Jag är en sån person som gillar
tydliga avslut, och klickar fortfarande ibland mig in på årsgamla
bloggar där personen ”bara försvann” för att se om hen
faktiskt kanske gett ifrån sig något livstecken. Därför tänker
jag att jag vill ha ett ordentligt avslut här, ett ”hej då”.
Min första tanke var att skriva sista
inlägget när jag kände mig klar, att jag hade gått vidare, men nu
börjar jag inse att då får jag nog vänta väldigt länge så det
är nog dags ändå... Nu har det gått över ett halvår och det är
fortfarande väldigt mycket upp och ner. Under hösten kände jag mig
väldigt ”landad” i tvåbarnslivet, men sen kom vintern och en
himla massa trebarnsbesked som slog omkull mig igen.
Det känns som det är en sån period
nu, många i min bekantskapskrets har ungefär jämngamla barn med
mig och det verkar som att många tycker att det är lägligt med en
trea när den dittills minsta är 2-4 år (precis som vi ju gjorde),
vilket alltså är just nu för många jag känner. Som en bloggvän
till mig skrev på sin egen blogg så handlar det framför allt om
kontakterna på sociala medier, där jag egentligen är ganska aktiv
men jag har funderat på att dra ner på användandet helt enkelt för
att det är ofta en källa till att jag mår dåligt. Många av
personerna har jag mycket liten eller ingen kontakt med irl så det
skulle nog bespara mig många ”gravid med trean”-chockar.
För när jag är i vår lilla
familjebubbla så trivs jag otroligt bra med livet. Mina två fina
ungar, vad tacksam jag är över att jag har dem! Det är också både
roligt och praktiskt med två lite större barn, vi kan göra saker
tillsammans på ett helt annat sätt än när de var mindre. Och jag
tänker att rent praktiskt så är det smidigt med två täta barn,
de flesta trebarnsfamiljer jag känner verkar ganska sällan göra
saker hela familjen utan delar upp sig så att en förälder gör
något som passar de två större och en gör något med den lilla.
Jag gör mitt bästa för att tänka på allt som är mer
jobbigt/dyrt/svårt med tre barn i alla fall. ;-) Och så
tacksamheten över att vi fick syskon över huvudtaget, jag inser ju
mer och mer att det var långt från någon självklarhet. Lillebror är verkligen ett mirakel!
Visst kan längtanstankarna komma hemma
också, att jag tänker att hur skulle vi göra x eller y om vi haft
en bebis också. Eller när syskonen är så fina mot varandra att
jag tänker att vad fint det vore om de hade haft en till att bry sig
om. Stora kan också kommentera att ”tänk om vi hade en bebis i
vår familj”. (Fast ännu hellre skulle hon vilja ha en
storasyster. :-D) Men i stort sett är det när jag kommer i kontakt
med andra trebarnsfamiljer (framför allt de som är gravida med sin
trea) som jag känner den där klumpen i hjärtat. Den där avundsjukan, att varför inte vi också...
Fortfarande kan jag också fundera fram
och tillbaka över vårt försök, om vi gjorde rätt som släppte
det så lätt. (Och att jag grämer mig över mitt dåliga tålamod
som gjorde att vi inte väntade och provade dhea.) Samtidigt vet jag
att våra chanser var dåliga oavsett och att det ska otroligt mycket till för att vi ska ta tag i att göra
om det. Det handlar mer om att gå vidare och kunna släppa det som
inte blev.
Så ja, det kommer nog att vara lite
upp och ner framöver, kännas lättare och tyngre. Och den där
lilla taggen i hjärtat över trean som aldrig blev kommer nog alltid
att sitta kvar, även om den förhoppningsvis kommer att kännas
mindre och mindre framöver. (Framför allt när vi blir så passa gamla att våra vänner och bekanta slutar bli gravida med fler barn.) Men det finns inte så mycket att
tillägga, jag skulle kunna fortsätta skriva här på bloggen men
det skulle bara bli ett ältande över samma sak. Och det är ju som
det är. Jag hoppas att jag en dag på riktigt kommer att känna att
jag har gått vidare.
Så nu säger jag hej då. Jag tror att
jag kommer att stänga bloggen någon gång framöver, men först ska
jag spara det jag skrivit om våra ivf:er och graviditerna, för
barnen att få läsa när de blir stora. Jag vill tacka för min tid
här, för alla kommenterarer och all pepp jag har fått och jag
önskar er andra stor lycka. Hoppas att ni alla kommer att få de
barn ni vill ha och att ni blir lyckliga oavsett.
Kramar MDB
PS. I mitt vanliga liv så instagrammar och bloggar jag (även om jag nu ju säger att jag ska tillbringa mindre tid på sociala medier). Är det någon som vill fortsätta följa mig får ni maila på minadrommarbarn@gmail.com för att få uppgifterna dit.
