Ovitrelle-rapport

Sprutan är tagen! Precis som med puregonen var det värst innan i mitt huvud, sen när jag väl tog den var det ju ingen fara alls. Själva sticket kändes lite mer än med puregonen, men det var väldigt liten skillnad. Jag försökte sedan att vinkla sprutan så att luften hamnade längst bak och tanken var att slippa spruta in den, om jag kunde se att det bara var luft kvar, men det lade sig vätska i botten så det var bara att trycka in luften också för att få med sista vätskan.

Nu väntar alltså en dag utan några hormoner alls, kommer nog att kännas lite märkligt efter en månad. Har precis stängt av alla alarm på mobilen.

God natt allihop!

Ovitrelle-fråga

Ikväll är det alltså dags för Ovitrelle-sprutan. Är lite nervös, men så stor skillnad kan det väl inte vara från Puregon-sticket.

Jag har dock en fråga som någon av er läsare kanske kan svara på:
När jag var på CvL igår sa sköterskan att jag inte behövde bry mig om eventuella luftbubblor i sprutan, men nu när jag kollade på sprutan idag, så var det ju hur mycket luft som helst i sprutan - är detta verkligen något som jag bara ska strunta i och spruta på ändå? Eller ska jag försöka att trycka ut luften innan. Det tycker jag verkar sjukt läskigt, jag har ju bara en spruta och tänk om jag skulle råka trycka ut en massa medel.

Och VARFÖR kollar jag på detta nu, och inte direkt igår när jag fortfarande hade chansen att ringa kliniken och fråga...

Award

Jag har fått en award av mamma-wannabee. Den funkar så här:
• Kopiera ”awarden” till din blogg.
• Länka till den som gav dig ”awarden”.
• Berätta 7 intressanta fakta om dig själv.
• Välj 7 andra bloggare som du skickar ”awarden” vidare till och länka dem.
• Skriv en kommentar i deras bloggar så att utmärkelsen uppmärksammas.

Här kommer alltså lite fakta om mig:
• När jag var liten önskade jag mig ett syskon i julklapp i flera år. Till slut fick jag en bror. :-)
• Jag är inte särskilt förtjust i godis eller bakverk, men älskar choklad.
• Jag har väldigt svårt att bestämma mig, även små val som vad jag ska äta till lunch.
• Är en riktig stadsmänniska, och skulle gärna bo i en storstad som Paris eller Tokyo, men skulle ha för svårt att skiljas från min familj och vännerna.
• Mina favoritfilmer är "Min granne Totoro" och "In the mood for love".
• Jag är en extrem ordningsmänniska, och har en "att göra"-lista i ett excelark med flikar som "i hemmet".
• En sak som jag har svårt att låta bli att köpa är finklänningar, och jag har nu kläder för bröllop, dop och uppklädda fester för flera år framöver...

Alltid svårt att välja ut, men awarden skickar jag vidare till:
• Teres med bloggen Familjönskas
• Mikaela med Inte ett + i sikte
• SmultronEtt
• Barn är livet
• Emelie med Väntan och längtan
• Underbar gåva
• Pärla med Ventilation

Spraydag 28

Igår firade vi min kommande födelsedag med fest för vänner och bekanta. Det var verkligen jättelyckat, och jag är glad att bestämde mig för att ha festen trots en smula velighet. Det blev en ganska lugn tillställning med mycket prat och skratt.

Av de par som kom och jag hade mina aningar, så var det bara ett par som tillkännagav sin graviditet. Ganska väntat, men visst svider det lite, särskilt som de gifte sig i oktober och jag vet att de började försöka då...

Själv tänkte jag ju att jag skulle festa som om det var min sista fest på nio månader. Det hela slutade med tre glas champagne och upprepade gäspningar efter kl 24. Men det är inte så konstigt när jag gick upp klockan åtta för läkarbesöket. Jag lyckades faktiskt hålla mig vaken ända till tre, vilket för mig hade varit en bedrift oavsett.

Nu är det disk som gäller för idag.

ÄP tisdag!

Det blev inget äggplock på onsdag - utan redan på tisdag! :-) Gissa om jag är glad nu!? Idag sänker jag dosen ytterligare, till 100. Sedan blir det otrivellen på söndag kl 23. Så spännande...

Roligt är också att om allt går bra, och vi får ett ägg tillbaka, så är det troligt att det blir ET på min födelsedag. Skulle ju vara den bästa presenten.

Sprutdag 10 (spraydag 27) - på bättre humör

Nu är det nervknippet som är här och skriver igen, något lugnad. Jag har tyvärr en tendens att oroa upp mig själv, och gårdagen var inte rolig. Sov dåligt på natten gjorde jag också...

Besöket på CvL gick däremot jättebra! Jag blev jätteväl mottagen, och det kändes verkligen som att de förstod att jag var orolig. Det första jag fick höra var "vi har inte kallat hit dig för att det är något som är fel eller inte ser bra ut". Där började jag att pusta ut... Både läkaren och sköterskan jag träffade var väldigt pedagogiska och förklarande, vilket verkligen var vad jag behövde. Slemhinnan såg perfekt ut (vad jag älskar när läkare säger att något ser perfekt ut) och han kunde se fler äggblåsor mot tidigare; sju istället för fem. Jag berättade om min oro för att det inte skulle bli något ÄP, och då sade läkaren att vanligen vill man ha 4-5 ägg för att säkerställa att kunna få något tillbaka, och det såg ut som att det skulle vara möjligt för mig. Beroende på hur blodprovet ser ut (som jag får svar på om några timmar) så trodde de att jag skulle få spruta några dagar till för att få de minsta blåsorna att växa till sig, och sen troligen ÄP på onsdag! Nu väntar jag bara på bekräftelse om blodprovet säger samma sak. Hoppas hoppas.

Något positivt

Eftersom de senaste inläggen varit så orostyngda tänkte jag försöka avsluta kvällen med ett roligare inlägg: Idag har jag inte bara oroat mig för behandlingen, utan även träffat gravida vännens bäbis för första gången. (Nu är hon ju inte gravida vännen egentligen, men svårt att veta vad jag ska skriva. "Mammavännen" känns lite fel, de flesta av mina vänner är faktiskt mammor.) Det var jättetrevligt bara att träffa gravida vännen, det kändes inte alls om att vi inte setts på flera månader utan allt var precis som innan mellan oss. Att träffa bäbisen var också jättekul, hon var helt underbar och låg så fint i min famn. Däremot var det lite svårt att tänka att hon faktiskt är bilden av mitt mål. Just nu är det så stort fokus på att få fram ägg och få ett positivt test, det är liksom som jag har glömt bort att det är ett barn som är målet. Fast visst kände jag lite extra längtan när jag till slut fick lämna tillbaka henne. Tänk att få ha en sån liten som inte bara är till låns.

Däremot blev det lite jobbigt när ytterligare en vän slöt upp. Hon har en son som är två år, och jag förväntade mig redan på förhand en hel del förlossningsjämförelser och liknande. Det var svårt att inte låta bli att tänka "ska jag också få vara med i de där diskussionerna någon gång?".

Mer oro

Och för att ytterligare addera ett orosmoment: Nu när jag nyss tog sprutan med den mindre dosen så tryckte jag in dosen som vanligt, men när jag drog ut nålen så kom det ut flera droppar! Så nu är jag självklart nervös för att jag inte fått i mig hela dosen. Just idag också, när jag ska dit på kontroll imorrn...

Försökte att konsultera användarmanualen för pennan, och där stod att när man tar en ny ampull ska man alltid ska se till att en droppe bildas innan man sprutar in, och det gjorde självklart inte jag...hade fullt upp med att tänka "bara 150, bara 150" för att inte råka ställa in den vanliga dosen. Dessutom vad jag nog lite snabb med att dra ut nålen mot hur jag vanligen gör...

Någon som varit med om ovan och har något råd att ge om vad jag bör göra nu? Gissar att jag inte på eget bevåg ska försöka kompensera för det jag kan ha förlorat... Är väl bara att hoppas på att jag fått i mig något i alla fall.

Grubblerier

Jag grubblar och grubblar över den sänkta dosen och besöket på CvL imorrn... Jag tänker två scenarion:

1. De anser att de mindre äggblåsorna inte behöver så mycket mer för att växa till sig, och att de tänker sig ett snart ÄP och därför vill kolla redan imorrn hur det ser ut.
2. De ser redan nu att det är kört (t ex att blodprovet visat att äggblåsorna är tomma), eller att det är på gång åt det hållet, men vill dubbelkolla med sina egna ögon. Eller se att det inte skett någon mirakulös vändning.

Tyvärr lutar jag mer åt alternativ nummer två. Men jag försöker att vända det till positivt tänkande. En sådan sak är att för mig är ett läkarbesök på en lördag lite extraordinärt, men för dem kanske det är vardag och inget särskilt alls. Ytterligare känns det lite speciellt att det är på CvL och inte på min "vanliga" klinik, men eftersom de har stängt på helgen, så är det kanske inte så konstigt egentligen. Och det är väl inte heller helt ovanligt med återbesök efter två dagar, även om jag tycker att det känns nära inpå.

Åh, som jag hoppas att allt ska se bra ut!

Sprutdag 9 (spraydag 26) - nästa besked

Beskedet jag fick från CvL var inte höjd dos och återbesök hos doktor L på måndag, utan sänkt dos (från 200 till 150) och återbesök imorgon, hos dem. Jag vet inte hur jag ska tolka det här, och eftersom jag är jag så är jag sjukt nervös. Jag vill verkligen komma till ÄP, det skulle kännas så hårt att behöva avbryta. Men men, det är väl bara att härda ut och vänta på besked imorgon, och försöka lita på att läkarna vet vad de gör.

Dagens första besked...

...var i alla fall positivt! Remissen hade kommit fram till Huddinge och sekreteraren sa att jag om ca en vecka skulle få hem en bekräftelse. Skönt att slippa tänka på det mer! Enda surdegen som kvarstår i det hela (förutom att det tog så lång tid för läkaren att få iväg remissen) är varför läkaren lovade att jag skulle få en bekräftelse på att hon skickat remissen, när någon sådan inte kom. Då hade jag sluppit mycket vånda...

Nu hoppas jag på ett till positivt läkarbesked under dagen.

Sprutdag 8 (spraydag 25) - Deppigt

Läkarbesöket idag var inte roligt. Jag hade bara fem äggblåsor, varav en var väldigt liten. Det blir inte ÄP på måndag, istället blir det troligen höjd dos och återbesök. Kändes som jag bara ville gråta när jag gick därifrån, all min optimism var som bortblåst. Det enda jag kan se som positivt var att läkaren sa att resultatet var förväntat. Det betyder att det inte kan var så illa att vi inte ens har en chans, för då skulle vi ju inte ens få försöka. Jag försöker tänka att det behövs ju bara ett enda ägg egentligen, men just nu har jag väldigt lite hopp om att det här ska lyckas.

Läkarbesök nästa

Nu bär det av till läkaren. Hoppas att hon säger "ÄP måndag!".

Önskelista

Det är många som frågar vad jag önskar mig nuförtiden, när 30-årsdagen närmar sig. Tror ni att de kan komma med ett barn?

Sprutdag 7 (spraydag 24) - senaste nytt på läkarfronten

Idag ringde jag igen till läkaren och fick för första gången tag på en vettig människa. Hon kollade faktiskt upp min läkare (vilket ingen annan verkar ha gjort) och såg att hon varit på semester i en vecka och skulle vara så ytterligare två veckor. Inte undra på att hon varken svarar eller ringer upp! Bra att få den infon, men gissa min förtvivlan när jag såg framför mig att få vänta ytterligare två veckor på svar och alltså ytterligare två veckor innan vi kunde hamna i kön. Som tur var hade jag ju en vettig människa i luren så hon kollade upp att min remiss faktiskt hade lämnat läkaren och att det därefter var en sekreterare som ansvarade för att få iväg den. Jag blev kopplad och sekreteraren svarade att remissen faktiskt var skickad för två veckor sedan! Tyvärr hade telefontiden till fertilitetsenheten på Huddinge tagit slut, så nu väntar jag med spänning till på nästa telefontid, på fredag, för att få en bekräftelse på att den faktiskt kommit dit. Sedan kanske jag kan koppla av på den fronten...

I övrigt så molar det på, lite mer än igår, och som tillägg har jag fått väldiga flytningar, men det har jag förstått är helt normalt. Det känns dock lite märkligt med denna "mensvärk" och nu flytningarna, det är då och då väldigt nära att jag springer till toaletten för att tanken går genom huvudet att "där kom mensen". Jag känner mig också en smula uppsvälld, men det är nog mest en känsla för när jag frågade maken om jag såg tjock ut så skrattade han bara. Jag tycker dock inte att det är helt bekvämt att ha mina vanliga tighta jeans och i natt drömde jag att jag var höggravid. Hoppas att det är en sanndröm inför vad som komma skall!

Läkarbesök imorrn, håll tummarna för att allt ser bra ut. Är som vanligt lite nervig för att något ska vara fel så att vi måste avbryta, men de tankarna försöker jag att slå bort. Om det skulle vara överstimulering eller liknande borde jag ju känna mer, och om det bara var väldigt små eller få ägg så borde jag ju inte känna någonting. Tänk om det är så bra att vi kan få ÄP på måndag, skulle ju vara fantastiskt!

Sprutdag 6 (spraydag 23) - arg på läkaren

Tycker att det molar mindre idag, men det är nog för att jag inte har känt efter lika noga som jag gjorde igår. Hur som helst flyter det på nu, sprutorna är fortfarande inget jag ser fram emot men det går snabbt och enkelt ändå. Snart är vi framme vid torsdagen och får se hur det artar sig...

I en veckas tid har jag nu ringt till min landstingsläkare, flera gånger varje dag, men ännu inget svar och ingen uppringning trots lämnade meddelande. Nu är det EN MÅNAD sedan hon ringde mig och sa att remissen var klar. Vad är det som tar sån tid? Jag känner mig så maktlös, vad mer kan jag göra än att försöka ligga på? Och det finns inget jag kan göra för att få tillbaka den här tiden vi förlorat i kön. Kön är ju tillräckligt lång som den är, utan att vi ska behöva få ytterligare väntetid. Även om vi kör privat nu så är det inte säkert att vi lyckas, och då vill jag ha den där köpplatsen att falla tillbaka på. Är sååå arg!

Sprutdag 5 (Spraydag 22) - molande

Nu börjar det mola i äggstockstrakten. Kände det redan igår, men det känns mer i dag. Det känns ungefär som mensvärk och sedan hugger det liksom till om jag sätter mig häftigt ner eller tar ett kraftigt steg. Det blir soffan ikväll... Självklart så oroar jag mig lite för jag trodde inte att jag skulle känna av någonting förrän ev några dagar före ÄP och nu har jag ju bara tagit fyra sprutor, men nu har jag i alla fall blivit lite lugnad genom att googla på överstimulering. Dessutom tror jag att jag skulle vara lika oroad om jag inte kände av någonting.

Om en månad

Tänkte på en sak idag - om en månad kommer vi troligen att veta om det här försöket lyckades eller inte. Om en månad kan jag ha ett positivt graviditetstest i handen. Det är en hisnande känsla.

En smula frustration på berättarfronten

Det blev ju ingen lunch med makens vän, däremot en middag med hans syskon. Vi hade det jättetrevligt, men jag kan inte låta bli att känna mig en smula besviken nu när de har gått hem. Maken har ganska länge sagt att han ska berätta för sina syskon om vår ivf. Syskonskaran står varandra väldigt nära och vi ses ofta och pratar om det mesta. Ändå har det inte blivit av. Maken har flera gånger lagt på luren och sagt att "nej, nu blev det inte så att jag berättade". Han har heller inte berättat för sina föräldrar, däremot för några klasskompisar, och sin mors väninna.

Jag tycker att det är makens sak att bestämma vilka av "hans sida" han vill ska veta, men det känns svårt när så mycket av konversationen i hans familj handlar om barn och där dyker det faktiskt hysat ofta upp tillfällen att ta upp saken lite smidigt. Nu ikväll t ex nämnde svägerskan att hon packat ner alla babykläder på vinden, i "väntan på nästa barn i familjen". Hej perfekt läge! Och det var inte det enda tillfället... Hade maken sagt att han inte ville berätta för dem så hade det varit en annan sak, men nu satt jag på helspänn hela middagen och tänkte att snart säger han nog något, men det kom aldrig. Känner mig en smula frustrerad, men förhoppningsvis får vi ett positivt besked att berätta snart istället och då kanske det blir lättare.

Sprutdag 4 (spraydag 21) - inställd lunch och bitterhet

Idag skulle vi lunchat med en av makens vänner och hans fru, men de var tvungna att ställa in i sista stund pga jobb. Ska jag vara ärlig så känns det faktiskt rätt skönt, och en oroskänsla jag haft under veckan släppte genast. Anledning till denna känsla är att jag har en känsla av att det på lunchen skulle yttras frasen "vi har något roligt att berätta". Vännen och hans fru gifte sig för snart fyra månader sen, och det skulle inte förvåna mig om de började försöka efter bröllopet och om de blev gravida på första försöket. Och då skulle det ju vara lämpligt att börja berätta såhär fyra månader senare...

Är det så här det ska vara? Är det jag som är den här bittra och cyniska personen? Vad ska man göra för att släppa tankarna på alla andra, utan att gå in i sin egen lilla bubbla? Om en vecka ska jag ha födelsedagsfest och jag har funderat på hur många graviditetsbesked som kommer att dyka upp på festen; "nej, ingen alkohol för mig tack, jag är nämligen gravid". När vi började försöka var tanken att det var jag som skulle få säga så på min 30-årsfest. Försöker att fokusera på att nu är vi igång i alla fall, men det är inte alltid så lätt...

Sprutdag 3 (spraydag 20)

Här sitter jag hemma på en lördagkväll... Hade tre olika kvällsaktiviteter att välja på, men allt blev så fel så istället blir det hemmakväll. Kan ju vara skönt det med, men inte när man just fått upp peppen för annat.

Dagen har jag tillbringat hos mina föräldrar vilket som vanligt har varit jättetrevligt. Vi har pratat en del om ivf-behandlingen och det kändes roligt att höra att min mamma tyckte att jag var så optimistisk. Dessutom tyckte de båda att jag var såå duktig som kunde ta sprutan på mig själv (med tanke på hur det fick muta mig för att gå till doktorn och ta blodprov när jag var liten). En sak som har varit jobbig i all min egen barnlängtan är att jag vet att mina föräldrar länge längtat efter ett barnbarn. Inte nog med att de fick vänta länge på mig, nu får de vänta igen. Samtidigt har jag på sistone tänkt att kanske finns det någon poäng i att de fick vänta så länge för att få mig, att det faktum att de vet vad jag går igenom gör att de kan vara en sån bra stöttning som de är. Eller så är det bara trist att problemet kan vara ärftligt, men jag försöker välja något positivare synsätt.

Ytterligare en anledning att inte berätta på jobbet

Som jag skrivit tidigare sker det mycket på mitt jobb just nu, det är omorganiseringar och många blir av med jobbet. I veckan blev det klart hur det kommer att se ut bland mina tidigare kollegor och jag blev rätt förfärad när det stod klart att alla de som får vara kvar är män! Endast en av dessa har barn och han blev pappa bara för några månader sedan (och har alltså varken hunnit vara föräldraledig eller vabbat). Känns som att mitt arbete går från att vara ganska barnvänligt och jämställt till något helt annat, inte så kul och kanske inte helt rätt läge att börja prata om en önskan om att bli gravid...

Sprutdag 2 (spraydag 19)

Även om sprutan gick bra igår var jag lite nervig idag igen, men det gick hur bra som helst och då tog jag den till och med på toaletten på jobbet. Till alla er som är nerviga för sprutan - det är verkligen ingen fara. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna klara av att spruta mig själv i magen, men det gick ju uppenbarligen finfint.
(Däremot är jag lite nervig för den där Otrivellen, men det är säkert samma sak där - att det egentligen är en barnlek och jag oroar mig i onödan.)

Faktum är att det faktiskt gick bättre idag för det kom inget blod. Jag pratade med min mamma igår och hon sa att hon får oftast ut blod när hon sticker sig lite längre ner på magen, men inget om hon sticker närmare naveln. Så jag följde hennes råd och det verkade funka. :-)

För övrigt har jag de senaste dagarna känt av något som jag tror är en biverkning (inte av puregon redan för jag fick symptomen innan jag började spruta, utan av synarelan), nämligen att jag då och då får hjärtklappning. Den biverkningen fanns inte i bipacksedeln och mina googlingar ger inte något vidare resultat, men finns det kanske någon annan som känner igen detta?

Lite senare

Det har nu uppenbarat sig ett lagom stort blåmärke vid stickstället, men det bryr jag mig inte om eftersom sticket gick så bra. Är fortfarande så sjukt nöjd att det gick bra, hoppas att självkänslan håller i sig till imorrn när det är dags för nästa. Glömde att skriva i förra inlägget att jag fick en tid om en vecka för vul och blodprov. Sedan ska jag tydligen få ett samtal från CvL på fredagen och jag hoppas att samtalet kommer att innebära ÄP. :-)

Sprutdag 1 (och spraydag 18) - ni hade rätt

Tack alla ni som kommenterat på mina "jag är nervig inför sprutan"-inlägg. Ni hade ju så rätt, det kändes ju knappt alls!

Jag tog med maken till läkaren för säkerhets skull, känns skönt ändå att han vet hur det går till om jag skulle få fullständigt hjärnsläpp. När det var dags för sprutan så pushade dock läkaren att jag skulle försöka själv, även om jag var nervös, så då gjorde jag det. Det var lite läskigt såklart, och jag både tryckte in nålen och själva knappen lååångsamt, men det kändes ju knappt någonting. Det kom till och med en bloddroppe och som jag förstått det betyder det att man stuckit i ett blodkärl, och inte ens det kändes. Nu är jag så himla glad och stolt över mig själv!

Dessutom är jag himla glad bara över det faktum att vi nu kommit igång med nästa steg i behandlingen. Det var tydligen inte alls något frågetecken kring om jag kunde börja, läkaren gjorde varken undersökning eller tog något blodprov utan det var bara fram med sprutan direkt och ta dagens dos. Det enda som är lite knepigt med det är att jag för att få rätt tidsintervall nu måste sticka mig på jobbet imorgon, dvs utan skyddsram i form av läkare eller make utan själv på toaletten.

Barnböcker

Att man alltid ska bli påmind om den här barnlösheten. Idag fick jag hem bokrea-katalogen, och jag älskar ju att läsa så jag började direkt att bläddra, men jag kunde inte undgå att dras till sidorna med böcker som "så utvecklas ditt barn" och "barnböcker 0-3 år". Jag kommer troligen att köpa några böcker som present till släkt och vänners barn, men åh som jag skulle vilja kunna köpa sådant till ett eget litet barn.

Spraydag 17

Räknar ner till läkarbesöket imorgon. Jag tar tacksamt emot tumhållning för att allt ska se bra ut och att vi kan få sätta igång med sprutorna direkt. Är lite nervig för att läkaren ska säga att det är någonting som inte ser bra ut...

Ringde för övrigt till min andra läkare idag. Det var ju en vecka sen som hon sa att remissen var klar men inte skickad och att hon skulle återkomma när den skickats - men hon har inte hört av sig än. Dessutom är det hela tre veckor sedan hon första gången sa att remissen var klar, och hela tre månader sedan utredningen var klar! Det är tre värdefulla månader som vi förlorat i kötid, och varje vecka som går räknas. Blir faktiskt helt mållös över hur det kan fungera så här.

Spraydag 16 - optimism

Känner mig ovanligt optimistisk idag efter några dagar där jag varit lite nere, känns väldigt skönt att få tillbaka sitt glada jag igen. Idag tror jag att vi kommer att lyckas!

Fick idag reda på att en kollega är gravid, med sitt tredje barn. Är glad att jag fick höra det mitt i mitt optimismflow, men ändå är det svårt att låta bli att känna det där stinget av avundsjuka. Tänk att det ska vara så svårt att glädjas helt och fullt med andra.

I-landsproblem

Enda problemet med de samlade ivf-bloggarna (som jag lagt länkbilder till i högerspalten) är att jag redan lägger ner för mycket tid att läsa bloggar, nu dyker det upp många fler som jag bara måste följa... Samtidigt är det underbart att vi kan samlas på det här sättet, har verkligen funnit styrka och stöd i alla er andras bloggar och i alla fina kommentarer jag har fått. Kram på er allihopa.

Spraydag 15 - några andra mesar därute?

Idag har jag sprayat 15 dagar och alltså gjort av med en hel sprayflaska. :-) Känns skönt att se tecken på att tiden går framåt.

På torsdag är det läkarbesök och jag börjar bli lite nervig. Dels över vad läkaren kommer att säga om hur jag reagerat på behandlingen (hoppas att det är enligt plan), dels över att vi ska testa att spruta mig i magen. Jag är ju som jag tidigare skrivit väldigt spruträdd och jag vet helt enkelt inte om jag klarar av att ta sprutan på mig själv. Maken är villig att göra det, och det känns bra för mig. Kanske behöver jag bara vänja mig vid sticken, så kan jag kanske fixa det själv sen. Någon annan som låter mannen ge sprutan?

Bloggbebisar

Undrar om det är en slump att av de bloggar jag följer (icke ivf-bloggar) så skrivs 90 procent av en person som är; 1, gravid, 2, småbarnsförälder eller 3, har skrivit ut i bloggen att de ska skaffa barn snart. Mitt största problem med detta förutom avundsjukan är att jag håller på att få overload av bebispyssel. Jag vill också pyssla ihop min egen spjälsängsmobil, sy ett babylapptäcke och virka en kanelbulle att lagas i lekspisen.

Familjeprat

Idag träffade vi makens familj, och som vanligt när vi samlas så där många familjemedlemmar på en gång så blev det en hel del barnprat. (Makens syskon har alla barn.) Jag börjar vänja mig, och det är i alla fall bättre än gravidprat. Idag togs det dock upp en fråga som jag fasat lite för - nämligen syskondiskussionen. Makens yngre syskon har barn som är ett och två år gamla och då kom frågan upp (framför allt till det par som har tvååringen) om de börjat tänka på syskon. I makens släkt är det ganska vanligt med tätt mellan syskonen, och jag måste erkänna att jag tänkt tanken själv att det inte skulle vara oväntat om det var dags snart igen för någon av dem. Framför allt måste jag erkänna att tanken dykt upp för att jag själv skulle tycka det vore så fruktansvärt jobbigt om det inte var vi som blev gravida härnäst utan att makens syskon skulle hinna få två barn innan vi ens fått ett. De svarade dock att det var några saker de först ville ordna upp med boende och ekonomi (flytt och nytt jobb) men att det sen nog var läge för ett barn till. Jag vill inte tycka att det är så här jobbigt med andra som blir gravida, men att få den här infon känns som att få någon typ av deadline framför sig. En tidpunkt då jag verkligen hoppas att vi är gravida för att jag ska kunna ha möjlighet att glädjas åt deras graviditet. Troligen är de gravida redan till sommaren, så jag hoppas verkligen att vi lyckas nu på första försöket.

Ytterligare en sak som jag tänkte på i och med allt detta syskonprat var att det är så uppenbart att vi slutat få frågan om barn. När vi precis gift oss var frågan uppenbarligen högaktuell, liksom innan bröllopet, men nu är det som att frågan liksom runnit ut i sanden. Jag vet inte om de förstår att vi försöker och helt enkelt inte vågar fråga nu när det gått så "lång" tid sen bröllopet. Maken har i alla fall inte ännu berättat om vår ivf för någon i sin familj. Han har sagt att han har tänkt göra det, men jag förstår honom att det inte blivit av. Det finns liksom inget "rätt tillfälle". Att som när vi sitter nu hela familjen samlade säga "vi har något att berätta" klingar ju lite fel. Då hade det faktiskt varit enklare om vi faktiskt fått frågan om när/om vi vill ha barn, så hade ämnet kommit upp på ett lätt sätt.

Spraydag 14

Tänk att vi faktiskt är två veckor in i behandlingen, det känns som att tiden både har gått väldigt fort och fruktansvärt långsamt. Om ytterligare två veckor hoppas jag att vi har fått inbokat en tid för ÄP. Tycker att vi borde det i och med att ÄP planerats v.9. Jag räknar och kollar andras ivf-tidsöverblickar och får inte riktigt ihop det om vi nu ska börja spruta tidigast torsdag, men jag ska väl låta bli det där egentligen och räkna med att läkarna vet vad de gör.

Biverkningarna lyser med sin frånvaro. Huvudvärken jag skrev om tidigare känns mer kopplad till nya glasögonen i och med att det var värst den dagen jag fick dem och sedan har det gradvis jämnats ut. Ska jag vara ärlig så blir jag lite nervig när jag inte känner någonting - tänk om sprayen inte verkar? Det kommer att vara lååånga dagar nu fram till läkarbesöket på torsdag.

Spraydag 13 - min fina man

Gårdagens humör blev inte bättre av en natt där jag vaknade ungefär en gång i timmen (kattracka säger jag bara). På morgonen var jag riktigt nere och inget kändes riktigt bra. Maken sov länge och jag satt och åt frukost i min ensamhet och deppade, men sen när han kom upp vände allt. Han är så bra, min fina man, och visste precis vad jag behövde höra. Efter det har dagen bara fortsatt i en positiv bana. Jag har fortsatt min röjarbana genom lägenheten och idag var det några lådor som fick gås igenom och innehållet sparas, slängas eller hamna på "lämnas till myrorna eller annan second hand"-högen. Sedan har jag gjort lite ärenden på stan, som att lämna tillbaka böcker på bibblan, och varit ute och promenerat med min mamma. Nu ska jag och maken laga middag och i brist på annat blir det nog melodifestivalen under kvällen.

Gällande biverkningar så undrar jag om det kan vara en sådan som har smugit sig in i mitt liv. Jag har nämligen haft huvudvärk de senaste dagarna. Å andra sidan kan det också bero på dålig nattsömn och eventuellt på att mina ögon jobbar med att anpassa sig till den nya styrkan på glasögonen. Får se om det fortsätter.

Spraydag 12 - negativa tankar

Har känt att jag hållit den positiva andan uppe ganska länge nu, men idag känner jag mig faktiskt riktigt deppig med en sån där känsla av att "varför alla andra och inte vi". Tror det är många faktorer som spelar in i den känslan.

Tänkte på Gravida vännen tidigare idag och hur hon är i full färd med att vänja sig vid det nya livet som mamma och jag blev bara såå avundsjuk. Sedan berättade en kollega att hennes dotter vill skaffa barn och jag växlade blixtsnabbt mellan tankarna "skaffa barn - så lätt kanske det inte går" och "men det är väl självklart att hon kommer bli gravid på första försöket, det blir ju alla i min närhet". Och precis nyss pratade jag med min svärmor i telefonen och hon kom in på samtalsämnet "makens syskonbarn" och hur stort utbyte de hade av varandra. Och jag blir så avundsjuk när jag tänker på att makens syskon träffas hela tiden, men inte med oss - just för att vi inte har barn.

Det är förhoppningsvis bara en tillfällig depp, men just nu känns livet så himla tomt bara för att vi saknar det där barnet...

Dum länklista

Är det någon mer än jag som har problem med länklistan som ska visa bloggarna med senast uppdaterade? Jag kollar min blogglista minst en gång om dagen och klickar mig då vanligen uppifrån och ner tills jag börja känna igen att jag läst bloggarnas senaste inlägg. ÄNDÅ missar jag att bloggar uppdaterats och ibland när jag klickar på en blogg så ser jag att jag missat flera dagars uppdatering. I-landsproblem kanske, men jag vill ju följa vad som händer i blogglivet.

Husmorstips

Har funderat lite på om det är något vi kan göra i det här läget för att hjälpa naturen på traven. Jag gör ju det som hör behandlingen till och äter folsyra, men annars lever jag som vanligt förutom att jag försöker att ta det extra lugnt och lyssna på kroppen. (Vilket i mitt fall framför allt betyder att jag försöker hejda mig själv från att stressa upp mig i onödan.) Hur har ni andra gjort, kör ni med några huskurer?

Spraydag 11

Jag hade föresatt mig att skriva varje dag under behandlingen, men jag hade inte väntat mig att det skulle vara så här händelselöst. Inga biverkningar och mest en massa väntan. (Nu behöver det inte dyka upp några biverkningar bara för att jag skrev det där...)

I övrigt händer det inte så mycket heller. Dagen har som vanligt hittills tillbringats på kontoret utan några särskilda händelser. Nu ska jag laga mat (det blir en sallad med halloumi och surdegsbröd till) och sedan kanske sätta mig med min stickning framför tv:n.

Spraydag 10 - telefonsamtalsdag

Den här dagen har varit väldigt händelserik på bebisverkstadsfronten. Först ringde jag upp Fertilitetsenheten på Huddinge för att dubbelkolla att remissen verkligen kommit fram. Det hade den inte gjort (verkligen oväntat...), så nästa samtal gick till min landstingsläkare. Hon menade dock att remissen visserligen var klar, men inte skickad. Va?! Jag blev så paff av svaret att jag inte ställde den relevanta frågan: Vad har hon gjort den här en och en halv veckan som den varit klar men inte skickad? Känns som att det måste vara någon som har klantat sig. Hon lovade i alla fall att höra av sig när remissen gått iväg, och blir det inte inom en vecka så kommer jag att ringa på nytt. För att tänka på något positivt kan jag berätta att sekreteraren på Fertilitetsenheten verkligen var jättetrevlig och väldigt förstående över min frustration. Hon berättade också något som jag inte visste, nämligen att när de tar emot remisser ska de också gås igenom och godkännas där innan man ställs i kön. Det brukar ta två veckor sa sekreteraren. Ytterligare lite väntan alltså...

Nästa samtal gick till min läkare på privatkliniken, för att berätta att jag fått en blödning och för att få besked om vad vi ska göra härnäst. Trodde att det skulle bli någon typ av nedregleringskontroll, men istället fick jag besked om att jag ska komma dit med min spruta 18 februari! Antingen så blir det kanske någon typ av koll i samband med det, eller så räknar de mig som nedreglerad redan i och med p-pillerätandet, det har ju gjorts ett antal undersökningar så kanske har de redan sett allt de behöver se (vet t ex att slemhinnan var tunn förra gången jag undersöktes). Som vanligt var jag för överraskad för att komma på de här frågorna när jag hade läkaren i luren, men jag är glad i alla fall! Snart sprutstart! :-)

För övrigt känns det som en väldans ironi att vi troligen kommer att hinna gå igenom en hel ivf-behandling privat innan vi ens hamnat i landstingskön, trots att båda enheterna grundar sig på samma utredning som vi gjort i november.

Sista "samtalet" kom som ett sms från Gravida vännen som berättade att hon fått sin bebis. Det är många känslar som rumlar runt för mig, men den starkaste är nog ändå glädje. Visst är jag avis, men ändå så glad för hennes skull. Jag ser faktiskt till och med fram emot att träffa bebisen.

Spraydag 9 - optimalt värde!

Idag ringde läkaren för att meddela att mitt sköldkörtelvärde numera vara optimalt. Jätteskönt! Jag blev dessutom överlycklig bara av att höra ordet "optimalt" i samband med något min kropp lyckats prestera. Jag förstod att läkaren skulle ringa idag och hade telefonen på och med hela dagen, även när jag gick på toaletten. Sen ringer självklart läkaren när jag är på väg hem och inte hör signalen för trafiken, är det inte typiskt? Som tur var hade hon talat in meddelandet på telefonsvararen, annars hade jag slitit mitt hår tror jag.

Gällande sprayandet så har det fortfarande inte dykt upp några biverkningar, men väl en blödning. Tänk att man kan bli så glad över att få mens. Kan säga att jag inte har saknat den under de år jag nu ätit p-piller kontinuerligt (pga endometriosen) och jag tycker att den kan fortsätta att göra uppehåll på cirka nio månader...
Hoppas att det inte dröjer länge tills jag kan sätta igång med sprutorna. Trots att jag är överinläst på ivf så är detta en del jag faktiskt inte vet så mycket om, hur lång tid det brukar ta innan man får börja spruta. Hur lång tid tog det för er andra?

IVF-bloggar samlade

På initiativ från Jannica finns nu en blogg som ska samla alla IVF-bloggar. Lägg till dig där om du inte redan har gjort det. Jättebra initiativ!

Spraydag 8 - intet nytt

Inga biverkningar ännu. Ingen blödning heller än så länge. Bara att vänta alltså och spraya lite till.

Har ju nu gått lite över en vecka sedan läkaren ringde oss om att hon skickat remissen. Känns ju bra, men i och med att de tappat bort två prov på vägen mellan lab och läkaren så skulle jag nog vilja dubbelkolla att det kommit fram. Ska försöka ta tag i att ringa fertilitetsenheten imorrn och kolla om de fått in något...

Uppdatering: Är det inte självklart att fertilitetsenheten har stängt just på tisdagar? Blir samtal på onsdag istället.

Fotoalbumspyssel

Har precis suttit och färdigställt förra årets fotoalbum. Jag brukar göra så att jag framkallar under årets gång och sedan sätter jag mig någon gång i januari och sammanställer ett album med de bästa bilderna, brukar bli ca 50 stycken.

Tankarna var många när jag gick igenom 2009 års bilder. Förutom bröllopet och den efterföljande resan (som faktiskt fick ett eget fotoalbum) var det ett ganska slätstruket år för min del, framför allt innehållandes en massa väntan. Albumet fylls mest upp med släkthändelser som makens syskonbarns dop och några födelsedagar. Jag kan inte låta bli att undra hur det kommer se ut när jag ska färdigställa årets (2010s) album. Finns det plats för magbilder, någon ultraljudsbild och kanske, mot slutet av året, en bild på ett litet mirakel?

Morgonrutiner

Det är inte förvånande att jag är lite seg när jag väckts klockan sju av en leksugen katt, klockan åtta av spray-alarmet, och till sist klockan nio för att gå upp. (Både igår och idag.) Det är inte utan att jag känner mig väl rustad för småbarnstiden. :-)

Spraydag 7 - en vecka avklarad

Tänk, nu har jag sprayat i en hel vecka. Vad fort det har gått ändå. I den här takten känns det som att vi snart kommer att vara framme vid ÄP, hurra!

Har haft en skön helg hittills. Långpromenad igår som avslutades med shopping till födelsedagsfesten. Sedan några vänner som kom över och tittade på melodifestivalen. Fast ärligt talat blev det inte så mycket tittande, mest snackande. Jag har också hunnit med lite städande och idag ska jag ta itu med den växande "att laga"-högen. Känns som en bra kombo av roligt och tråkigt. Och det tråkiga blir ju faktiskt roligt när det väl är klart.

Adoptionsbok utläst!

Äntligen har jag läst ut boken "Adoptera - Ett sätt att bli förälder" som fina Fru Barnlös tipsade om för ett bra tag sen.

I början blev jag lite rädd rent ut sagt. Det var så mycket information att ta in, så många steg och delar i processen. Sedan är jag en sån typ som är väldigt bra på att oroa mig (gärna i onödan), och det hjälpte ju inte direkt att det poängterades i boken att det är höga krav för att få adoptera. Men när jag väl lugnat ner mig så tyckte jag att boken var ganska bra. Jag letade ju efter en bra översikt över adoptionsprocessen och det fick jag ändå här. Dock tyckte jag att det var lite intressant att de beskrev processen som att man först gör en utredning och sedan väljer en adoptionsorganisation. Min uppfattning är dock att det är vanligare att man gör tvärtom, eftersom jag har förstått det som att kötiden räknas från att man gått med i en organisation. Rätta mig gärna om jag har fel, ni som är mer insatta.

Eftersom det var mycket information att ta in, kan jag tänka mig att läsa om boken om vi bestämmer oss för att gå adoptionsvägen. Å andra sidan kan jag tänka mig att om vi kommer till det stadiet att vi börjar fundera på adoption mer på allvar så har jag säkert samlat på mig alla info på samma sätt som jag gjorde med ivf-faktan: bloggledes.

Buffétips

Apropå att "stänga av hjärnan" i inlägget nedan så har jag faktiskt en sak som sliter tankarna från barnskapandet - min stundande födelsedag. Det blir fest (efter en smula velande) och jag har tänkt att bjuda på en buffé. Eftersom jag har sett så många mattips här och var i de bloggar jag följer så tänkte jag nu fråga er om råd kring vad jag ska servera. Riktlinjerna jag har är att det ska vara vegetariskt, det ska helst gå att serveras kallt, och det ska gå att äta ståendes (inget svårskuret med andra ord). Tacksam för alla tips och recept!

Spraydag 6 - sista p-pillret

Idag var det dags för sista p-pillret. Nu ska jag bara vänta på en blödning. Känns skönt på något sätt att det händer saker hela tiden, tiden går lite snabbare tycker jag när man kan dela in resan i många delmål. Önskar att det var samma sak med tankarna, men det är mest samma som skramlar runt i hjärnan - kommer jag att få fram fina ägg, kommer jag att bli gravid på första ivf:n, hur många ivfer kommer vi att behöva göra, kommer jag att bli gravid över huvud taget? Ibland vill jag bara stänga av huvudet ett tag.

Nytt blodprov taget

Idag var jag och tog ett nytt blodprov för att kolla om mitt sköldkörtelvärde har gått ner tillräckligt. Sedan jag var där för tre veckor sen har jag ätit dubbel dos och jag hoppas att det har gett effekt så att det inte finns några hinder för vår fortsatta behandling. Just nu är jag bara så sjukt nervös för alla steg - först för att vi ska behöva avbryta innan ÄP, sen att vi inte skulle få några ägg vid ÄP, och till sist att det inte skulle gå att återföra något ägg. Efter den här delen finns det ju tusen saker till, men nu tar vi en sak i taget. Första målet är att ta oss igenom behandlingen hela vägen till ET.

I alla fall så hade jag en fråga som jag tänkt ställa vid blodprovstagningen, men innan var jag så nervös och efteråt så lättad, så jag glömde helt enkelt bort det. Det står ofta stora lappar på provtagningsställena att man ska vila innan blodprov, då stress och aktivitet kan påverka provet. Eftersom jag dels tycker att det är otrevligt med blodprov, dels är väldigt svårstucken, så är jag alltid sjukt stressad innan provet. Hjärtat slår hur snabbt som helst och jag kan verkligen inte koppla av. Om det finns några läkemedelskunniga läsare - hur mycket ligger i det där med vilandet? Kan det påverka mitt prov att jag är så nervig inför det?

Spraydag 5 - vidbränd soppa

Äntligen fredag! Jag måste dock säga att den här arbetsveckan, den första som jag sprayat, har gått bra mycket snabbare än förra veckan när det kändes som om tiden bara segade sig fram tills vi äntligen skulle få sätta igång.

Inga biverkningar än. :-) Om inte tillfällig sinnesförvirring hör till biverkningarna, för jag lyckades bränna vid tomatsoppan vi skulle ha till middag. Jag glömde helt enkelt bort att man inte kan sjuda saker på stora "plattan" på vår gasspis. Helt plötsligt sa maken "det luktar bränt" och när jag sprang ut i köket såg soppan ut som tomatpuré. Som tur var hade vi en massa rester kvar som vi kunde äta upp, så middag fick vi ändå, om än inte den vi hade tänkt.

Spraydag 4 - lunch med kollega

Idag lunchade jag med en kollega som är på föräldraledighet men tyvärr inte kommer att komma tillbaka sen. Det var trevligt, men som vanligt när vi lunchar och pratar om livet och framtiden så dyker frågan om barn upp. Ni kan säkert gissa om det är jag eller kollegan som för saken på tal.

Vanligen tycker jag att det är extremt jobbigt. Idag funderade jag lite på att berätta. Vi står inte varandra jättenära, men jag tänkte att det kanske skulle vara skönt att få lite feedback från någon som känner mitt jobb men inte är där. Sedan finns det ytterligare en anledning. Jag kan ha fel, men jag undrar om inte min kollega vet mer om ivf än vad jag tror. Hon var 38 när hon fick sitt första barn för ett par år sedan, och inom ett år så var hon - "helt överraskande" enligt henne själv - gravid igen med det barn som hon nu är föräldraledig för. Jag vet att det kan finnas mängder av orsaker till att man väntar med barn, men det finns saker som gör att jag undrar "om inte...". En sån liten sak är hon har varit på mig flera gånger om att man inte ska vänta för länge med barn. Det är som sagt en liten sak, men känslan finns där.

I alla fall, jag berättade inget utan att sa "vi får se" när frågan om barn kom upp.

Spraydag 3

Nu när jag är igång med behandlingen känner jag mig extra positiv och glad. Nu får vi ju äntligen hjälp. I mitt huvud kommer jag helt säkert att vara gravid snart och när jag tänker på sommaren, semestern mm så är det ur ett gravid-perspektiv. Ibland slår mig dock den isande känslan att det är ju inte säkert att jag blir gravid så här på första försöket, kanske behövs det två, tre, fem behandlingar. Kanske blir jag, hemska tanke, inte gravid alls. När de tankarna kommer försöker jag hitta tillbaka till det där positiva, tänka att visserligen finns det inget som säger att det kommer att gå vägen, men det finns heller inget som säger att det inte kommer att göra det. Och jag måste ju tro att det ska fungera.

Idag pratade jag och maken ändå lite om vad vi gör om det inte fungerar första gången. Vi hade ju tänkt köpa tre-pack och då var det ju självklart att vi skulle köra tre gånger, men nu när vi måste betala per gång kände jag att jag ville ha en bekräftelse på att maken kände det samma som jag. I dagsläget skulle jag nästan kunna säga "vi kör tills det funkar" men det har vi nog inte ekonomi eller ork till, men jag vill inte ge upp utan att ha gett det åtminstone tre försök. Även om maken menar att vi nog inte har råd med mer än två försök (dvs samma kostnad som för tre-packet) så tror jag att även om vi inte har råd just nu, så kan vi nog spara ihop till det om det skulle bli aktuellt. Förhoppningsvis kanske vi kan bli en av de som lyckas på första försöket så slipper vi frågan. :-)

Jag kände att diskussionen kring ekonomi var tröttande nog, så jag tog inte upp att jag förutom frågan kring fler ivf också i god tid redan nu vill diskutera andra utvägar. Det vill säga att jag vill ställa mig i adoptionskö om det nu inte funkar denna första gång, och att jag vill veta hur maken ställer sig till donation. Men det finns ju tid till fler diskussioner.

Spraydag 2

Nu har det gått två dagar, finns inte så mycket att rapportera. Undrar har länge jag behöver hålla på för att biverkningarna ska dyka upp, vad säger ni andra?

Spraydag 1

Äntligen har vi startat! Känns hur skönt som helst, men av någon anledning har jag inatt sovit lite oroligt och drömt mardrömmar om att jag glömt att spraya eller sprayat "fel", så lite orolig har jag nog varit. Framför allt hade jag stålsatt mig för att möta den vidrigaste smaken någonsin, men jag måste säga att så illa tyckte jag faktiskt inte att det var. Däremot fick jag imorse in sprayen på något sätt så att jag fick hur ont i svalget som helst, ungefär som vid en riktig förkyldning eller som när man är nykräkt. Nu på kvällen gick det dock bättre och det sved bara lite. Funderade lite om jag verkligen sprayat rätt när jag knappt kände något smak, och så det där ontet, men hur fel kan man göra med en nässpray? In kommer det ju i alla fall och det rinner inte ut igen.