Ett tillägg

Apropå mitt senaste inlägg så måste jag ändå lägga till att när jag tagit det där förbannade testet så gick jag ut till E som lekte i vardagsrummet med sin pappa, och när jag satt mig där en stund så var tankarna på testet hyfsat snabbt bortglömda.

För det är ju så, att hur det än går med ett syskon till dottern, så är jag för alltid hennes mamma. Våra försök nu handlar inte om ett liv med eller utan barn. Det är inte alls samma liv eller död-känsla som jag hade då, när jag funderade på hur jag skulle kunna leva om vi inte lyckades. Självklart kommer jag att bli besviken om det visar sig att vi inte kan få ett syskon, och vi kommer att kämpa för att få det, men jag är redan mamma. Den stora skillnaden mot förra försöken är nog att nu är jag lycklig och lever under tiden, förra gången väntade jag bara på att livet skulle börja.

Veckan som gick

Åh vad glad jag blev över era kommentarer och att det faktiskt är folk som tittar in här ändå! Tack tack tack för att ni kommenterar!

Vad har hänt sen sist då?

Jag har tagit ett graviditetstest (mensen var lite lite sen och hoppet väcktes såklart) som visade att jag var totalt ogravid. Jahapp. När jag stod där med den negativa testet i handen svor jag att nästa gång jag tar ett graviditetstest ska det minsann visa positivt. Så måste det bli!

Sen kom den försenade mensen självklart med buller och bång samma dag som jag bokat in ett besök på kliniken för undersökning. Det var turligt nog inga problem att boka om, trots att jag ringde mindre än tre timmar innan den inbokade tiden. Det är snälla på vår klinik!

Anledningen att jag ville boka in ett besök var att jag haft lite ont i sidan den senaste tiden, och jag vill kolla upp att det inte är någon cysta som kan sätta käppar i hjulen inför vår FET. Jag var på kliniken innan jul och undersökte både hur det såg ut på cystfronten och mitt TSH-värde (eftersom det var högt inför förra ivf:en) och då såg allt bra ut, men det är ju fyra månader sedan nu så det kan ju ha förändrats. Jag hoppas bara att allt ser bra ut så att vi kan gå vidare!

Mensen fick mig för övrigt riktigt låg, för första gången sedan vår skrutt föddes. Jag tror att det dels handlar om att tiden går, men framför allt för att det var en så tydlig signal att något hoppsan-barn blir det inte för oss. Dessutom tror jag att det också (kanske mest till och med) handlar om att i och med att vi nu går över till nästa steg så väcks både hoppet och rädslan mer "på riktigt. Vi har bara ett embryo, och jag är livrädd för att det inte ens ska gå att tina upp. Då är nästa steg en "riktig" ivf, och då börjar vi prata hopp och rädsla på allvar. Kommer vi ens att kunna få ett syskon, och hur många försök kommer det i sådana fall att ta?

Kanske är riktig tur att jag bestämde mig för att blogga här igen...

Blogga om ett syskon?

Ibland tänker jag att jag borde skriva här igen. Livet som småbarnsförälder är underbart och dottern är nu en helt fantastisk liten ettåring med en härlig personlighet. När hon säger "mamma" känns det som om jag vunnit högsta vinsten på lotto.

Ändå gapar vi efter mer. Redan när dottern låg där inne i magen och skvalpade började vi prata om ett eventuellt syskon och när och hur. Det var ju inte så lätt att få dottern, så varför våga chansa och vänta länge? Nu tickar tiden närmare och närmare det vi har bestämt, med skräckblandad förtjusning.

Den senaste tiden har många i min bloggomgivning blivit gravida. Just sådana som kämpat för första barnet och nu fått andra barnet som en överraskning. Himla härligt att det kan vara så! Samtidigt har det gått mig att tänka på vårt syskonförsök på ett helt annat sätt, särskilt som många av dem har barn jämngamla med dottern. Det som i mitt huvud var en nästan omöjlighet och ett "haha, säkert" när personalen på BB började prata om preventivmedel, har börjat växa i mitt huvud som ett "varför inte vi också?". Samtidigt dröjde det väldigt länge för min mens att komma tillbaka, nästan elva månader, så vi har ju egentligen inte haft så många försök att tala om.

Jag har en annan blogg nu som jag tycker är jätterolig, men just det här känner jag att jag inte kan skriva om där. Jag vågar helt enkelt inte utelämna mig så mycket där, framför allt för att det är många på jobbet som läser den bloggen.

Vi har ett embryo i frysen, och vi har haft kontakt med kliniken om det skulle funka att sätta in det när vi har tänkt. Frågan är bara om jag ska blogga om det? Klarar jag verkligen att gå igenom allt vad ett FET innebär med nervositeten kring tiningen, ruvningen, och bara återseendet av kliniken, utan att blogg om det?