Samtal från BM

Fick samtal från BM idag om mina provsvar. Trodde först att det var tsh-värdet som gjorde att hon ringde, men det var tydligen järndepån som var låg. Märkligt tycker jag eftersom hb var helt ok (142). 13 var järnvärdet, så bm tyckte att jag skulle börja med järntabletter. Hon sa att vanligen gör man det i vecka 20, men att jag kunde ju börja ta en mindre dos redan nu.

Har dock googlat och enligt de siter som anger järnvärden så går gränsvärdet för låg järndepå vid 10 för kvinnor, så då låter det ju inte som att det är så illa ändå. Tills vidare tänkte jag nog därför börja med att vara bättre på att ta mina "gravid-vitaminer" och på att få i mig järnrika livsmedel. Det räckte förra gången i alla fall, och när jag "tappade" lite i hb så såg jag bara till att få mig extra järnrikt och så gick det upp igen. Då var även järndepån bra, men tyvärr kan jag inte hitta att jag skrivit upp i bloggen exakta värdet. (Att jag inte vet att man ska blogga om allt. :-) )

Inskriven

Så var jag inskriven på Mvc också. Kändes lite märkligt att göra det idag, när jag var där för två veckor sen för mitt illamående, men ska det vara ordentligt gjort så ska det.

Märkligt kändes också att vara på mitt "gamla" Mvc och hos samma barnmorska. Fick gå ut i köket för att hämta ett glas vatten och det var ju där vi hade föräldrautbildningen. Känns så länge sen, ett helt annat liv när vi inte var föräldrar. Och samtidigt som alldeles nyss. Kan fortfarande inte fatta att vi är här igen!

Besöket gick för övrigt bra. Glukosen (heter det det?) var 5.3 vilket var helt ok, och järnvärdet var 143. Inte illa för en vegetarian som inte tar några tillskott. :-) Blodtrycket var bra, lågt som vanligt men jag minns inte exakt vad. Vikten visade på tre kilo plus, men då var det med alla kläder (jeans mm) och skor så jag räknar med att det egentligen handlar om ungefär två kilo. (Så blir det väl när man måste äta hela tiden för att slippa må illa.)

Jag blev stucken tre gånger, först blev hon tvungen att sticka om en gång för att kunna fylla alla rör och sedan när hon var klar var jag tvungen att dubbelkolla att hon verkligen tagit TSH-värdet också (för jag såg inte lappen för det), och det hade hon ju självklart glömt så då blev det ett stick till. :-( Superkul när man är svårstucken och rädd... Men nu är alla prov tagna i alla fall.

Nu har vi inte nästa bm-besök förrän i vecka 25 - 15 veckor kvar. Men däremellan är både RUL och KUB-ultraljudet. Vi gjorde KUB förra gången och när vi fick frågan om vi ville göra det igen så sa vi ja. Så inom tre veckor kommer vi att få se den lilla igen! Hoppas bara att allt ser bra ut.

Dagarna går upp och ner

Dagarna går i alla fall, sakta men säkert. 9+0 imorrn!

Vissa dagar är bättre och andra sämre, vad som avgör är framför allt mat och sömn. Igår var en riktig skitdag där jag blev väckt lite för tidigt för mitt välmåendes bästa och slarvade med maten vilket gjorde att jag var gruvligt illamående hela dagen och känslig som få.

Inte blev det bättre av att jag råkade klicka på en länk och hamnade på en blogg skriven av en trebarnsmamma med obotlig cancer. Gissa om tårarna rann när jag läste och tänkte på hennes situation, min egen och sen kom tankarna på pappa lite på köpet.

Inte nog med att jag faktiskt lever och har hälsan, jag har en fantastisk familj som är på väg att utökas med ytterligare en familjemedlem. Livet är faktiskt underbart! Samtidigt är det inte lätt att tänka på allt som är bra när illamåendet tar över, då finns det liksom bara en tanke och det är att klara av stunden.

Idag har i alla fall varit en bra dag, där jag fick sova ut och har varit noga med att äta regelbundet. Var på loppis med svägerskan och sedan middag hemma hos deras familj. Köpte första plagget till plutten därinne. Det kommer nog inte att bli så mycket köpande den här gången för vi har ju det mesta sparat sedan storasyster, men något är roligt att köpa specifikt till den här lilla också.

Ofrivilligt barnlösas dag imorgon

Imorgon är det ofrivilligt barnlösas dag.

Titta här för att se en otroligt modig tjej som berättar om sitt kämpande i tv4.

Nu vet ALLA på jobbet

Började ju berätta i måndags på jobbet då jag var tvungen att låta vissa veta på grund av sjukskrivningen (chefen, hr, nära kollegorna mm), sen rullade det bara på och nu vet ALLA.

Känns både roligt och lite läskigt. Men jag läste någonstans att har det sett bra ut på ett tidigt ultraljud i ca v.8 så är det 95% chans att allt går bra. Det är ju inte dåliga siffror, och ska man vara helt säker så kan man ju inte berätta förrän barnet är ute.

Roligt såklart var att få allas grattis. Förra gången var det lite annorlunda i och med att jag berättade i samband med att jag kom tillbaka efter pappas begravning, och vågade knappt prata om graviditeten då det kändes konstigt. Nu var det däremot roligt att få stå i centrum och säga att "ja, jag är gravid".

Tack för övrigt för kommentarerna på förra inlägget, jag kunde tack vare dessa släppa att plutten var liten. Och jag tänker som så att hade detta varit en "naturlig" graviditet så hade vi inte ens varit och mätt den lilla och då hade vi ju sagt 8+2 idag oavsett. Så jag säger 8+2!

Har sett en liten en!

Tänk att allt var bra! Lilla syskonet fanns där inne och hjärtat slog så fint. Men läkaren gav mig rejäl skrämselhicka när hon kollade både länge och väl innan hon vände skärmen mot mig och visade den lilla. Tydligen var det något knas med apparaten! Gissa om jag hann tänka "det är inget där!" både en och två gånger.

Det enda som var lite jobbigt var att den lilla är lite väl liten. Räknar man efter FET så ska jag idag vara i 8+0, men fostret mätte 7+3 (12 mm). Läkaren sa inget själv om det, men jag reagerade när hon dubbelkollade vårt FET datum och sedan läste jag storlek 7+3 på journalanteckningen och frågade, och då sa hon att det var inte ovanligt när det var just frysåterföring.

Någon som känner igen detta med små embryon efter FET? Kan det vara att det dröjer längre till de fäster eller vad kan det bero på? Jag får väl välja att tro att det inte ska vara någon fara. Läkaren borde ju veta, och hon verkade inte oroad. Jag har hört om andra som fått komma in igenom för en dubbelkoll när fostret varit litet men det verkade hon alltså inte tycka behövdes. Som sagt, det är säkert ingen fara, men det känns ju lite segt när varje dag närmare v.12 känns värdefull.

Nu känner jag dessutom mig förvirrad - ska jag räkna mig som 8+0 eller 7+3? På Mvc så vet jag att de inte omdaterar ivf-graviditeter så enligt dem borde jag ändå vara i 8+0, samtidigt känns det ju som att embryot ju bör utvecklas efter som storlek så då kanske är mer rätt med 7+3. Jag får nog dubbelkolla när jag ska på inskrivning på Mvc nästa vecka.

Efter att allt såg ok ut har jag också börjat berätta på jobbet. Eftersom jag bestämde mig för att bli sjukskriven så var jag ju tvungen. Så nu vet chefen, HR-personalen och delar av min avdelning (alla var inte på plats idag). På grund av att det saknades personer på avdelningen så måste jag komma in en dag till för att överlämna ordentligt, men sen är jag ledig. Ska bli väldigt skönt att slippa morgonstressen och att försöka "spela normal" på jobbet.

Tabletterna hjälper!

Skrev ju igår att jag mådde bättre nu, men frågan är om det var tabletterna eller ledigheten. Svaret kom idag när jag glömde ta tabletterna på morgonen, och fy vad jag har mått. Nu vet jag i alla fall att jag ska vara noga med att få i mig dem på morgonen.

Ska snart iväg och äta lite glass, det brukar slinka ner lätt trots illamående. :-)

1,5 dag kvar

Bara 1,5 dag kvar till VUL nu. Måndag morgon ska vi befinna oss på plats på kliniken och kolla hur det står till därinne. Gissa om jag är nervös?

Oturligt nog läste jag två historier om MA igår, dels i en bok som handlade om något helt annat och dels gick jag in på en blogg jag inte läst på länge. När jag slutade läsa var hon gravid, nu visade det sig att de fått ett MA och måste göra nya ivf-försök. :-( Så sorgligt, och inte direkt lugnande för egen del...

Förutom att jag längtar till VUL:et så ser jag inte fram emot nästa vecka. Har bara tre jobbdagar men funderar ändå på hur jag ska ta mig igenom dem. Då har jag dessutom inte ens tänkt på att vi ska vara på VUL en tid som jag egentligen inte fungerar på morgonen...

De senaste dagarna har jag dock mått bättre, men jag mår fortfarande skrutt större delen av dagen. Nu kanske illamåendet ligger på en skala mellan 2 och 6 och inte som förut mellan 2 och 8 (då räknar jag 10 som "bor på toaletten"). Antingen är det tabletterna som gör det, eller att jag verkligen dragit ner på tempot nu när det är långhelg. (Eller ve och fasa - att gravidhormonerna minskar...) Maken får ta det mesta hemjobbet så koncentrerar jag mig på att äta och tupplura. Ändå mår jag nästan konstant illa, så nu har jag faktiskt tänkt att jag inte ska försöka "bita ihop" och jobba på utan faktiskt tacka och ta emot sjukskrivningen som erbjudits mig den korta tiden innan jag ändå ska vara ledig. Går det bra på VUL:et är min plan att försöka sätta mig ner med chefen samma dag och förklara läget.

Håll gärna en tumme eller två på måndag morgon!

Tabletter uthämtade!

Tack för era fina kommentarer på förra inlägget. Ringde i panik till Mvc igår morse och lyckades få en tid samma dag. Jag har ju samma bm som förra gången och hon kommenterade på en gång att jag inte såg ut att må bra. Hon föreslog också Lergigan Comp och frågade även om jag kände att jag orkade jobba. Jag hade faktiskt inte tänkt i de banorna, utan bara tänkt att jag skulle härda ut den sista tiden innan jag är ledig igen, men vi får väl se hur tabletterna hjälper. I värsta fall får jag bli sjukskriven sista tiden.

Jag tycker att det är lite märkligt att inte barnmorskorna får skriva ut läkemedel eller kanske instruera läkaren att göra det, för trots att besöket hos min bm gick så bra var jag tvungen att gå tillbaka dit idag för att träffa läkaren och få receptet. Märkligt, är det så hos er andra med?

Tabletter fick jag i alla fall och rusade direkt till apoteket och hämtade ut. Även B-vitamin som tydligen ska kunna hjälpa. Har tagit en tablett och tycker faktiskt att jag mått bättre, men kvällarna är bättre generellt så det stora provet blir morgondagen. Hoppas hoppas på att de ska få mig att må bättre.

PS. Det finns dock en positiv sak med det hela - jag är så upptagen med att må dåligt och att ta mig igenom det att jag inte har tid eller ork att oroa mig för hur det ser ut därinne. Bara då och då dyker oron upp, framför allt när jag tänker på de där små blödningarna. Hoppas på att få oron stillad nästa vecka.

6+6 En dag i taget

Det är en dag i taget som gäller här hemma. När jag lägger mig varje kväll skänker jag en tacksam tanke till att jag fått vara gravid ytterligare en dag (vad vi vet) och är en dag närmare den där magiska 12:e veckan när jag beräknar att både den värsta oron och mitt illamående ska släppa.

Illamåendet är för övrigt exakt samma som jag hade med skrutten, jag kan till och med känna smaken av rätter som jag mådde extra dåligt av just då, trots att det är två år sedan. Vad känslominnet är starkt!

Den här gången funderar jag dock på om jag ska kolla upp vad det finns för hjälp att få, annat än att äta konstant. Som det är nu går jag bara på vilja fram till middagen, sedan mår jag bättre resten av kvällen. Det var en sak när det bara var jag och maken och jag kunde dra mig undan när jag ville, småäta hela tiden och sova länge länge på helgerna för att korta ner dagarna. Nu har jag en liten skrutt som vill ha sin mammas uppmärksamhet, och det känns fruktansvärt att inte känna sig där hundra procent. Någon som har råd att ge?

6+3 mår illa

De senaste dagarna har det dykt upp, det där dova illamåendet som gör att det tar emot att äta även om det är det bästa sättet att inte må illa.

Det är inte helt lätt att hantera vardagen som illamående, samtidigt som det känns skönt att det dyker upp nya graviditetstecken. Det måste ju vara bra!

I övrigt räknar jag ner til vul - 1,5 vecka kvar! Hoppas hoppas att det ser bra ut. Är extra orolig tror jag för att jag såg lite blod de där dagarna, och att embryot kommer från samma ivf som när vi fick missfall. Tyvärr googlade jag på MA i hopp om att bli lite lugnad, men det gav snarare motsatt effekt. Hoppas att nästa vecka går snabbt!

En jobbig dag

Precis som jag skrev i förra inlägget så gick jag tillbaka och läste om den första tiden som gravid med vår lilla numra ettåring, tänk om jag hade vetat då i all orossblandad glädje att det skulle gå så här bra!

Något som dock inte var bra var att jag hade "glömt" (eller glömt är inte rätta ordet för glömma kan jag aldrig) att i vecka nio så fick vi beskedet att min älskade pappa fått cancer, och inte ens fyra veckor senare fick vi rusa till sjukhuset mitt i natten bara av att mötas av att det redan var för sent. Min fina pappa fanns inte mer.

Fy vad tungt det var att läsa vad jag skrev då, igår var första natten på väldigt väldigt länge som jag grät i sängen när jag skulle sova. Saknaden, som ändå finns varje dag, blev plötsligt få fruktansvärt stor. Minnena av den sista tiden när han ändå fanns hos oss var så himla starka, det är otroligt att tänka att det ändå gått två år när det känns som igår.

Inför den här behandlingen har jag dessutom tänkt mycket på min pappa. Han var så delaktig när vi försökte få till skrutten, och sista gången vi sågs visade jag honom ultraljudsbilden där man kunde se en liten liten profil. Det smärtade då att han inte kunde följa med hela vägen och få träffa sitt underbara barnbarn, och det smärtar nu, att han inte ens får vara med om beskedet att vi ska bli fyra i familjen.

Ingen rolig dag helt enkelt, hoppas på en bättre vecka nu. Vecka sju dessutom, så det är ju bättre bara det. :-)

Symptom i vecka sex

Eftersom jag då och då är hyfsat orolig känns det bra att det dyker upp nya symptom. De senaste dagarna har det börjas ila/dra i brösten då och då. Spännande! Jag måste nästan gå tillbaka och läsa om första tiden som gravid med dottern för att se hur det var. Jag minns i alla fall att jag började må illa någon gång vecka sex/sju och sedan höll det i sig till och med vecka tolv. Illa mår jag inte än, men ibland har jag olust för mat.

Ett annat symptom som jag har haft kanske en vecka och som jag känner igen är fett hår och hy. Inte kul skönhetsmässigt med kul eftersom det är ett gravidsymptom. Dessutom har jag en förkylning som inte vill gå över och som har suttit i två veckor nu. Den kom på rd 10. Bägge förra graviditeterna blev jag förkyld på rd 7, så det har troligen också med graviditeten att göra. Säkert något med att immunförsvaret gått ner för att inte stöta bort den lilla därinne.

Trots allt det ovanstående och det jag räknat upp i tidigare inlägg (trög mage, känslig för lukter, ofta kissnödig, lättare att bli yr) kan jag gå stunder och "glömma" att jag är gravid. Känns fortfarande så pass overkligt att det känns som att det är något jag bara hittat på.

5+2

Idag är vi på 5+2 och lite över en vecka sedan jag tog det positiva testet. Fortfarande gravid!

Precis när vi plussade så tänkte jag mest att blir det ett plus så vet jag i alla fall att det fäst, och det blir ett ökad hopp till nästa försök. Jag väntade helt enkelt inte barn, jag väntade missfall...

Nu tänker jag tvärtom att det faktiskt kan gå vägen. Det kändes fantastiskt när vi passerade 5+0 och det faktiskt blev ny vecka. Det blev det inte den där gången vi fick missfall. Nu hoppas på många fler veckobyten!