8+0

Framme i vecka nio! Varje liten dag känns som en vinst, så kan det vara när man är orostypen. På vårdguiden står det också:
"Många kvinnor börjar oroa sig vid den här tiden. Man oroar sig för missfall, för hur barnet blir, förhållandet, viktökning, jobbet med mera. Många funderar också på om de verkligen vill ha barn, även om det var planerat. Det är fullt naturligt."
Tjena, jag har oroat mig sen vecka -52... och att jag skulle ha oro över till något annat än att få behålla barnet, det finns inte. Förhållandet, jobbet och vikten får klara sig ändå.

Semester!

Nu åker vi iväg och tillbringar fyra veckor (med uppehåll för läkarbesök) på lantstället. Orden räcker inte till för att beskriva hur skönt det ska bli.

Här i bloggen kommer det att bli rätt tomt ett tag. Risken finns att det inte blir några uppdateringar alls, och även om det blir det så kommer det att bli ytterst sporadiskt. För en som sitter framför datorn hela dagarna på jobbet och sen en del hemma, så känns en paus välbehövlig. Jag bloggar helt enkelt om andan faller på, om vi får internet att funka, och jag får tid över från allt slappande. :-) Lite trist är det dock att inte följa alla, nästan dagligen som jag har gjort nu, särskilt som flera är inne i behandlingar och några faktiskt ska till att föda snart!

Ni får ha en underbar sommar allihopa!

Packa packa packa

Jag packar inför semestern. Det är inte roligt och jag ångrar bittert att jag skröt på jobbet att jag var så bra på att packa litet. Vi ska tydligen ha med oss hur mycket som helst! Bland annat för att jag helt bestämt måste ha med mig sodastreamern så att jag inte ska behöva vara utan bubbelvatten, och mina paprikaplantor kan jag ju inte bara lämna hemma att dö. Och även om jag har det mesta i klädväg i stugan redan så måste jag ju ha läsning (fyra böcker), duschattiraljer, och så kameran såklart. Kanske lika bra att vänja mig, när man har småbarn behöver man tydligen ha med sig hela hemmet, så då räcker kanske inte ens en väska...

Dilemma

Förutom den semester jag har nu, så har jag ytterligare en vecka i augusti och då hade vi tänkt åka bort. Saken är bra den att under de båda helger som hör till veckan så inträffar det flera roliga saker. En av dem är en väns barns dop, och en annan är bloggträffen för ivf:are. Men bokar vi in saker bägge helgerna så får vi bara fem dagars resa, bokar vi ingenting får vi nio dagar. Gissa om jag har ett dilemma fram till 1 augusti när osa går ut...

Mvc

Idag har vi varit på Mvc för första gången. Jag kände mig lite som en bluffgravid, bland alla stora magar. Som om jag bara var på något slags studiebesök. Det är ju BB där också i samma lokaler, så det var många små bebisar där, fy vad söta de var allihopa!

Själva besöket gick bra. Tanken var bara att det skulle vara ett informationsbesök och sedan brukar de ta inskrivningen ett par veckor senare, men det visade sig att vår barnmorska gick på semester den här veckan så hon frågade om vi kunde stanna och köra allt på en gång istället för att vi skulle få gå till någon ny nästa gång. Kändes skönt också att få något mer "gjort" för den där genomgången om kost och motion var ju bara sådant jag redan visste. Nu vet jag också att jag har ett utmärkt järnvärde (verkade tom som att barnmorskan blev väldigt överraskad att det var så bra, undrar om hon hade förväntat sig att det skulle vara dåligt eftersom jag inte äter kött) och att jag inte har urinvägsinfektion. :-) Barnmorskan var dessutom jättegullig, vilket var skönt för man vet ju aldrig vem man får. Tror att det kommer att funka väldigt bra.

Vi pratade även lite om fosterdiagnostik. Kubtest erbjuds ju till dem som är över 35, men om vi ändå ville göra det kunde vi få tala med läkaren och se om det var ok. Vi hade pratat om det innan, och framför allt maken vill gärna göra det, så nu kommer vi avbryta semestern för ett läkarbesök...

Lugn helg

Det har blivit en lugn helg hemma hos oss. Illamåendet är tillbaka, om än i en hyfsat låg dos, så jag har bara tagit dagarna som de kommer och försökt att inte ha några måsten. Tur att jag har en sådan fantastisk man som tar på sig i stort sett allt hushållsarbete utan att klaga, och dessutom köper hem precis de saker jag är sugen på. (Vilket just nu är vattenmelon, sparris, och baugette med festost och tomat på.)

Faktiskt har jag ändå hunnit med att träffa två vänner. Igår var en vän här med sin lilla dotter som är född i mitten av februari. Känns hisnande att tänka att för ett år sedan var det min vän som var nygravid i nästan samma vecka som jag är nu, och om ett år är det jag som har ett barn i samma ålder som hennes är nu. (Nu bryr jag mig inte ens om att skriva "om allt går som det ska" för det ska det ju!)
Idag träffade jag en annan vän. Vi promenerade till det underbara glassmakeriet 18 smaker som jag hittat till tack vare fina Loba, köpte en fantastisk äppelsorbet och gick en runda till. Kändes hur skönt som helst att vara ute och promenera, men jag tog nog i lite väl mycket för det fick bli bussen hem sen sista biten.

Nu väntar bara tre arbetsdagar innan semestern tar vid! Först hade jag planerat in en senare semester, men fick flytta fram den för att pusslet på jobbet skulle kunna lösas. Gissa om jag är glad för det nu, det hade inte kunnat vara bättre timing! Förhoppningsvis har illamåendet gått över tills det är dags att jobba igen och jag kanske t.o.m kan lyckas göra ett bra jobb.

Plus och minus ikväll

+ Jag bloggar på min nya macbook pro som jag äntligen har lyckats packa upp!
+ Illamåendet är nästan borta (och självklart ersatt med en oro om varför jag mår så bra, men jag försöker att trycka bort det och istället ta tillvara på den nya energin)

- "Grannarna", dvs de som verkar bo olagligt i lokalen under oss, tycks ha fest. Det hade de förra helgen också och då slutade festen kl 11 dagen efter. Jag var som tur var på landet. Maken ringde till slut polisen som inte hade resurser att rycka ut... Hoppas på att det bara är någon typ av förfest ikväll.
- När jag pratade med min läkare idag så visade det sig att mitt sköldkörtelvärde gått upp så jag måste höja levaxindosen. Nu visade det 2.4 och man bör ligga under 2.0 som gravid. Dåliga värden är ju aldrig roligt och jag fick en oroskänsla i kroppen som jag inte riktigt kan ta på. Framför allt kände jag mig också lite dum som bara sa "ok" och helt glömde bort att fråga vad det beror på att det har gått upp igen. Google visar inte riktigt nåt svar, men jag tyckte mig läsa mellan raderna någonstans att det kan bero på graviditeten. Någon som vet?

7+0

Ny vecka igen, det går ju bra det här!

Så här skriver Vårdguiden om v.8:
"Många gravida börjar känna avsmak för viss mat, tobak och alkohol. Håret kan kännas mer svårskött än vanligt. Vissa kvinnor upplever att de får tjockare och blankare hår under graviditeten. /.../På grund av den förändrade hormonbalansen i din kropp kan du få akne. Dina kläder kan kännas trånga. Livmodern har vuxit från storleken på ett päron till en grapefrukt ungefär. Den värker likt mensvärk då den växer och tar plats."

Jag säger check, check och åter check. Å andra sidan har jag haft fett hår och akne sen RD1 ungefär. Nu ska jag bara vänta på att håret blir blankare och tjockare. :-)

För övrigt hade jag värsta dagen hittills igår. Måde ju pyton under natten, sedan bättre på dagen för att bli sämre igen. Bröt ihop på kvällen och storgrinade i makens famn. Hur gör alla ni som spenderat de första veckorna kräkandes dagarna i ända? Är väldigt imponerad av er alla. Idag är det bättre, men så har jag också tillämpat knepet "kontinuerligt ätande". Försöker att tänka bort vad det blir, finns det bara godis så får det bli godis.

Gravid kollega

Fick igår även reda på att en kollega är gravid, eller ex-kollega rättare sagt. Hon slutade vid jul och började plugga och nu är hon tydligen i vecka 12. Jag växlar mellan känslorna "åh vad kul, då kanske vi kan hälsa på jobbet tillsammans med våra bebisar" och "hon är redan i v.12 gud vad jag är avis". Plus tanken som jag inte vill tänka: "tänk om det inte går bra för oss, vad jobbigt att få höra om hennes graviditet hela tiden".

Hemmadag igen

Idag är jag hemma från jobbet...igen.

Igår var vi ute och åt med jobbet. Väldigt trevligt, och jag tror faktiskt att ingen annan reagerade på att jag drack cola till maten trots att alla andra drack alkohol, och att jag "låtsatsdrack" av champagnen. Ett orosmoln på himlen är dock att jag hela natten har kallsvettats och mått riktigt illa. Magsjuka? Matförgiftning? En googling-vända har inte fått mig att lugnas, snarare tvärtom. Det skrivs om salmonella, listeria och saker som fostret kan dö av! På den positiva sidan är dock att jag mår bra nu (eller snarare tillbaka till det normala "bakis-tillståndet") och att ingen annan i gruppen blev dålig. Samtidigt sägs det ju att man är känsligare som gravid, så det kanske är därför jag reagerade och ingen annan. Eller så är det helt enkelt så att jag blev dålig för att jag åt tills jag verkligen blev proppmätt och lite till, och eftersom jag känner avsmak för det mesta nu för tiden så händer inte det så ofta. Jag skulle helst vilja ha ett facit som sa "du mådde dåligt därför X, och det är ingen anledning att oroa dig".

Jag har märkt att jag börjar mer och mer att gå mot en sån här oros-gravid, som jag inte trodde att jag skulle bli. Men har man vandrat en så lång väg för att komma hit så kanske det inte är så konstigt. Jag önskar så att jag bara kunde ha inställningen att det kommer att gå bra oavsett och inte oroa mig för allt som dyker upp.

Update: Jag ringde Vårdguiden nu och fick prata med en trevlig tant som sa att det var absolut inget att oroa sig för. Varpå jag sa till maken att "skönt att få höra det från en expert, nu kan jag nog släppa det" och han svarar "de där är inga experter". Lätt att sluta oroa sig med en sån man...

Jag vågar!

Nu när vi har sett vårt lilla pyre så vågar jag äntligen tro på det här på riktigt, och jag har till och med slagit på stort genom att lägga in en graviditetets-ticker som räknar ner till 3 feb!

Lilla hjärtat!

Åh, vad gulliga ni är som har tänkt på mig idag, och vet ni - allt såg bra ut!

Först tittade och tittade läkaren, och nästan lutade sig fram mot skärmen och gissa om jag kände en kall hand krama hjärtat då, men sen visade hon en liten plutt på skärmen och ett litet hjärta som pickade. Hon mätte fostret till 7,8 mm och sa att det var normalt för 6+4 som är idag.

Något som kanske inte var helt ultimat var att min vänstra äggstock fortfarande var rätt förstorad, så nu är jag ordinerad att ta det lungt och att inte hoppa och springa. Men det går så bra så. ;-)

Jag kan inte beskriva hur lycklig jag är just nu. Ett litet hjärta pickar i min mage! Nu ska det här gå bra! Vi ska bli föräldrar!

PS. Maken var med och jätteglad. Jag börjar inse att det nog är skillnad på vad som kan anses som "privat" när man har gjort ivf och de som blir gravida den "vanliga" vägen...

Ännu mer nervös

Note to self: Googla inte på det du är orolig för när du har mindre än ett dygn till du får veta. Risken finns att du inte får den informationen du vill ha och blir ännu mer nervös.

Status inför vul: Skitnervös.

Värsta scenario som spelas upp i huvudet på repeat: 1, utomkvedshavandeskap 2, dött foster

Det bara måste se bra ut!

Nervös!

Imorgon är det dags för vul och jag är sååå nervös. Hoppas hoppas att allt ser bra ut! Jag vet faktiskt inte vad jag gör om det inte gör det, så det måste helt enkelt se toppen ut.

Planen är att både jag och maken går dit. Det är ju ändå vårt barn vi ska titta på och då tycker jag att det är hans rättighet att också vara med. När jag berättade detta för en vän tyckte hon dock att det var konstigt eftersom det var vaginalt ul. Hur har ni andra gjort?

Hemma igen

Hemma igen efter en ganska skön helg på landet. Har rensat och fixat en del, men också hunnit med att ta det lite lugnt och spela kort med familjen. Att sova utan maken har dock gjort att nätterna blivit oroliga så jag ser fram emot att få lägga mig tidigt i min egen säng ikväll. De drömmar jag väl fick handlade bara om barn. Första natten drömde jag att vi låg på BB och just hade fått vårt älskade barn. Vilken känsla det var även om det bara var en dröm. Natten efter drömde jag att vi var i Asien på semester, och helt plötsligt var det ett barn på cirka ett år som adopterade oss, och vi fick panik eftersom vi inte var förberedda med kläder eller vagn eller någonting. Det är spännande vad man kan drömma.

Något som inte var särskilt roligt var bilresan till lantstället och hem igen. Jag har hyfsat lätt för att bli åksjuk i vanliga fall och den här gången var inget undantag. Dock mår jag inte så dåligt som jag trodde att jag skulle. Jag var övertygad om att jag skulle bli en av dem som bodde över toalettstolen de första 12 veckorna, men hittills har jag bara känt av ett vagt illamående som framför allt gör att tanken på mat får det att vända sig i magen. Jag har dock märkt att det enda som får det att hålla sig borta är just att äta så det gäller att tänka bort äckelkänslan och bara äta för det mesta går faktiskt ner även om det inte är helt lätt att ta det där steget.
Att säga "bara" om illamåendet vill jag nog ta tillbaka förresten, för även om jag är tacksam över att inte behöva kräkas dagarna i ända så är det nog så jobbigt att gå runt och må illa. Samtidigt som jag är glad över att må dåligt för då har jag ju ett symptom!

6+0

Nu går vi in i vecka 7! I natt drömde jag dock att vi kommit ända fram till v.12 och jag var sååå lättad över att vi kommit förbi en kritisk del av graviditeten. Men vecka 7 är inte fy skam det heller. Varje dag är ju ett steg framåt.

Tydligen ska embryot kunna röra sig nu och har händer och fötter som ser ut som små paddlar. Det ska vara 13 mm. Jag har tittat på bilder i "Ett barn blir till" och det är ju helt fantastiskt att kunna få se de där fotona hur den lilla ser ut i min mage. Och att något så litet redan kan ha utvecklats så mycket.
Har lånat bilden från vårdguiden och deras info om v.7

På vårdguiden stod det också att nu kan tröttheten vara förlamande. Vet inte om det kan vara det eller min förkylning, men jag har sovit runt 10 timmar per natt de senaste nätterna. I natt var jag för första gången tvungen att gå upp för att kissa. Vet inte om jag vaknade av behovet, eller om jag väcktes av något annat och sen kände mig tvungen att gå upp.


Idag tänkte jag åka ut till landet och fira min mormor som fyller 88 år. Jag kan väl lika gärna vila upp mig från min förkylning här som där, och min mormor har ringt flera gånger den senaste veckan och frågat om jag kommer så det är ju klart att jag måste åka dit. Har också läst nu att pga immunförsvaret så är det inte bara lättare att bli sjuk, utan det är också svårare att bli av med t ex förkylningar. Låter inte så kul, men det är väl bara att ta det lugnt tills det går över.

Segt

Btw, tiden går ju inte direkt snabbare när man är hemma och kurerar sig... Önskar att jag kunde knäppa med fingrarna och vips vara framme vid midsommar när jag dels går in i vecka nio, dels påbörjar semestern! Då kan tiden gärna få gå lite saktare ett tag... :-) Nu önskar jag bara att tiden ska gå snabbt tills på tisdag när det är dags för vul. Hoppas så att den lilla ligger rätt och att hjärtat slår!

Segt är också att jag idag var tvungen att ringa tillbaka till mvc och boka om vår tid. Vi hade ju fått en så perfekt tid, 16.30, så jag skulle inte ens vara tvungen att säga något på jobbet. MEN självklart så krockade det med att vi ska ha ett viktigt personalmöte på jobbet och sedan gå ut och äta tillsammans och det kan jag inte bara missa. Nu fick vi en ny tid en hel vecka senare och då blev det 10.30 så nu funderar jag på vad jag ska hitta på för ljug inför jobbet... När jag ändå funderar på ljug kan jag ju också fundera ut hur jag ska göra med middagen med jobbet, det kommer nog nämligen att bli en hel del dricka om jag känner kollegorna rätt...

Uppdatering: Läste just ett mail från chefen som anger att "middagen kommer att bli lite senare en beräknat, men vi kan väl börja i baren" och "innan avfärd dricker vi lite champange på kontoret". Sa jag "det kan nog bli en hel del dricka"...?

Mamma

Visst har jag sagt att min mamma längtar väldigt mycket efter ett barnbarn? Inte uttalat, men det märks ändå. Nu sedan vi startade den senaste ivf-behandlingen har hon ringt mig ett par gånger i veckan och frågat hur jag mår, och imorse när jag ringde hennes mobil och hon inte hann svara så ringde hon upp direkt och sa nervöst "jag trodde att det hade hänt nåt". Hon är så fin min mamma och jag hoppas så att det här ska gå vägen så att hon kommer att få sitt första barnbarn. Hon kommer att älska barnet sååå mycket och verkligen njuta av att köpa presenter och vara barnvakt. Åh, jag blir tårögd bara av att tänka på det. Tänk om jag ska kunna få ringa henne nästa vecka och säga att "nu har vi hört på bebisens hjärta"!

Dumma apoteket

Idag var jag inne på Apoteket för att till slut lämna in den överblivna medicinen och förpackningarna från sista IVF:en. Jag har varit osäker på vad jag skulle göra med de burkar som ändå är tömda, men där det ändå kan finnas lite läkemedel kvar i botten, och själva sprutorna. Förra gången lämnade jag in dem också och det var ingen som sa något om det, men den här gången verkligen skrek kassörskan att det där kan du inte lämna in, och allt i samma påse med sprutor- det är ju FARLIGT! Jag kan säga att ALLA inne på Apoteket tittade på mig och jag ville så klart sjunka genom golvet. Undrar hur många som undrade vilken sjukdom jag hade. Dålig stil tycker jag med tanke på hur mycket det propageras för att folk ska lämna in sina läkemedel, och att även om de inte ville ta emot hela påsen som den var så kunde hon ju har förklarat det lungt och sansat istället för att ropa så alla hörde. Känner mig inte så lockad av att gå tillbaka dit.

Sovit och bokat tid på mvc

Idag har jag sovit, sovit och sovit. Förkylningen är inte att leka med idag så efter frukosten och samtalet med jobbet så gick jag och lade mig igen och lade på tre timmar sovtid till de nio jag sovit under natten. Något säger mig att det trots allt inte kommer att vara några problem att gå och lägga sig ikväll...

Som tur var vaknade jag trettio minuter innan Södra BB:s telefontid slutade så jag kunde avverka det samtalet också. Jag kände att det var lika bra att bestämma mig var vi ska gå, och eftersom de flesta ställena jag kollat på verkar bra så valde vi Södra BB för möjligheten att få prioriterad plats på förlossningsavdelningen och samma barnmorska. Och tur var det att jag inte gick och velade längre, för kvinnan jag pratade med berättade att de inte kunde ta emot nya som var beräknade fram till januari. Tur då att vi fått tredje februari som BF. Så nu ska vi dit nästa vecka, hoppas att vi får ett bra intryck, men det tror jag (och annars kan man väl alltid byta).

Mvc??

Har ju läst runt på massa gravidsiter om vad som händer i vecka 5 och 6 (i fortsättningen ska jag nog inte kolla på alla, men jag vill ju se vilken jag gillar bäst), och på de allra flesta står det "när du har testat positivt är det dags att ringa barnmorskan och boka in en tid". Redan!

Egentligen hade jag tänkt ringa först efter att vi varit på vul nästa vecka, men om jag nu ändå ska vara hemma imorgon kanske det är lika bra att passa på när man inte har alla kollegor runt hörnet. Då måste jag dock ha bestämt mig på vilken mvc jag ska gå, och det är inte det lättaste. Det finns ju typ tusen alternativ! Däremot vet jag att jag vill föda på Södra BB. Sös är vårt närmsta sjukhus hur som helst och jag har hört väldigt mycket gott om Södra BB. Har även läst detsamma om BB Stockholm, men det är lite längre avstånd så jag tror mer på Södra BB. Frågan är bara om vi även ska gå på deras mvc (då får man en prioriterad förlossningsplats och med samma barnmorskor) eller på t ex Mamma Mia som jag har hört mycket bra om (men då gäller födseln på Södra BB i mån av plats). Viktigt för mig är att gå på ett ställe som har lite koll på ivf och förståelse för extra orolighet. Har ju gått på mina endometrioskontroller på Sös och det har ju inte alltid varit positivt, så det kanske är det som bidrar till att jag är lite tveksam. Samtidigt är det ju två olika avdelningar, Gyn och Södra BB. Vi vet även att vi vill göra kub/nupp-test och som jag har förstått det godkänns inte det överallt om man inte är över 35.

Någon annan stockholmare som funderar på liknande sätt kring BB och Mvc och kan komma med goda råd?

Förkyld

Kände redan igår när jag åkte hem från juntan att något var på gång och idag har jag känt alla förkylningstecken. Fy så trist! Jag har verkligen ingen lust att vara sjuk och även om jag läst på vårdguiden att en förkylning inte ska vara någon fara vid graviditet så skulle jag gärna slippa även av den orsaken. Jag brukar dock vara bra på att ta hand om mig även i vanliga fall, och stannar hellre hemma en dag för tidigt än en dag för sent. Har gjort misstaget för många gånger att "kämpa på" på jobbet och sen bli tillslut pangsjuk och sängliggande över en vecka. Inte längre. Jag vet att förkylningen slår till oavsett och då är det bättre att ta sig an den i tid och hoppas på att komma lindrigt undan.

Eventuellt blir jag hemma redan imorgon, antingen som sjuk eller som "hemmajobbare". Med två veckor till semestern vet jag att det brukar vara en slutspurt utan dess like och då vill jag inte både känna stress på jobbet och gå och dra på en förkylning. Det kan ju inte vara bra för ett litet pyre, och nu är det ju det som är det viktigaste!

En trevlig kväll

Är nyss hemkommen från syjunta med kollegorna. Mycket trevligt. Dock serverades denna gång vin och ost (bland annat) och jag kände nästan som att jag "outade" mig genom att ta varken eller. Särskilt när alla prisade osten som var sååå god. En av kollegorna hade sin lilla halvårs gamla son med sig och han var sååå söt. Minns en syjunta för några månader sedan när hon också hade med sig honom. Då var vi precis i startgroparna för första ivf:en och det kändes inte alls så trevligt med en supergullig bebis så där på armlängds avstånd. Så lite kan jag faktiskt redan njuta även om oron är stor! :-)

IVF 2 - Överblick

Kom på att jag ju inte lagt in överblicken för IVF nr 2, den måste jag ju ha på pränt för minnets skull. Så här var det alltså den här gången. Känns fortfarande lite snopet när jag ser raden "8 ägg /.../2 mogna", men jag väljer att fokusera på den sista raden så känns det bättre!

Dag 1 - Spraystart Synarela 2x2 (11 april)
Dag 17 - blödning (27 april)
Dag 25 - Sprutstart Menopur 300 IE, Synarela 2x1 (5 maj)
Dag 31 - Kontroll hos kliniken (11 maj)
Dag 32 - Ägglossningspruta Pregnyl (12 maj)
Dag 34 - Äggplock. Resultat: 8 ägg från 10 äggblåsor, 2 mogna och befruktade med ICSI, 1 tillbaka. (14 maj)
Dag 36 - ET + Start Crinone 1x2 (16 maj)
Dag 49 - Positivt graviditetstest (29 maj)

Berättande

Det blev aldrig att jag sade något på picknicken. Av någon anledning avhandlades inte graviditet eller bebisar så mycket trots att det var en väldigt synligt gravid och en ganska nybliven mamma med. En av tjejerna var ganska intresserad av att prata om den andras graviditet (hon är också den enda som inte vet om våra ivf-försök) men ingen av de andra hakade liksom på. Vi ska ses igen om två veckor, och då har vi ju varit hos läkaren och förhoppningsvis hört ett litet hjärta, så då kanske det är mer läge. Det känns som att det skulle vara skönt om alla vännerna hade samma info. Av de fyra i detta tjejgäng är det en som inte vet något, en som vet om att vi håller på med ivf men inte resultatet, och två som vet om att vi har plussat. Och ingen av dem som vet vad de andra vet...

Några som vi däremot berättat för är våra föräldrar. Eller rättare sagt, mina föräldrar och makens mamma (han har inte lika bra kontakt med sin pappa). Vi förväntade oss att de skulle bli glada, och det blev de. Mina föräldrar är dock ganska försiktiga, och kände nog av stämningen att jag var rätt orolig för hur det skulle gå, så det blev liksom ingen översvallande reaktion. Men jag vet ju att de längtat efter barnbarn jättelänge och att de verkligen hållt tummarna för oss under den här tiden. Maken mamma har inte alls vetat om våra ivf-försök, men hon sa att hon hade misstänkt att det var något. Sen förmanade hon maken att han skulle ta hand om mig, inte låta mig bära tungt och jag fick inte springa till bussen utan hellre vänta på nästa... :-)

Visst är det läskigt att berätta så här tidigt, samtidigt har de flesta som får veta nu redan vetat om att vi försökt. Ändå finns det något som säger att man inte "ska" berätta så här tidigt, och de där "jinx-tankarna" dyker upp igen. Självklart vet jag att det inte finns något samband mellan hur många som vet om vårt plus, och hur det kommer att gå, men lite läskigt är det. Jag vågar inte ens tänka tanken att behöva säga "det gick inte ändå" till de vi har berättat för. Men det ska jag ju inte behöva, efter som det här SKA gå.

Reflexmässiga tankar

Idag ska jag picknicka med mitt "tjejgäng", vilket ska bli mycket trevligt. Dock är en av vännerna gravid (så att det syns) och min första tanke var att det skulle bli jobbigt. Jag tror nästan att jag aldrig kommer att komma ifrån det där tänkandet. Jag har haft den inpräntad så länge att jag tror att även när jag sitter där med stor mage så kommer den att komma fram reflexmässigt. Än så länge har jag också fortfarande svårt att ta in att jag faktiskt är gravid. Jag tittar fortfarande på pappret vid varje toalettbesök och blir nästan förvånad att det inte är något där som signalerar misslyckande.

Frågan är om jag ska berätta om vår graviditet för vännerna. Av de jag ska träffa idag är det två som jag ventilerat våra ivf-försök med, och dessa har redan fått veta den glädjande nyheten. Den vän som fick barn i februari och som tidigare kallades "gravida vännen" fick tårar i ögonen när jag berättade, så glad blev hon för vår skull. De andra vet som sagt inget, men frågan är om jag ska vänta till det känns lite mer "säkert" eller om det är lika bra att de får veta redan nu även om det skulle gå åt skogen. Kanske dyker det upp något läge som gör att jag får svårt att hålla tyst...

Tidiga tankar

Mitt mantra just nu är "inte börja boa än, inte börja boa än". Jag kan liksom inte ta in att jag bara är i vecka sex än så länge, jag vill göra allt nu. Ställa ner vaggan som står på vinden, köpa barnvagn, sticka babykläder, göra om garderoben. Har jag sagt att jag inte har något tålamod...alls? Jag har försökt utarbeta en plan för att ha något att göra så länge och då är tanken att färdigställa alla andra projekt här hemma, så kanske jag kan ägna all tid åt bebisfixandet när det väl är dags. Men det är inte lätt när allt jag tänker på är graviditet och bebis.

Ett positivt inlägg

Efter flera orosinlägg på rad så tycker jag var dags för ett som andas lite mer positivitet.

Jag tyckte Toncis idé om att köpa något för varje framsteg i graviditeten var så fin, och jag tänkte redan då att om det lyckas för oss så ska jag göra samma sak. Det är lika bra att börja direkt, så redan samma dag som vi testat så köpte jag dessa två mössor på Emmaus. Behöver jag säga att jag gillar ugglor? :-) Och brunt.


Jag har ju faktiskt fyllt på förrådet lite (hej underdrift) av babykläder redan innan, men det känns lite speciellt att köpa saker nu. Så även om jag redan har shoppat saker innan så känns det som att det här är de första sakerna som jag köpt till bebisen.

Det var ju ett tag sen jag skrev om jobbet...

Precis som allting annat på mitt jobb går allting antingen jättesnabbt eller jättelångsamt. Diskussionen om min nya tjänst har nog slagit alla rekord i långsamhet, men nu verkar vi till slut ha kommit till punkt. Jag är inte helt nöjd, jag får en mycket blygsam löneförhöjning och åtskilliga tusenlappar mindre än vad jag hade väntat mig.(Vilket jag direkt tänkte "synd på den föräldrapengen".) Å andra sidan får jag ett roligare jobb, och förhoppningsvis är det bara ett antal månader kvar till föräldraledihet och sedan kan jag ta mig en funderare igen på vad jag vill göra.

Men...jag ska erkänna att jag fortfarande söker andra jobb. Man vet ju aldrig vad som händer, både med graviditeten och med den nya tjänsten, och är det någon som vill ha mig så får jag ta diskussionen då om jag ska stanna eller gå. Man har ju inte förbundit sig till något bara genom att söka...

5+0

Tänk att jag äntligen fått skriva en sån här rubrik, det känns både härligt och lite läskigt. När sköterskan sa vilken dag jag var i sa hon också "så att det är ju väldigt tidigt" vilket nästan fick kalla kårar att gå längs ryggraden. Jag försöker att tänka att även om det är tidigt och det fortfarande finns risk (vilket det visserligen finns hela tiden) så har alla graviditeter börjat så här tidigt. Och barn föds ju.

Under vår resa hittills har alla varit jättegulliga och förstående, men samtidigt har vi fått känslan av att man som sjukvårdspersonal är väldigt rädd att lova för mycket. Bara någon enstaka gång har vi fått höra att "det ser bra ut det här" och när läkaren kom in till oss första gången för att säga att "det blev bara ett ägg och ett till frysen" så kändes det som att han förväntade sig att vi skulle bli besvikna. Så funkar inte jag åtminstone. Jag förväntar mig det värsta och behöver snarare övertygas om att det kan och ska gå bra. Självklart vet jag att det är olika för alla, och det kanske är värre att få upp hoppet i onödan, men ändå. Samma sak nu när jag läst i "Ett barn blir till" och det står saker som "fortfarande är risken för missfall betydande" - jag vill inte läsa sånt! Jag vet ju det såklart, men jag vill inte få det skrivet eller sagt.

En annan fråga: Jag har kollat på lite olika siter om graviditetens utveckling, men inte förstått hur jag ska titta. Nu när jag är på 5+0, ska jag läsa om vecka 5 eller om vecka 6?

Ekonomisk hjälp till barnlösa

Vet att många redan gjort det, men jag tänkte också skriva om Wabbie Foundation som vill hjälpa barnlösa som inte har ekonomi för ivf eller adoption. Bra initiativ då frågan om barn inte bör vara en fråga om ekonomi.

Riktiga testdagen!

Idag har vi nått fram till den riktiga testdagen. Tänk att det bara var fem dagar sedan jag tog testet, det känns som en halv evighet. I alla fall blev vi gratulerade och inbokade på vul 15 juni - om mindre än två veckor alltså! Fruktansvärt spännade, hoppas hoppas att det finns något/någon därinne att lyssna och titta på, och att den sitter på rätt ställe dessutom.

Frågade även om det här med graviditetsuträkningen och hon sa att jag på dag 4+6 idag. Ny vecka imorrn alltså!

Orosblogg

Idag var jag och lånade boken "Ett barn blir till" på bibblan, tänkte att det kunde vara kul att läsa lite om vad som händer/förhoppningsvis kommer att hända. Det som hände var dock att jag började tänka på hur mycket som ska klaffa och fick känslan "det kommer aldrig att gå vägen". Dessutom fick jag den dåliga tanken att jag kanske "jinxade" graviditeten genom att gå så snabbt fram. Samtidigt så försöker jag tänka på att för de allra flesta så går det bra, och det finns inget som säger att det inte ska göra det för oss också. Hoppas att ni som läser har förståelse för att det här kommer att vara en orosblogg ett tag framöver, men när man har kämpat så för att komma hit är det inte så konstigt att vara livrädd för att något inte ska gå bra.

Jag försöker att tänka framåt i små etapper, delmål som jag kan sträva efter. Listan ser hittills ut så här:
1. Vår riktiga testdag (rd 18) när vi ska ringa till läkaren och berätta om resultatet (på torsdag)
2. vul
3. v.12
Längre än punkt 12 vågar jag knappt ens tänka mig, men jag fyller nog på punkterna sedan.

Frukost

Så här ser min frukost ut nu för tiden när tanken på en macka får det att vända sig magen totalt. Inte helt fel kanske.