken så börjar jag ändå fundera...
Men som sagt, även om jag inte har suttit vid värktimern hela dagen så har jag inte kunnat låta bli att klocka när jag ändå suttit vid datorn (och det blir en hel del tid om man bara går hemma...). För minnets skull redovisar jag sifforna nedan:
Förmiddag: 5-30 minuter
Eftermiddag/kväll: 6-8 minuter
PS. Den där slemproppen - hur ser den ut? Var på toaletten för en stund sen och då kom det ut något (ursäkta detaljerna) som lika gärna skulle kunna vara en tjockare flytning, men eftersom jag är på helspänn och letar efter alla tecken så börjar jag ändå fundera...
Något positivt i allt
En sak jag är tacksam över i den här vänte-karusellen är att jag inte oroat mig särskilt mycket för den lillas välbefinnande. Det har nog annars varit min största fasa med att gå över tiden, att något ska hända med skrutten när den är helt leveransklar. Som tur var är det fortfarande livligt därinne (om än att man märker att det är en hel del trängre) och sedan funkar det så fint att maken kan höra pyrets hjärtljud bara genom att lägga örat mot nedre delen av magen. Har varit ett antal gånger när skrutten varit lugn ett tag som jag bett honom att lyssna och då säger han alltid att det "låter precis som vanligt" och då har oron runnit av direkt. För oavsett hur jobbigt det är att gå och vänta så är ju det absolut viktigaste att skrutten mår bra!
Status +6 dagar
Kan säga att räknaren som visar "bara" plus sex dagar och räkningen i min hjärna kommer inte helt överens måste jag säga. Måste säga att jag har verkligen blivit mycket tokigare av det här än vad jag trodde, det är verkligen påfrestande. Känns som att varannan dag ungefär är katastrof när jag inte kan fokusera på annat, och varannan dag är en rätt bra dag när jag ändå tänker positivt och kan få saker gjorda och få tiden att gå. Idag är en bättre dag i alla fall medan gårdagen var riktigt hemsk! Som tur var blev det bättre på kvällen när jag och maken gick och hyrde film och köpte godis.
Försöker hur som helst att bara "gilla läget" och tänka att bebisen kommer när den kommer, men det är inte helt lätt. Vaknade i natt vid tretiden och hade hur ont som helst, men sen somnade jag om och sov ända till kl tio imorse. Har fortfarande förvärkar, men inte med samma regelbundenhet som tidigare. Däremot gör de som kommer mer ont. Vågar inte hoppas på att "idag", och försöker istället att tänka "kanske den här veckan".
Försöker hur som helst att bara "gilla läget" och tänka att bebisen kommer när den kommer, men det är inte helt lätt. Vaknade i natt vid tretiden och hade hur ont som helst, men sen somnade jag om och sov ända till kl tio imorse. Har fortfarande förvärkar, men inte med samma regelbundenhet som tidigare. Däremot gör de som kommer mer ont. Vågar inte hoppas på att "idag", och försöker istället att tänka "kanske den här veckan".
tisdag 8 februari 2011
Nehepp
Vad fina ni är som skriver uppmuntrande kommentarer och peppar! Blir så glad när jag kollar in här!
Tvyärr tror jag inte att det blir någon bebis idag. Börjar känna mig mest förvirrad bara. I morse var ju värkarna (eller förvärkar, sammandragningar eller vad man nu ska säga) nere på fyra minutersintervaller (efter att ha varit tio minuter i söndags och sex igår) och jag tänkte att nu är det nog snart dags ändå. Kändes ju som att det gick i rätt riktning i alla fall.
Ungefär efter jag skrivit förra inlägget kom en kompis förbi och fikade och då var det som att värkarna ersattes av någon slags "mola lite hela tiden känsla" som i kombination med illamåendet/yrheten fick mig att känna lite "magsjukekänsla". Jag kunde känna sammandragningar då och då, men inte med samma regelbundenhet. På eftermiddagen började jag misströsta, grät lite hos maken och började känna mig stressad för att jag "bokat upp en plats" på BB (vilket jag tycker varit en jobbig känsla hela tiden, tror det var därför jag väntade med att ringa i början). Ringde in igen (fjärde gången) och kände mig bara dum, men åh vad personalen där är toppen! Fick prata igen med en jättegullig tjej som sa att det är inte ovanligt att det tar tid eller stannar av till och med under ett par dagar, särskilt när det är första barnet. Jag skulle bara försöka att ta det lugnt och sen var det bara att ringa när det kändes på gång igen. När jag sa att jag kände mig förvirrad så hon bara att du kommer inte att missa det. Gissar på att det bara är att gilla läget så länge.
Uppdatering (17:50): Vet inte vad det är, men den senaste halvtimmen (sedan jag pratade med BB) har värkarna kommit tillbaka med ca fem minuters mellanrum. Snacka om förvirring! Men det är väl som sagt bara att gilla läget och vänta. Ska försöka att inte börja hoppas igen utan bara "hänga med".
Tvyärr tror jag inte att det blir någon bebis idag. Börjar känna mig mest förvirrad bara. I morse var ju värkarna (eller förvärkar, sammandragningar eller vad man nu ska säga) nere på fyra minutersintervaller (efter att ha varit tio minuter i söndags och sex igår) och jag tänkte att nu är det nog snart dags ändå. Kändes ju som att det gick i rätt riktning i alla fall.
Ungefär efter jag skrivit förra inlägget kom en kompis förbi och fikade och då var det som att värkarna ersattes av någon slags "mola lite hela tiden känsla" som i kombination med illamåendet/yrheten fick mig att känna lite "magsjukekänsla". Jag kunde känna sammandragningar då och då, men inte med samma regelbundenhet. På eftermiddagen började jag misströsta, grät lite hos maken och började känna mig stressad för att jag "bokat upp en plats" på BB (vilket jag tycker varit en jobbig känsla hela tiden, tror det var därför jag väntade med att ringa i början). Ringde in igen (fjärde gången) och kände mig bara dum, men åh vad personalen där är toppen! Fick prata igen med en jättegullig tjej som sa att det är inte ovanligt att det tar tid eller stannar av till och med under ett par dagar, särskilt när det är första barnet. Jag skulle bara försöka att ta det lugnt och sen var det bara att ringa när det kändes på gång igen. När jag sa att jag kände mig förvirrad så hon bara att du kommer inte att missa det. Gissar på att det bara är att gilla läget så länge.
Uppdatering (17:50): Vet inte vad det är, men den senaste halvtimmen (sedan jag pratade med BB) har värkarna kommit tillbaka med ca fem minuters mellanrum. Snacka om förvirring! Men det är väl som sagt bara att gilla läget och vänta. Ska försöka att inte börja hoppas igen utan bara "hänga med".
Ny dag
Fortfarande hemma. Har sovit helt ok även om jag vaknat några gånger. Värkarna är nere på ungefär fyra minutersintervaller nu, och jag har börjat känna mig lite illamående/yr. Ringde hur som helst tillbaka till BB nu på morgonen och då frågade de om jag kände att jag ville komma in, men det här läget känns fortfarande helt överkomligt och då känns det bättre att vara hemma - man vet ju aldrig hur lång tid det tar tills det sätter igång på allvar. Har fortfarande känslan av att det kan stanna av när som helst, men hoppas inte. Hoppas så på att idag kanske är dagen då vi får träffa vår plutt!
måndag 7 februari 2011
Samtalet?
Börjar fundera på när man ska ringa det där samtalet egentligen? På vårt BB har de ju sagt att vi ska ringa direkt när det sätter igång så att de kan planera platserna. För mig har tanken inte ens dykt upp, jag har nog hela tiden fastnat på att man ska "veta" när det är på riktigt och vet man inte så är det inte det, och att det här därför bara ska vara förvärkar som stannar av sen. Men nu har det ju hållt på i lite över ett dygn och är fortfarande regelbundet (nu ca 6 minuter mellan), så kanske vore det bra att ringa och "kolla läget" bara. De är ju ändå proffs och det är säkert inte första gången nån "nybörjare" ringer in och undrar om det "kan vara nåt"...
Uppdatering (22:37):
Har ringt nu och pratat med en jättegullig barnmorska. Hon tog mina uppgifter och sa att det fanns plats. :-) Sen sa hon ungefär att "försök och lägg dig och sov ett tag så kanske du vaknar av att värkarna blivit mer intensiva och då kan du ringa igen". Annars skulle jag ringa imorgon bitt och meddela läget så att de har lite koll eftersom de nu antecknat att jag "är på gång hemma" eller vad man ska säga.
Åh vad spännande det här är! Men jag ska ta vara på hennes råd att inte göra som många förstföderskor som blir så exalterade att de inte kan vila, utan verkligen att försöka kunna sova ut i natt. Är mest nervös för att det ska stanna av under natten, hoppas hoppas att det bara blir mer istället!
Uppdatering (22:37):
Har ringt nu och pratat med en jättegullig barnmorska. Hon tog mina uppgifter och sa att det fanns plats. :-) Sen sa hon ungefär att "försök och lägg dig och sov ett tag så kanske du vaknar av att värkarna blivit mer intensiva och då kan du ringa igen". Annars skulle jag ringa imorgon bitt och meddela läget så att de har lite koll eftersom de nu antecknat att jag "är på gång hemma" eller vad man ska säga.
Åh vad spännande det här är! Men jag ska ta vara på hennes råd att inte göra som många förstföderskor som blir så exalterade att de inte kan vila, utan verkligen att försöka kunna sova ut i natt. Är mest nervös för att det ska stanna av under natten, hoppas hoppas att det bara blir mer istället!
En liten uppdatering
Sammandragningarna kom tillbaka ungefär samtidigt som jag skrev föregående inlägg. Har roat mig med att klocka dem på Värktimer.se. Ett bra verktyg, fast det funkar ju sådär när man samtidigt försöker tvätta, diska och göra sig i ordning för en lunchdate. Det finns en mobilvariant, men jag har dels en rätt gammal telefon, dels känns det mer som att det kan vara "klockningsläge" när det börjar vara riktiga värkar och då kanske maken kan ta in den i sin telefon (som iofs är lika gammal den men med större display). Nu är det mer häftigt att kolla statistiken, och att bara känna av hur sammandragningarna känns, att kroppen faktiskt förbereder sig på något sätt även om det inte är dags än. För sakens skull kan jag nämna att sammandragningarna nu pendlat på ett intervall mellan 5 och 11 minuter. Min enda fundering är hur länge det här ska hålla på egentligen, innan det är dags? Kan det vara så illa att det håller på så här ända till igångsättning?
Tji
Tji fick jag som trodde att "tänk om". Nu sitter jag här istället, nästan helt sammandragningslös (kommer lite då och då bara), rätt utsövd efter att bara ha drömt om slemproppar och vattenavgång istället för att få uppleva något av det. 4 dagar över idag. Behöver jag säga mer?
söndag 6 februari 2011
Man kan ju alltid hoppas
...på att i natt är natten med stort N. Har haft sammandragningar hela kvällen (ända sedan vi lagade middag vid 17-tiden) med ca 10 minuters mellanrum, men de har inte blivit mer smärtsamma än att det känns som vanlig mensvärk, eller börjat komma tätare vilket gör att jag är lite skeptisk till att det skulle vara dags nu. Troligen är det bara förvärkar, och tydligen är det ju inte helt ovanligt att man har sådana ett par timmar eller mer och att det sedan helt plötsligt avstannar, så det skulle inte förvåna mig om det inte händer något mer.
Hittade infon nedan på Niomånader.se som jag tyckte var ganska bra info kring "första värkarna":
Hittade infon nedan på Niomånader.se som jag tyckte var ganska bra info kring "första värkarna":
De första värkarna
De första sammandragningarna/förvärkarna känns ofta som intensiva menssmärtor, antingen i nedre delen av buken eller i korsryggen. De kan komma med 10 till 30 minuters mellanrum till en början, men ökar så småning om i intensitet samtidigt som de kommer tätare. Variationerna är dock stora.
En del kvinnor börjar med sammandragningar/förvärkar som kommer med 5 till 10 minuters mellanrum och som fortsätter på samma sätt genom hela öppningsskedet, andra har oregelbundna sammandragningar/förvärkar under några dagar innan de starkare, regelbundna värkarna kommer och några känner knappt sammandragningar/förvärkar alls. Ibland är sammandragningarna/förvärkarna oregelbundna hela förlossningen.
Det är lätt att förväxla sammandragningar/förvärkar med riktiga förlossningsvärkar. När förlossningsvärkarna kommer så brukar livmodern dra ihop sig rytmiskt och med regelbundna mellanrum. Kan du inte avgöra om det är riktiga födslovärkar som du upplever så är det antagligen vanliga sammandragningar/förvärkar.
Ofta pågår sammandragningarna/förvärkarna i några timmar eller mer under dagarna innan förlossningen börjar, för att sedan upphöra några timmar eller tom dagar. Det är ganska vanligt att detta pågår i ett par dagar och kan ses som om livmodern tränar inför förlossningen.
+3 dagar
Tre dagar över tiden är ju ingenting inser jag nu när jag skrev rubriken, men dagarna går så långsamt att det känns som minst dubbelt så lång tid. Inte blir det bättre av att en familj som skulle fått ungefär samtidigt som oss redan har fått sitt barn. "Det är ju ingen tävling" säger maken, men jag blir ju bara sååå avis ändå.
När jag vaknar på natten känner jag ofta att jag har sammandragningar som känns ungefär som lite kraftigare mensvärk, sedan kan dessa komma och gå under dagen men ingenting som tyder på att det är dags ännu. Har läst på nätet att man kan gå med förvärkar lääänge innan förlossningen kommer igång, det känns väldigt upplyftande.
Jag försöker att tänka ungefär som jag gjorde vid all väntan kring ivf:erna - att det spelar ingen roll NÄR vår bebis kommer till oss, bara den gör det. Jag kommer att gråta och vara överlycklig oavsett om det blir imorgon eller om två veckor som jag får träffa pyret för första gången. Fast det vore ju lite trevligare ju tidigare det blir.
När jag vaknar på natten känner jag ofta att jag har sammandragningar som känns ungefär som lite kraftigare mensvärk, sedan kan dessa komma och gå under dagen men ingenting som tyder på att det är dags ännu. Har läst på nätet att man kan gå med förvärkar lääänge innan förlossningen kommer igång, det känns väldigt upplyftande.
Jag försöker att tänka ungefär som jag gjorde vid all väntan kring ivf:erna - att det spelar ingen roll NÄR vår bebis kommer till oss, bara den gör det. Jag kommer att gråta och vara överlycklig oavsett om det blir imorgon eller om två veckor som jag får träffa pyret för första gången. Fast det vore ju lite trevligare ju tidigare det blir.
lördag 5 februari 2011
Så less
Sen Loba länkade till artikeln om förskolan Egalia på Södermalm har jag och maken börjat prata dagis här hemma. :-) Lite tråkigt att det att läsa om att denna förskola benämns som den enda genusförskolan i Stockholm och att den verkar ha rätt lång kö, men ändå motiverande för oss som hela tiden varit inne på att vi vill sätta pyret på en förskola med ett medvetet genustänk.
Lika glad över att läsa den, lika ledsen blir jag över att läsa i dagens Södermalmnsnytt att förskolan nu efter artikeln fått mota väldigt starka reaktioner och till och med hot. Är det verkligen 2011?
Lika glad över att läsa den, lika ledsen blir jag över att läsa i dagens Södermalmnsnytt att förskolan nu efter artikeln fått mota väldigt starka reaktioner och till och med hot. Är det verkligen 2011?
fredag 4 februari 2011
v.41 (40+0)
Nu börjar vecka 41 och vi har alltså officiellt gått över det beräknade datumet. Räknaren har till och med börjat räkna baklänges vilket gör att jag funderar på att ta bort den. Vårdguiden försöker argumentera för att det har sina fördelar att gå över tiden: "Din kropp hinner mogna, din livmodertapp blir mjuk och hormonet relaxin hinner mjuka upp dina bäckenfogar ytterligare. Det kan göra att du får en smidigare förlossning. Livmodermunnen blir mjuk och börjar öppna sig. Din kropp blir bättre förberedd på att föda barn." Ja, man kan ju hoppas på att det finns något bra med det hela.
Annars är det som sagt rätt segt just nu. Jag har ingen lust med någonting egentligen (utom att föda barn), men har ändå försökt att boka in lite saker nästa vecka så att jag har något att göra om den lilla inte behagat att komma ut då heller.
Annars är det som sagt rätt segt just nu. Jag har ingen lust med någonting egentligen (utom att föda barn), men har ändå försökt att boka in lite saker nästa vecka så att jag har något att göra om den lilla inte behagat att komma ut då heller.
torsdag 3 februari 2011
BM-besök (nr 10)
Idag var det dags att träffa barnmorskan igen, för sista gången visade det sig! Känns lite sorgligt, men jag hoppas att hon jobbar när det väl är dags, så kanske vi ses då. Känns som en stor fördel med att ha Mvc och BB ihop. Hon jobbade tydligen både måndag och fredag så vi "bestämde" att det kunde väl vara dags imorrn. När jag svarade "ja" på frågan om jag haft förvärkar så lät det i alla fall som att hon tyckte att det var något positivt.
Har den lilla inte kommit ut om en vecka så ska vi på övertidskontroll, men det görs på ultraljudsenheten, så då blir det inte min barnmorska som jag träffar. Vanligen görs denna i 41+3, men vid IVF är det tydligen 41+0 så lite tidigare blir det i alla fall. Barnmorskan hoppades på att det inte skulle behövas, och det hoppas inte jag heller.
Har den lilla inte kommit ut om en vecka så ska vi på övertidskontroll, men det görs på ultraljudsenheten, så då blir det inte min barnmorska som jag träffar. Vanligen görs denna i 41+3, men vid IVF är det tydligen 41+0 så lite tidigare blir det i alla fall. Barnmorskan hoppades på att det inte skulle behövas, och det hoppas inte jag heller.
BF idag!
Tänk att vi nått till det datumet som skrutten är beräknad att titta ut, det är helt galet hur fort tiden har gått ändå.
Tyvärr har inget annat hänt under natten än att jag sovit sämre än någonsin. Förutom de vanliga uppvakningarna för vändningar och kisspauser, så har jag vaknat både en och två gånger i rena förhoppningar om att det skulle kunna vara något på gång, men icke. Blir nog ingen bebis idag. :-( Det känns som att har det inte hänt något under natten så är det liksom kört, även om jag vet att det faktiskt skulle kunna sätta igång under dagen också. Just nu känns det helt enkelt som om den aldrig kommer att komma ut, och även om det faktiskt finns en deadline på två veckor så känns de sååå långa och jag vill verkligen inte bli igångsatt. Vet att jag måste ställa in mig på att det faktiskt kan ta lite tid till och inte bara gå och vänta, men det är så svårt.
Tyvärr har inget annat hänt under natten än att jag sovit sämre än någonsin. Förutom de vanliga uppvakningarna för vändningar och kisspauser, så har jag vaknat både en och två gånger i rena förhoppningar om att det skulle kunna vara något på gång, men icke. Blir nog ingen bebis idag. :-( Det känns som att har det inte hänt något under natten så är det liksom kört, även om jag vet att det faktiskt skulle kunna sätta igång under dagen också. Just nu känns det helt enkelt som om den aldrig kommer att komma ut, och även om det faktiskt finns en deadline på två veckor så känns de sååå långa och jag vill verkligen inte bli igångsatt. Vet att jag måste ställa in mig på att det faktiskt kan ta lite tid till och inte bara gå och vänta, men det är så svårt.
onsdag 2 februari 2011
Till skrutten
Du vet väl om att du har leveransdatum imorgon? Och att du har en mamma som uppskattar punktlighet? (Hoppas att du brås på mig och inte på din far som har en väldigt optimistisk tidssyn...) Kort sagt, det skulle inte sitta fel med lite vattenavgång eller värkstart under natten, vad sägs om den dealen?
Nu går jag och fixar en kopp hallonbladste och håller tummarna inför morgondagen.
Nu går jag och fixar en kopp hallonbladste och håller tummarna inför morgondagen.
Samtalen
Det är inte bara vi som går och väntar på plutten har jag märkt. De senaste dagarna har det börjat komma samtal från folk som "bara vill kolla läget", hur mår jag, känner jag nåt etc. Gulligt och enerverande på samma gång.
Annars är läget mest detsamma som de senaste dagarna, känner av en del sammandragningar som faktiskt gör lite ont, men inget som är regelbundet eller särskilt kraftigt. Det är inte särskilr roligt att vakna på natten och inse att det inte alls är för att det är något på gång utan att det bara är blåsan som säger till.
Jag börjar känna att mina projekt här hemma snart är avbeteade, kommer nog att bli väldigt fint och rent om skrutten fortsätter att dröja. Idag ska jag i alla fall iväg och fika med några kompisar, ska bli trevligt även om det troligen blir mer frågor och kommentarer om att det är så nära nu...
Annars är läget mest detsamma som de senaste dagarna, känner av en del sammandragningar som faktiskt gör lite ont, men inget som är regelbundet eller särskilt kraftigt. Det är inte särskilr roligt att vakna på natten och inse att det inte alls är för att det är något på gång utan att det bara är blåsan som säger till.
Jag börjar känna att mina projekt här hemma snart är avbeteade, kommer nog att bli väldigt fint och rent om skrutten fortsätter att dröja. Idag ska jag i alla fall iväg och fika med några kompisar, ska bli trevligt även om det troligen blir mer frågor och kommentarer om att det är så nära nu...
tisdag 1 februari 2011
Status två dagar kvar
Två dagar kvar till beräknat datum och jag sitter fortfarande hemma och väntar... Jag trodde faktiskt inte jag skulle bli så här otålig redan innan utsatt datum, men nu sitter jag ändå här och bara räknar ner. Längtar så efter skrutten!
Dagens projekt blir i alla fall lite städning här hemma, ska bland annat försöka mig på att rengöra ugnen för första gången sedan vi flyttade in (vilket jag nu skäms att säga var för tre år sen...). Ska också ta tag i projektet att "barnsäkra" bokhyllan lite mer, vilket innebär organisera om så att saker och böcker vi är lite mer rädd om ska upp några hyllor i höjd. Det dröjer ju visserligen tills vårt pyre blir så stort att det kommer att rivas ur saker ur bokhyllan, men vi har många vänner med småbarn på besök som har visat intresse för bl a hyllan med dvd:er och tv-spel, så det är lika bra att fixa nu när jag har lite tid att fördriva...
Dagens projekt blir i alla fall lite städning här hemma, ska bland annat försöka mig på att rengöra ugnen för första gången sedan vi flyttade in (vilket jag nu skäms att säga var för tre år sen...). Ska också ta tag i projektet att "barnsäkra" bokhyllan lite mer, vilket innebär organisera om så att saker och böcker vi är lite mer rädd om ska upp några hyllor i höjd. Det dröjer ju visserligen tills vårt pyre blir så stort att det kommer att rivas ur saker ur bokhyllan, men vi har många vänner med småbarn på besök som har visat intresse för bl a hyllan med dvd:er och tv-spel, så det är lika bra att fixa nu när jag har lite tid att fördriva...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)