Mammakläder, hjälp!

Idag har jag besökt flera H&M-butiker, det var inga roliga besök. Butikerna påminde ganska mycket om en second hand affär - lika trångt, rörigt och kläder huller om buller så att det är sjukt svårt att hitta det man ska ha. Det enda som saknades var chansen att göra fynd, om man inte räknar det som ett fynd när man hittar ett plagg i sin egen storlek (vilket visade sig vara lättare sagt än gjort).

Är väldigt nöjd med att ha köpt mestadelen av mina mammakläder second-hand, men några saker har jag väldigt svårt att hitta:
1. En svart kofta
2. Strumpbyxor i bomull eller bomullsblandning

Koftan är det mest akuta, hittills kan jag knäppa de jag har men jag inser att det kommer att komma en dag (inom kort) när det inte går längre, och då vill jag vara förberedd. Jag hade en tanke om att köpa en sån där lös kofta med långa sidor som man kan slänga över axeln, men tyvärr såg det ut som om jag hade virat in mig i en filt. Strumpbyxor är ju inget måste, men det vore trevligt att ha riktiga strumpbyxor ibland istället för leggins och knästrumpor, och då vill jag ha bomull istället för syntet som är det enda jag har hittat. (Tydligen ska graviditet kunna göra att man får svampinfektioner ännu lättare, och då vill jag ännu mer att kroppen ska kunna andas.)

Att det ska vara så svårt. Mig veterligen är H&M den enda "vanliga" butik som har mammakläder och där gick jag bet. Har även kollat runt lite på nätet, men inte hittat något bra. Fryser inte gravida så att de behöver annat än t-shirts? Några tips?

Var det verkligen?

Igår när jag låg och skulle sova så kände jag plötsligt hur det buffade till i magen. Det följdes av flera buffar till. Det måste varit vår lilla skrutt, jag ser ingen annan förklaring! Ser fram emot fler små hälsningar!

Klädfynd

Här kommer bilder på en bråkdel av de kläder jag fyndat på bl a Tradera. Behöver jag säga att mina favoritfärger är rött och brunt och att jag är väldigt förtjust i randigt?




Det blir mest Tradera-köp nu för tiden, har varit en sväng i second hand-butikerna men det känns inte riktigt prisvärt även om det såklart är billigare än nytt plus att det har känts ganska utplockat. Det är roligare att gå på riktiga loppisar där man kan göra riktiga fynd. Har försökt att kolla runt lite, tycker att det borde vara gott om dem i Stockholmsområdet, men jag har gått bet. Någon som har några tips? Det enda jag vet är att jag om tre veckor ska shoppa på Norrtullsgatans loppis, det ser jag fram emot! Kanske kommer ett nytt bild-inlägg efter det...

v.18 (17+1)

Nu har vi nått v.18, roligt! De flesta av graviditetskalendrarna (följer framför allt Vårdguidens, men ibland är den lite fåordig och då kollar jag också andras) skriver nu om ultraljudet. "Kanske har du redan varit på ditt första ultraljud eller så räknar du dagarna tills det är dags att se bebisen för första gången." skriver minbebis.com. Att räkna ner kan jag skriva under på. Typiskt att vi skulle få ett sent ultrljud, det är mer än en vecka kvar, när många andra gått redan i v.17.

Ytterligare en sak som det skrivs mycket om och som jag väntar spänt på är att känna av fosterrörelserna, ännu känns ingenting. Jag har generellt ganska bubblig mage, och det är svårt att veta hur fostret ska kännas när det är första gången jag varit med om något liknande. Ibland har jag tänkt att "skulle det där kunna vara..." men ingenting säkert. På Growingpeople.se anges att barnet är omkring 17 cm (huvud/stjärt) och vikten i medeltal 220 g. "Barnet tränar nu mycket, viftar med armar och ben och kan slå kullerbyttor." Känns märkligt att den rör sig så mycket, och jag inte känner någonting, men förhoppningsvis kommer det snart.

Här står också "Nu syns nog i de flesta fall den putande magen. När graviditeten är känd kan det hända att människor i din närhet vill känna på magen." Själv tycker jag faktiskt att magen har blivit större den senaste veckan, framför allt tycker jag att man kan se att magen flyttat sig mer uppåt om man jämför med bilden förra veckan. Jag fick också den första kommentaren baserad bara på magen från en kollaga som inget visste. Hon tittade på mig där jag stod i köket och sa sen "men, är du med barn?". Roligt att det känns mera tydligt gravidmage nu, och inte bara lite "put" som lika gärna skulle kunna vara lite extra god sommarmat. Än så länge är det dock bara nära vänner och familj som har velat känna på magen, och de har faktiskt frågat först. Det har jag inga problem med, men främlingar eller ytliga bekanta, nej tack!

Magen i v.18.


V.16, v.17 och sist v.18

Ett år i efterskott

I början av sommaren tänkte jag att "nu är det snart ett år sedan jag startade den här bloggen, jag måste hålla koll på exakt när det var". Planen var att skriva ett fint "ett år senare" inlägg. Gissa om jag är för sent ute? Tio dagar för att vara exakt.

Bloggen startade jag för att jag kände ett stort behov av att skriva/"prata" av mig, och eftersom jag läst ivf-bloggar redan innan vi ens började försöka så var steget inte särskilt långt till att starta en egen. Det var något av det bästa jag gjort i den här resan. Så många fina människor, så mycket pepp, stöd och råd jag har fått. Det är fint att tänka att det ändå finns något positivt med den här annars så fruktansvärda barnlösheten.

Om jag ska summera det gångna året kan det väl bli nåt sånt här (obs, bered er på ett långt inlägg):

Förra sommaren var härlig. Jag och maken gifte oss och var på en underbar bröllopsresa. Vi hade inte försökt så länge, men rädslan för om det skulle fungera eller inte låg redan tung. Det kändes som inte för inte som läkaren nämnde IVF redan när hon gav mig endometriosdiagnosen ett par år tidigare. Vi var redan nästan sist i bekantskapskretsen utan barn, och jag som redan längtat barn i ett par år innan maken kände sig redo kände mig stressad redan från första början.

Hösten blev jobbig Jag räknade ner veckorna till jul för så länge hade jag räknat ut att vi skulle få försöka på egen hand (beräknat på hur snabbt endometrioscystorna växt under ett tidigare p-pilleruppehåll). Under tiden ökades antalet gravida i bekantskapskretsen och jag och min gravida vän blev ovänner då hon uttalat sig negativt om våra chanser med ivf. I slutet av oktober beslutade jag och min läkare tillsammans att det var dags att remitteras till ivf och jag fick börja med p-piller i väntan på att få börja behandlingen. Eftersom jag kollat upp att kötiden i Stockholm var 1,5 år hade min man och jag redan diskuterat att vända oss privat. I bästa fall skulle vi få bli gravida kanske ett år innan vi ens skulle vara framme i den kommunala kön, i värsta fall skulle vi få veta tidigare att ivf inte var för oss och spara ett år i adoptionskö. Vi hade många bakslag i utredningen med borttappade prover etc, men i december var vi på vårt första besök på privatkliniken. Tyvärr stötte vi på en del motgångar även där när flera värden visade sig vara dåliga och vi inte fick köpa vårt planerade tre-pack. Det var med ett tungt hjärta vi avslutade året, men hoppet inför 2010 fanns ändå där någonstans.

1 februari var det dags att starta vår första ivf-behandling. Optimismen var hög samtidigt som nervositeten. I början av mars fyllde jag 30 som jag haft så mycket ångest för, men den känslan lättade ungefär samtidigt som jag fick börja behandlingen. 30 kändes mycket för att vara barnlös, men nu skulle jag ju bli gravid! Jag hade 30-årsfest och tänkte att nu blir det sista gången jag dricker alkohol på nio månader. ET ägde rum på min själva födelsedag och jag tänkte att det måste ju bara var ett gott tecken. Nu när jag läser om alla som går igenom sitt första (eller andra, tredje eller femte) så tänker jag tillbaka på den här tiden. På hur jag låg där inne i rummet på CvL innan äggplock och var både pirrig både av nervositet och hoppfullhet, kanske skulle det lyckas! Kanske är det hormonerna, men jag blir alldeles tårögd bara av tanken. Teknikens under! Testperioden var dock rena rama bergochdalbanan mellan hopp och förtvivlan som ni flesta redan vet. Inte blev det bättre av att jag fick småblödningar när testdagen närmade sig, men när jag tjuvtestade på rd 13 så visade det sig vara positivt! Vilken lycka. Jag vågade dock inte ta ut något i förskott, och tyvärr fick min pessimistiska sida rätt. Bara dagar efter det positiva testet började testerna (som jag tog om och om igen) att bli svagare och sen kom blödningen.

Det vara bara att ta nya tag även om det var tufft. Vi hade ett ägg i frysen men av rädsla för att det inte skulle klara upptiningen och vi få vänta till efter sommaren så valde vi att köra igång med en helt ny behandling. Denna var både lättare och svårare än den andra. Jag visste vad vi gick igenom och vi visste ju att vi kunde bli gravida, men samtidigt var oron stor att missfallet var det närmaste vi skulle komma. Hoppet blev inte direkt större av beskedet av att sex av våra åtta ägg varit omogna. Det fanns ett fint ägg kvar och vi hoppades så att detta skulle vara guldägget vi väntat på. Det var det! 29 maj tjuvtestade jag (återigen på dag 13) och det visade positivt utan några oroväckande blödningar! I efterhand har jag läst journalen och där stod att vid vårt första försök hade embryot poäng 10 och chansen för graviditet var 45-55%, och vid andra försöket poäng 8,7 och graviditetschansen var 15-125%. Väldigt skönt att inte ha sett detta innan, och väldigt intressant att statistiken kan säga en sak och verkligheten en annan.

Nu var det som att ett nytt liv började. Ett liv av lycka, men också med en stor nervositet för att något skulle gå fel. Ändå kändes det som livet låg framför oss, och den känslan finns fortfarande kvar nu i vecka 18. I och med pappas död blev 2010 inte helt det lyckans år jag hade hoppats på, men lyckan i magen finns fortfarande kvar. Vilket omtumlande år det varit, det här bloggåret. Tänk om jag vetat när jag startade bloggen att jag skulle sitta här ett år senare och vara gravid, det är faktiskt helt otroligt!

Nu är frågan om jag bloggar här om ytterligare ett år. Bloggen startade jag för att ventilera mina tankar kring barnlösheten, och som gravid har det gett mig mycket i form av stöd och uppmuntran, men jag vet inte om jag kommer att ha samma behov när vi väl fått vår lilla. Jag kan inte riktigt se mig själv skriva om vad vårt pyre gjort under dagen, men visst kommer det finnas vissa områden inom föräldraskapet som jag kommer känna behov av att skriva om (som att gnälla över hur mycket barnsaker som innehåller gifter och hur stort sopberg det blir av engångsblöjor). Sanningen är att jag även har en annan blogg där jag inte är anonym (och som bland annat handlar om mitt stora eko-intresse), och det är möjligt att jag kommer att tycka att den räcker. Det återstår att se helt enkelt, det är fortfarande många bloggmånader kvar och jag återkommer nog med mina funderingar kring detta.

Till sist vill jag avsluta med ett stort tack. Jag vet inte om jag hade bloggat ens ett halvår om jag det inte hade varit för alla kommenterande läsare och ni andra som bloggar. Stor kram på er allihopa!

Vin

Har blivit lite mycket att dagarna har flutit ihop de senaste veckorna/månaderna och det är kanske av den anledningen som jag blev sugen på att ha en riktig "fredagskväll" tillsammans med maken. Så nu har vi avnjutit krabba och sitter med varsitt glas vin (maken fick telefon så då passar jag på att blogga lite). Kan verkligen rekommendera "Natureo" från Systembolagets alkoholfria sortiment. Smakar som riktigt vin och inte som saft!

Vagnen, del 2

När det gäller begagnat kan man ju inte vela särskilt länge, så jag ringde imorse och tänkte "den är säkert ändå såld och så får vi vänta till efter ul ändå". Och mycket riktigt fanns den inte kvar. :-( Mannen lät dessutom som att jag inte var den första som ringde efter försäljningen så jag gissar på att det var fler som tyckt den var ett riktigt fynd.

Nu håller jag mig borta från vagnannonserna till efter UL, det är trots allt mindre än en och en halv vecka kvar. Hoppas bara att det dyker upp något lika bra fynd, vi har ju trots allt ett tag på oss...

I natt drömde jag för övrigt min värsta mardröm sen jag blev gravid, säkert på grund av allt det här kring "vågar vi köpa vagn". Jag drömde att jag stod inne på toaletten på jobbet och förundrades över att jag blivit så smal helt plötsligt, och sen tog jag med handen mellan benen och den blev alldeles blodig. Fy vilken fasa det var! Jag får nästan ångest bara jag tänker på det, trots att det bara var en dröm. Ni kan gissa att jag var lättad när jag vaknade.

En hypotetisk fråga...

...om man har bestämt sig för en vagnmodell tillsammans, och när man sen bara ska visa sin man hur begagnatmarknaden ser ut och råkar snubbla över ett riktigt fynd, är det då dumt att strunta i planen att köpa vagn först efter RUL?

Hälsningar "I valet och kvalet"

Ett steg mot att må bättre

På söndag hade jag tänkt gå på mitt första gravidyogapass, som jag längtar efter att röra på mig! Tyvärr känns det lite otroligt att det kommer att gå, med tanke på att jag just nu sitter och snörvlar och hostar i soffan.

Genrellt har jag inte mått bra de senaste veckorna. Den här förkylningen har jag haft smygande under över en vecka, och ont i huvudet har jag haft nästan varje dag de senaste fyra veckorna. Har läst på nätet att det kan vara både järnbrist och havandeskapsförgiftning (fast det är väldigt otroligt så här tidigt) men jag tror helt enkelt att det beror på min livsstil. Det är nog ingen slump att huvudvärken började komma ungefär samtidigt som pappa gick bort. Jag har sovit dåligt, inte ätit den bästa typen av mat och helt enkelt inte tagit hand om mig så som jag borde eftersom jag varit upptagen med att sörja. Hade jag inte haft pyret hade det dock varit mycket värre, och jag har inte börjat gå ner i vikt eller liknande utan ändå skött mig men inte så bra som jag brukar. Men nu ska det bli ordning på det hela. Sorgen finns där vilket som, men nu ska jag verkligen prioritera mig själv. Jag ska gå och lägga mig tidigt, ta det lugnt, inte slarva med maten, se till att ta pauser på jobbet ofta, och kanske ska jag till och med boka en sån där mother-to-be-spabehandling på spa-skolan bredvid jobbet. Nu ska här mås bra!

Namn

Tro det eller ej, men nu har jag faktiskt börjat på en namnlista. Det känns faktiskt som det största i det här bebisförberedandet tror jag. Status just nu är fem tjejnamn och fyra killnamn. Maken och jag ska ju bestämma tillsammans, men det kommer nog att bli som det mesta i vårt hem - jag tar fram förslag och sedan diskuterar vi dessa och tar ett beslut tillsammans.

Minst ett mellannamn har vi klart dock, det blir släktnamn. Vi har tur som har samma namn i bägge släkterna, så inga strider där inte. Det är dock ingen match mot tilltalsnamnet som ju ska passa barnet hela livet. Kommer nog att bli en del funderande fram och tillbaka och helt säkra blir vi nog inte förrän på BB. Lite trist är att mina två absoluta favoritnamn, som jag tänkte att mitt barn ska heta när jag började längta barn, är tagna av två nära familjer, men det finns ju faktiskt rätt många fina kvar.

Hur tänker ni andra kring namn?

Storshopping

Nu har vi premiärshoppat stora saker! Hittills har det mest blivit kläder och småsaker, men idag hämtade vi upp ett skötbord som jag fyndat på Blocket. Eftersom vi har väldigt litet badrum och jag inte är så lockad av tanken på ett skötbord i sovrummet, så blev det ett sånt där man kan ställa på badkaret. Väldigt praktiskt. Nu ska jag bara sy ett fint frottéöverdrag till den lite tråkiga dynan som följde med.

Imorrn blir det nästa sak som köps, nämligen spjälsäng (också det ett Blocketfynd). Vi kommer att ha makens barndomsvagga till att börja med, men jag tycker det är skönt att ha spjälsäng också förberedd så att man inte behöver ut och panikshoppa en sån när ungen plötsligt sätter/ställer sig upp i vaggan.

Det känns lite läskigt att börja storshoppandet innan vi varit på rutinultraljudet, men som jag har sagt tidigare så såg ju allt bra ut när vi var på KUB:et, och då är det ju väldigt liten risk att det inte gör det nu också. Jag väljer att vara positiv!

Kommentarer

Jag fick flera kommentarer på gårdagens inlägg, och eftersom jag tycker att det här är en väldigt känslig fråga för mig så vill jag skriva ett till inlägg som kommentar till dessa.

Visst är det så att jag tvekade både en och två gånger innan jag tryckte på publish. Jag känner mig, som Anonym skrev i en kommentar, gnällig och missunnsam nu när vi faktiskt ÄR gravida. Jag kan bara tänka mig hur jag hade mått om vi inte lyckats ännu. Samtidigt är det så som Maja Gräddnos skrev, att inget är klart förrän bebisen är ute och jag är fortfarande väldigt orolig. Det känns fortfarande så overkligt att det skulle kunna gå vägen, att VI skulle kunna få barn som längtat så. Flera dagar om dagen upprepar jag för mig själv att "när det gått så här långt så är det väldigt liten risk att något går fel", samtidigt som det ligger där i bakhuvudet att inget är hundra procent. Jag vet att det inte är logiskt att tänka att "för dem går det aldrig fel, det är klart att de kommer att få sitt barn" och samtidigt vara så orolig för vårt, men såna här känslor är sällan logiska tyvärr.

Även om jag inser att jag kanske trampar på många ömma tår när jag sitter och gnäller samtidigt som vi faktiskt har lyckats så här långt, så är det så att den barnlösa tiden faktiskt satt sina spår. Jag tror att jag alltid kommer att känna en tagg när någon pratar om hur lätt det gick att bli gravid eller att det var helt oplanerat. Att andra kan välja hur många barn de vill ha, och i många fall när, medan det för oss inte var en självklarthet ens att få ett och att om vi vill ha syskon så kommer vi med allra största sannolikhet att få kämpa för det med. Sedan är det ju faktiskt bara tre månader sedan vi inte visste om vi skulle kunna få ett barn överhuvudtaget (på söndag är det exakt tre månader sen vi tog testet), så det är kanske inte så konstigt att "magreaktionen" med avundsjuka som jag haft i flera år inte jobbats bort än...

Jag vill också poängtera att jag faktiskt också har en sida som tycker att det är roligt att svägerskan är gravid och att vårt barn ska få en jämngammal kusin, och jag tror att den kommer att ta över mer och mer. Jag vet ju att vårt barn är unikt och inte kommer att bli mindre älskat bara för att det kommer ett till. Det behövs bara lite tid att smälta den här nyheten tror jag innan jag helt ärligt kan säga "vad roooligt", men jag är faktiskt övertygad om att den dagen kommer.

Och PS, det där med sakerna som några har kommenterat. Det är väl egentligen det minsta bekymret för egentligen trivs jag med att få välja allt själv och i princip allt blir begagnat så kostnaden blir inte så himla stor. Men lägger man till att vi betalat 50 000 :- för att bli gravida och de inget så är det klart att det känns lite orättvist.

Dags att shoppa på riktigt

Hela tiden när jag köpt saker har jag haft lite dåligt samvete över överkonsumtion eftersom vi räknat med att få det mesta, i alla fall i klädväg. Nu ser det ut som att det inte blir så. Den ena vännen som jag trodde att vi skulle få saker av har troligen gett bort det mesta till en annan vän som får barn nu under hösten, den andra verkar ha glömt bort att hon sagt att vi ska få saker, och framför allt har vi fått reda på min svägerska är gravid igen! Oplanerat, lite tidigare än vad de hade tänkt egentligen...

De kommer alltså att få sitt andra barn ungefär två månader efter att vi får vår första. Jag borde tycka att det är jätteroligt. För det första kommer svägerskan alltså att vara föräldraledig samtidigt som jag, och sen blir det ju jätteroligt för vårt barn att få en kusin i exakt samma ålder. Jag har tidigare tyckt det varit tråkigt att makens syskons barn är så nära varandra i ålder, och att vårat barn kommer att bli utanför, och det här är ju precis lösningen på det. Men ni kan kanske gissa vad jag känner? Inte riktigt någon sprudlande glädje...

Det handlar inte framför allt om sakerna, även om det känns lite surt att trots att det till största delen inte är "deras" kläder utan arv från makens andra syskons barn så kommer de ju att behålla dessa (eftersom de ligger på deras vind efter att ha använts av deras första barn) och vi få köpa allting. Samma sak med gravidkläderna som hon fick ärva av andra svägerskan och som jag hade förhoppningar om att få ta del av. Jag tror snarare att grunden till mina bittra känslor handlar om att det gått så lätt för dem. Första barnet blev till på första försöket, och nu kommer nästa helt oplanerat! Jag kan inte riktigt släppa den här avundsjukan över att vissa inte ens behöver försöka, medan vi var tvugna att lägga ner både massor av tid och pengar, blod, svett och tårar. Sedan påverkar nog det faktum att vi dessutom har ett missfall i bagaget och att jag fortfarande oroar mig och inte tar något för givet, medan de i alla fall förra gången pratade i vecka sju som om allt var klappat och klart. Jag är helt enkelt avundsjuk på deras självklarhet.

Dessutom tror jag att jag helt enkelt känner mig lite besviken. Bägge svägerskorna har fått väldigt mycket uppmärksamhet när de varit gravida (vilket de blev precis efter varandra, dvs den enda blev gravid precis när den andra fött) och jag känner mig nog lite "snuvad på konfekten" av att få vara den som står i centrum och stolt får visa upp magen och får frågor om graviditeten. Eftersom jag är ganska tillbakadragen som person och svägerskan ganska framåt så har jag en känsla av att nu kommer allt att handla om hennes graviditet och jag kommer att stå i skymundan.

Jag hoppas och tror att de här känslorna är en övergående fas, att jag snart kommer att vara jätteglad för deras skull. Att det ska bli roligt att få sitta med våra magar tillsammans och prata graviditet, och ännu roligare att kunna ses med de små. Tills vidare nöjer jag mig dock med att tänka att min mage kommer att vara finare än hennes, och att vårt barn kommer att bli så mycket gulligare! Barnsligt, ja visst, men skönt ändå.

v.17 (16+2)

Nu har vi alltså gått in i vecka 17! Vet inte om det är vetskapen om att en kollega till mig miste sitt barn i just denna vecka, eller om det är allt jobbigt kring som hänt den senaste veckan, men min oro har kommit tillbaka igen. Skönt att det bara är två veckor kvar till RUL! Sedan vore det ju inte helt fel att få känna några rörelser för att lugna en orolig själ...

Jag fick Amelias gravidtidning när jag köpte lite kläder begagnat och i denna fanns ett häfte med utvecklingen vecka för vecka där man även kan fylla i egna uppgifter. Hade först inte tänkt att köpa någon "fylla i-bok" för graviditeten, men nu när jag ändå har denna så kanske det är lika bra att göra det. Vet inte om jag kommer att glömma allt jag känner och gör nu, men risken finns ju, och tyvärr kan ju vad som helst hända som gör att jag inte finns på plats att själv berätta om vårt barn skulle vara intresserat.

Om vecka 17 står där i alla fall:
Din bebis är lika stor som din kupade hand och väger ca 100 gram /.../ Nu börjar bebisen lagra underhudsfett, något som kan göra den blivande mamman lite extra hungrig./.../

Livmodern växer snabbt och du kan känna en molande märkt i magen. /.../ Det kan sträcka och och dra och kännas lite obehagligt. Den ökade blodmängden kan göra att du svettas mer än normalt. Men magen börjar bli rund och fin och du kan njuta av att äntligen se ordentligt gravid ut - var stolt över magen!

Jag började känna av extra värk redan i slutet av vecka 16 och eftersom jag inte tjuvtittat på vad som skrevs om vecka 17 så blev detta en bidragande orsak till den ökade oron. Ni må tro att det var skönt att läga att det är normalt. Och det här kring att vara stolt över magen - det kan ni tro att jag är. Så här ser den ut nu:


Tittar man på en jämförelse med förra veckan så är det inte så stor skillnad. Den ser snarare mindre ut tycker jag, men det kan nog bero på fotot. Har en tanke om att gå tillbaka till att fota i underbyxorna som jag gjorde på första bilden, istället för den kjol jag har på de andra två, för att minska variationen av hur mycket mage som kommer med på bilden.

v. 13 v.16 v.17

Tillbaka

Nu är vi tillbaka i stan igen. Det blev som jag anade föga semesterartat under veckan när begravningen låg som en oroväckande dimma över dagarna. Tack alla ni som tänkt på oss. Det var verkligen fruktansvärt jobbigt att ta sig igenom begravningen, och saknaden efter pappa har slagit mig som en slägga i huvudet många gånger under veckan. Vissa stunder har jag inte förstått hur jag ska orka gå vidare. Tänk att han aldrig kommer tillbaka. Att jag inte kan ringa och berätta alla de där småsakerna som jag kommer på hela tiden och som vanligen skulle fått mig att lyfta luren. Det finns bara en sak som gör mitt liv lättare just nu och det är vårt pyre. Det finns inte ord som räcker till för hur glad och tacksam jag är över att få vara gravid mitt i allt det svåra.

Semester igen!

Sitter och väntar på att maken ska vakna till liv, men det tar nog ett tag med tanke på att hela sovrummet stinker av spritångor... När han gör det ska vi i alla fall ta oss ut till landstället för en veckas semester. Tyvärr väntar begravningen den här veckan och fy som jag inte ser fram emot det, men vi ska försöka att ha det lite skönt också, njuta av att vara lediga och att spara kraft inför hösten. Nu blir det ingen mer semester i år är det tänkt, utan de semesterdagar jag har sparade (två veckor) har jag en tanke om att ta ut i samband med början av föräldraledigheten så att jag kan gå från jobbet ännu lite tidigare. Jag har visserligen också en tanke om att ta ut dem kring jul för att undvika julstressen och sedan jobba lite igen innan själva föräldraledigheten. Kommer nog att klura på det där lite mer under hösten och se vad som känns bäst... Rent spontant är det ju lockande att gå tidigare, men jag vet hur det brukar vara innan jul både på jobbet och privat.

Nog om stickspåret, nu drar vi alltså till landet och tar det lungt. Hoppas att ni får en skön vecka allihopa!

Inventering

Maken är ute på galej ikväll, så då har jag passat på att inventera våra babykläder. Jag har inte kunnat låta bli att köpa en hel del, trots att jag fått sagt från flera håll att vi ska få ärva/få låna kläder. Det går helt enkelt inte att låta bli när allt är så himla gulligt! Och det är svårt dessutom att låta bli när jag inte vet exakt vad det är vi kommer att få och det kan ju just vara en xxx som saknas bland deras kläder... Som tur är köper jag i princip bara begagnat, så kostnaden blir ju inte särskilt stor även om det hade varit billigast att inte köpa alls när vi kanske ändå får allt vi behöver i klädväg.

Tidigare har jag gjort ett excelark med allt jag anser att vi behöver (har jag nämnt att jag är något av ett ordningsfreak), och nu har jag kompletterat med en post för kläder där jag fyllt i exakt vad vi har i varje storlek. På så sätt har jag planerat att försöka hålla nere shoppingen lite och inte köpa "onödigt". T ex vet jag nu att jag ska hejda mig när jag ser en jättegullig body i storlek 50 för det har vi redan ganska många av, men i storlek 62 och 68 är det ganska tunnsått så något sådant kanske kan få köpas. Det bästa vore dock om de som har pratat om kläder kunde langa över några så kanske jag skulle kunna övergå till att köpa de andra sakerna på listan som jag vet att vi inte kommer att kunna få ärva av någon.

v.16 (15+1)

Igår gick vi in i vecka 16! Nu känns det faktiskt som om veckorna går fort fram, inte alls som när jag gick och väntade på att passera vecka 12. Om tre veckor är det dags för rutinultraljudet!

Enligt minbebis.se är den lilla nu 10,5-11,5 cm och väger ca 80 gram. Den rör sig ständigt och en del känner den första gången den här veckan, men det är tydligen normalt att få vänta till vecka 20. Åh, vad jag längtar efter att få känna någonting, måste vara hur häftigt som helst. Jag försöker att känna efter lite extra och hittills har jag inte känt något som skulle kunna vara vårt lilla pyre, men jag väntar spänt!

Så här ser magen ut nu:


Som en jämförelse kan jag lägga in bilden från v.13. Däremellan har det tyvärr inte blivit så mycket fotande, men från och med nu ska jag försöka att få till något varje vecka.


Det är inte lätt att fota jämförbara bilder, med samma pose och kläder (t ex har jag en "högre" underdel till höger), särskilt inte när man fotar sig själv med självutlösaren, men visst kan man se att magen blivit lite större ändå?

Om att berätta

Jag har funderat ett tag på det förra inlägget, om att jag tycker att det är lite jobbigt att berätta. Jag tror att det till viss del handlar om att jag känner mig obekväm med uppmärksamheten, men också att jag varit med om så många jobbiga stunder när andra har berättat. När man har blivit tagen på sängen och försökt vara glad men sen gråtit i efterhand. Jag vill inte såra någon, men samtidigt känner jag att jag måste få glädjas över att vi faktiskt har något som är roligt att berätta. Jag vill inte säga att känslan är att "jag har lidit så många gånger för andras besked, nu måste det få vara min tur i rampljuset", men det är ändå lite åt det hållet. Jag vill kunna vara stolt över att vara gravid även i offentliga sammanhang. Jag tycker också att det är svårt att veta hur jag ska göra på facebook. Som jag har tyckt illa om alla statusuppdateringar om graviditet och småbarn, och jag skulle inte bara skriva om sånt, men samtidigt tror jag att ju längre tiden går, desto mer kommer det kännas som att jag undanhåller en del av mitt liv. Det är svårt, jag vill inte basunera ut hela tiden att "vi ska få barn", men jag vill heller inte gå runt med känslan av att vår graviditet måste vara hemlig.

Jag har också tänkt mer på den barnlösa kollegan och att hon nog faktiskt tyckte att det var jobbigare än hon lät ge sken av. Visst att hon sa att den första graviditeten inte var planerad, och att de inte försökte aktivt just nu eftersom de skulle på en lång resa snart, men det tror jag i många fall är en instinkt för att försvara sig. Själv la jag ju locket på och berättade antingen allt eller ingenting alls, men en vän till mig sa hela tiden att "vi skyddar oss inte och blir det så blir det" men i efterhand visade det sig att det ändå handlat om att tima ägglossningen och stora besvikelser varje månad det inte blivit något. Jag har sagt till kollegan att jag finns här om hon vill prata, och jag tar själv inte upp graviditeten med henne men berättar om hon frågar något, och det är väl ungefär det jag känner att jag kan göra i dagsläget. Det känns i alla fall skönt att jag berättade om våra ivf:er, för dels vet hon att jag förstår hur hon känner det bättre än många andra, dels kanske hon precis som jag har lättare att känna glädje för personen när det inte gått så lätt.

Ny känsla

Idag var vi på makens systerdotters tvåårskalas, och det var första gången jag var på en social tillställning sedan jag vetat om att jag varit gravid, och framför allt sedan vi gjort det offentligt. Det var en helt ny känsla. Helt plötsligt var jag inte längre "på andra sidan". Kändes väldigt overkligt att sitta med och diskutera gravidkrämpor, föräldraledighet och annat.

För övrigt sprider det sig väldigt snabbt på jobbet sedan jag berättade för kollegorna på min avdelning. Nu får jag plötsligt gratulationer från höger och vänster. Roligt, men samtidigt känns det lite läskigt att steget ut i offentligheten blev så väldigt stort. För två veckor sen visste bara våra familjer och nu känns det som att alla vet.

Jeans!

Idag köpte jag jeans! Det var en härlig upplevelse redan i provrummet att ha "riktiga" byxor på sig efter så många veckor i kjol och mjukisar. Jag trodde att det var kört efter att alla jag provat satt som säckar på benen, men sen fick jag tips om att Topshop hade smala mammajeans, så nu är jag rustad för lite svalare väder. Ett tips för er som är små.

Klädshoppandet börjar i övrigt ta fart på riktigt. Jag har kommit till stadiet att många tröjor blivit för korta, så att de åker upp och gör en liten glipa över magen, plus att jag bara har tre kjolar (och numera ett par byxor) som jag kan ha. Så nu scannar jag begagnatsiterna varje dag och imorrn går min mamma förbi hemma hos en kvinna och hämtar upp en klänning och på torsdag möter jag upp en annan för att lägga beslag på ett klädpaket med lite tröjor. Känns lite konstigt att börja med gravidkläder redan nu men men, så går det när man har en klädstil som inte lämnar utrymme för en växande kropp.

Livet fortsätter

Hur konstigt det än känns så går livet vidare. Är en väldigt konstig känsla att pappa är död, och ändå så går jag runt och handlar, äter middag och ser på tv på kvällen. Och bara det faktum att jag inte bara är ledsen känns märkligt, jag är tvärtom ofta riktigt glad. Det är svårt att låta bli att inte känna lycka när jag går förbi en spegel och ser hur magen putar ut, tittar på bebisgrejer på Tradera, och varje gång jag går till kylskåpet för att hämta något så sitter ultraljudsbilden där med vår fina fina unge. Egentligen är det kanske inte så konstigt att det som hänt med pappa inte har fått glädjen med vårt barn att försvinna, så efterlängtat som det är, och de gånger tankarna på dåligt samvete för att jag inte sörjer hela tiden dyker upp så försöker jag att skjuta bort dem direkt. Sorgen finns ju ändå där, och det är ingen som tjänar på att jag gräver ner mig till den grad att jag inte ens kan njuta av graviditeten.

Idag var jag tillbaka på jobbet. Jag var lite nervös innan även om jag visste att det var mina favoriter i gruppen som jobbade denna vecka, men det gick så bra. Kollegorna var väldigt förstående och sa att jag kunde komma och gå som jag ville, ta det lugnt och om jag behövde prata så fanns de där. De är så fina! Pratande blev det hel del av. Det visade sig att flera kollegor sagt upp sig under sommaren och skulle skulle gå på lite olika tidpunkter under hösten. Det, plus att det togs upp vilka som skulle ha semester i janauri/februari och vilka som skulle vara här, gjorde att jag inte kunde låta bli att berätta att jag inte heller skulle vara på plats. "Du ska vara mammaledig!" sa en av kollegorna direkt. Det visade sig att jag inte varit så hemlig som jag trott i mina lössittande tröjor och alkoholfria alternativ, och att de gått och spekulerat om hur läget var egentligen. En av kollegorna sa att hon hade anat det för att jag åt så mycket glass, för det gjorde hon under sin sista graviditet. Sedan kan jag ju berätta att det hade inte varit vidare osynligt att jag hade mammakjol på mig idag och inte jättelång tröja över...

Hur som helst blev alla jätteglada och grattade så mycket, och de ville verkligen veta allt. Så det slutade med att jag berättade både om provrörsbefruktningarna, vårt missfall och min stora oro. Det visade sig att en kollega som jag trott inte varit så intresserad av att få barn i själva verket haft två missfall och därefter inte blivit gravid igen. Vi har inte haft någon jättebra kontakt tidigare, men det slutade med att vi pratade jättelänge. Det är ju svårt att tyda hur jobbigt någon tycker att det är med barnlöshet, men jag tolkade det som att hon i alla fall inte var på den nivå jag var i vintras, när jag bara grät och grät, och hon ville verkligen veta massor om min graviditet så jag tror inte heller att hon är på det stadiet att det bara är jobbigt att höra att någon är gravid. Hoppas i alla fall att det funkar för dem till slut.

Tack

Tack för alla omtänksamma kommentarer ni lämnat på mitt senaste inlägg. Det värmer så fruktansvärt mycket i allt jobbigt. Tänk att jag har haft turen att möta så många fina människor här på nätet.

Det har varit en jobbig tid, men jag har tillbringat den med min mor, min bror, hans tjej och min man. Det hjälper verkligen att vi har varandra, även om det saknas en person hela tiden. Vi försöker att tänka så positivt det går, att om det ändå skulle gå så här så var det kanske skönt att det gick så fort. Ingen av oss, inte ens pappa, hann förstå att det var kört. Pappa fick åka in till sjukhuset igen pga att han fått vätskebrist när det varit så varmt, och när jag var där på lördagen och visade den senaste UL-bilden var han visserligen trött, men ändå pigg och när jag gick därifrån sa vi att vi ses snart igen. Jag trodde verkligen att det skulle bli många fler gånger.

Nu väntar begravningen om två veckor, och det är verkligen inget jag ser fram emot. Jag hade hoppats så att det var något som skulle ske om många många år, inte nu. När pappa rökte var jag alltid orolig, men när han sedan slutade var det som en sten lyftes från mitt bröst. Känns ju lite orättvist att det ändå gick såhär, när han varit så duktig och slutat för flera år sedan. Usch och fy för rökning, det borde vara förbjudet!

Om jag ska avsluta inlägget med något positivt så är det alla människor som hört av sig med omtankar och erbjudanden om att hjälpa till om det är något vi behöver. Känns skönt att se att min mamma har ett större kontaktnät än jag trodde, eftersom det är framför allt henne jag är orolig för. Även om jag och pappa hade en väldigt nära relation och det är hur tomt som helst, så är det ju mammas vardag som påverkas mest. Det är också härligt att se hur mamma kan glädjas åt vår lilla mitt i alltihop. Jag vet inte om hon också vill berätta något roligt samtidigt som allt det sorgliga, men det har inte varit en enda av hennes vänner som inte samtidigt som de beklagat, också grattat oss till att få en ny familjemedlem. När vi träffar nya personer frågar hon alltid "får jag berätta?". Barnet kommer visserligen inte att ha någon morfar, men det kommer att få en underbar mormor som redan har pratat om att vara barnvakt!