lördag 19 februari 2011

Förlossningen, del 1

Här kommer första inlägget om förlossningen, blir en uppdelning för att inte bli så långt.

Som tidigare sagt så ringde vi klockan 12 til förlossningen, bara för att få veta att det var fullt för tillfället. Kändes väldigt snopet, och jag kände mig också lite stressad över att inte veta hur lång tid det skulle kunna ta innan vi skulle få komma in. Vi försökte att vila lite och att fixa de sista sakerna hemma så längre (slänga sopor, packa det sista i väskan och köpa lite extra snacks), men det var ju inte helt lätt med nerverna på helspänn. Klockan tre på lördagen ringde de i alla fall från förlossningen och sa att ni kunde vi komma in för igångsättningen. Maken propsade på att vi skulle äta något "riktigt" innan, så vi lyckades trots all nervositet klämma i oss en sen lunch vilket jag är enormt glad för så här i efterhand.

Väl på förlossningen kände vi oss väldigt förvirrade, vi hade ingen aning om var vi skulle gå, hur det skulle funka och så vidare. Vi blev välkomnade av en barnmorska som kanske inte var den bästa att ta hand om två så förvirrade själar som vi just då. Hon började med att säga att först skulle jag få en nål i handen och sedan skulle det göras en undersökning för att se hur själva igångsättnigen skulle gå till, och blev väldigt ställd när jag (eftersom jag visste att det fanns en chans att det skulle räcka med att sätta igång vattnet) bad att få undersökningen först och nålen sen. Det gick INTE att kompromissa med deras rutiner, men vad jag kunde få var lite emblasalva... som hon sedan lyckades sticka bredvid så att hon fick sticka igen. Suck...

Läkaren som gjorde undersökningen var hur som helst jättegullig och faktiskt all personal på förlossningen som jag träffade efter just den där första barnmorskan. Det visade sig att jag var öppen 1,5 cm, men livmodertappen hade inte kortat sig helt så det blev till att sätta en gel för att mjuka upp den lite mer. Efter det fick vi vänta sex timmar och sedan skulle jag undersökas igen. Vad vi gjorde under de här sex timmarna minns jag inte riktigt, efter en timme vid ctg-maskinen har jag för mig att jag sov lite och även att vi var uppe och gick lite och satt en stund i uppehållsrummet. Jag hade värkar under hela tiden, men de var fortfarande rätt lätthanterliga. Under denna tid var det också barnmorskebyte och vi fick en äldre kvinna som jag först dömde ut som lite barsk och av den "gamla skolan" men som visade sig vara helt fantastisk när det gällde (trots att hon hade sjukt hårda nypor).

Undersökningen sex timmar senare visade att jag var öppen tre cm och då gick det bra att ta hål på vattnet. Det kändes verkligen toppen att det hela tiden gick framåt kände jag. Efter att vattnet gått började det dock gå ännu snabbare. Värkarna kom tätare och var mycket mer intensiva än de tidigare, och jag började känna att nu måste jag faktiskt ha något mot smärtan. Eftersom man nu satt en skalpelektrod på barnets huvud så var tensen utesluten, så vi plockade fram lustgasen istället. Tyvärr infriades inte mina höga förväntningar och lustgasen höjdes både till 75 och 100 procent utan att jag kände någon som helst lindring. Vid det här laget började jag helt att gå in i mig själv, mina enda tankar var hur jag skulle klara av de enormt starka värkarna, och jag blev nära på okontaktbar. Måste dock tillägga att här jobbade jag och maken perfekt som ett team där han höll lustgasen så att jag bara behöver koncentrera mig på själva andningen. Han peppade också och sa hela tiden att jag var sååå duktig - precis det jag behövde höra!

Barnmorskan gör sedan en ny undersökning, och jag fattar redan där och då att det inte hänt så mycket för hon sa inte ens hur mycket öppet det var utan föreslog bara att nu kanske det var dags för en epidural. Min tanke hade ju varit att klara mig bara på lustgas och andning, men vid det här laget stod det rätt klart att det inte skulle funka. Så jag säger ja, men lyckas mitt i alla smärta ändå få fram att jag är orolig för att det ska stanna av. Tyvärr visar det sig, efter att brickan med allt redan rullats in, att det är en på kö före, så jag får vänta 30 minuter. Men när läkaren väl kommer så går det väldigt snabbt och enkelt, och det dröjer inte länge förrän jag känner den fantastiska effekten! Tänk att man kan bli så omvänd från att ha varit väldigt skeptisk, till älska EDA. Jag ska dock säga att det jag framför allt var negativ till; att det kunde fördröja förloppet, och att man blir väldigt begränsad i rörligheten - de två sakerna hade ju redan hänt i och med att jag hade så ont, jag kunde knappt vända mig i sängen, än mindre up och röra mig, och smärtan verkade också göra att kroppen spände sig för mycket för att öppna sig mer.

Nu får vi hur som helst lite andrum och jag ber om att få in något att äta. Sköterskan är lite skeptisk, och påminner mig om att det är väldigt vanligt att man kräks förr eller senare, men jag känner att hellre fylla på med energi nu och ev kräkas senare, än att kräkas senare utan att ha ätit något. Två mackor och lite blåbärssoppa blir det.

Fortsättning följer som sagt...

6 kommentarer:

Marre sa...

Spännande!
Väntar ivrigt på nästa inlägg=)

Jeane Quidote sa...

Vad bra du skriver, jag vill läsa mer!!!
Kram

teres sa...

Kul att läsa, väntar nyfiket på andra delen! Skönt att epiduralen fungerade så bra för dig, och att du stod på dig att äta.

Kram

Frugan F sa...

Så spännande läsning, väntar på mer! Edan fick jag vänta 2 o 1/2 timma på, det var seeeegt!

Erika sa...

Fin läsning, å så spännande!!!! Har sedan min egna förlossning blivit helt såld på andras berättelser. Ser fram emot mer läsning framöver :-) Grattis igen!!!

Single Mother By Choice sa...

men vaddå inte äta för att man kanske kräks? galen sjuksyster. Klart man ska inta energi när man kan.. :) och vissa är ju som jag som inte kräktes alls.. spännande! ska kasta mig över nr2.