Bildbevis

Tänk att det var en liten en där inne ändå! Lika fantastiskt och overkligt som när vi fick se blivande storasystern som en liten minimänniska därinne. Den lilla låg och sov vilket var bra för sköterskans mätningar, men sen bad hon mig hosta för att se om den vaknade, och då blev det full rulle därinne. Den lilla sträckte på sig och sprattlade runt. :-) Allt såg bara fint ut och vi fick lägsta möjliga siffra för kromosomavvikelserna. Känns superskönt att veta allt såg ut som det ska, enligt Vårdguiden tillkommer väldigt få missbildningar efter den här veckan.

Och så en bild:

Det roliga är att den ser nästan exakt likadan ut som bilden vi fick på storasyster vid samma tillfälle. Undrar om de är lika?

V.13 (12+0) - Första magbilden

Så har vi gått in i den efterlängtade vecka 13 och därmed passerat den största missfallsrisken, hurra! Jag vågar dock inte ta ut allt för mycket i förskott utan väntar med firandet tills vi varit på ultraljud imorgon, hoppas hoppas att allt ser bra ut!

På Vårdguiden står om v.13 att "Du kan märka hur livmodern börjar växa i en jämn takt. Magen börjar rundas lite. Din midja försvinner och du kommer antagligen inte i dina vanliga kläder längre." Idag hade vi tvättid och hade inte tvättat på väldigt länge så garderoben var rätt utplockad, och gissa om det var svårt att hitta något att ta på mig. Testade att ta på mig ett par jeans som brukar sitta löst och slappt och visst kunde jag knäppa knappen, men man ska ju andas också... Kanske blir att plocka fram mammaklädeslådan snart?

Har även tagit första magbilden! Egentligen hade jag tänkt göra det redan förra veckan eftersom jag förra graviditeten endast fotade jämna veckor (dock var det lite si och så i början). Eller om jag ska säga egentligen egentligen så hade jag tänkt börja ännu tidigare men  jag blev feg och tänkte att "tänk om jag jinxar det genom att börja fota magen redan v.5...) så dum man kan vara. Magen var inte platt från början, men ett litet put har det helt klart blivit redan.

Det här med illamåendet

Imorse, medan vi packade ihop för att åka från lantstället, sa jag till maken att det är fantastiskt hur bra jag har mått de senaste dagarna - illamåendet har nästan helt hållt sig borta och bara dykt upp när jag inte ätit på länge. Gissa om jag kände mig som en ny människa!?

Sen kom vi hem, och hela eftermiddagen och kvällen har jag inte gjort annat än att må illa. Jag vet inte om det var den friska luften, det faktum att man kan ställa klockan efter fikapauserna, eller om det är hormonerna som gått upp och ner, men jag hoppas kunna hitta det där igen. Imorrn ska jag försöka vädra ut ordentligt här hemma, nu tycker jag att det liksom luktar unket överallt. Lyckas jag övertala lillskruttan om att dammsugaren och svabben inte alls är läskiga fiender så ska jag försöka få fräscha golv också.

Imorrn går vi för övrigt in i v.13. 12+0 var dagen då mitt illamående försvann med skruttis, men jag vet inte om jag vågar hoppas...

En kortis

Tänkte titta in här en snabbis innan jag ska kasta mig i säng, så jag ska försöka att hålla mig kort.

Har mått förvånansvärt bra nu i två dagar. Nästan så att jag blir lite orolig, men som "tur är" så har illamåendet pockat på uppmärksamhet när jag glömt att äta eller som häromdagen när jag skulle slänga soppåsen och så råkade det ligga en bajsblöja där i...

Nu tar vi semester i lite över två veckor och under den tiden kommer det nog vara tyst här med undantaget att det blir nog en uppdatering när vi varit hemma igen för att göra KUB om 1,5 vecka och kanske försöker jag att skriva när vi går in i nya veckor men det beror lite hur internettillgången ser ut.

Hoppas att ni får sköna veckor och jag håller tummarna både för er som är på gång med behandlingar, för er som är gravida, och för er andra också. 

Stormen är över

Tack för era fina kommentarer på förra inlägget! Det betyder mycket för mig att få höra att vi inte är konstiga eller de enda som har problem med att hantera det här. :-)

Som tur var det en snabb storm. Maken kom hem efter att ha gått en promenad med dottern och då pratade vi lite och vi kunde enas om att båda hade rätt och båda hade fel. Vi är båda trötta och slitna av situationen och då blir det lätt att saker både missförstås och blir förstorade när vi inte kommunicerar ordentligt.

Maken har nu lovat att ägna mindre tid åt datorspelet framöver och att vi på fredag ska ta en heldag tillsammans hela familjen och bara göra något roligt. Så nu  får jag bara hålla tummarna för att jag ska må bra då.


Tack för era tips dessutom. Svarar här istället för i kommentarsfältet. Santosha du frågade om förskola, men E ska inte börja förrän till hösten. Så nu under sommaren är det jag som är föräldraledig och maken ska läsa en sommarkurs som han kan räkna in i sin examen och på så sätt hinna bli klar till skrutten i magen också är färdigbakad vilket känns jättebra. Så det är nog det som tär en del på maken också, stressen inför hur det blir när hans skola drar igång. Vi har diskuterat om det verkligen är rätt prioriterat att jag är föräldraledig nu, för jag har ju blivit erbjuden att vara sjukskriven längre och att maken då skulle vara föräldraledig. Men jag tror ju att det bara är ett par veckor till som jag kommer att må så här, och då är det synd att göra om våra planer för sommaren som annars är perfekta.

Barnvakt och att få möjlighet att göra någonting tillsammans är som ni skriver ett jättebra förslag. Vi hade faktiskt barnvakt över natten för första gången i helgen, och gick ut och åt med ett annat par som också hade barnvakt, och sen på bio. Tyvärr kände jag att det blev lite felprioriterat då det var en dålig dag för mig och jag kämpade med illamåendet och var helt slut efteråt. Det hade nog varit bättre utnyttjad tid att köpt hem pizza och hyrt film istället och bara tagit det lugnt tillsammans. Samtidigt ville jag gärna göra något som vi inte kan göra i vår vanliga vardag men det var som sagt lite fel dag för mig. Det blev nästan mer som ett stressmoment att ha roligt än en avkoppling.

Som sagt, det är som det är just nu, och det är nog bara att härda ut och försöka ha tålamod med varandra och att kommunicera ordentligt. Förhoppningsvis mår jag bättre snart och då blir det också lättare att kunna komma iväg på roliga saker tillsammans också. Nu ikväll har vi i alla fall bestämt att vi ska se på en film när dottern somnat (maken är inne och lägger henne nu) och få lite partid tillsammans.

Låst och besviken

Mer gnäll...

Inte särskilt kul, men samtidigt känner jag att jag måste skriva av min någonstans och då är det lättast här där jag är anonym så ingen (läs maken) kan bli uthängd.

Det är nämligen inte särskilt trevlig stämning här hemma just nu. Maken och jag går mest runt och fräser åt varandra och idag när jag har mått bättre så lades den nyväckta orken på att gräla istället. Superbra val... Jag tror att det hela grundar sig i att maken är trött på jag mår dåligt och att han får göra det mesta. Jag å andra sidan känner mig besviken för när jag inte orkar med hemmet så blir det så tydligt att det är jag som är projektledaren här hemma. Maken gör det nödvänliga och ser till att det kommer mat på bordet, att dottern äter och blir lagd för natten, men resten står och faller. I köket ser det ut som skit medan maken prioriterar att spela datorspel större delen av tiden.

Så när jag som idag mår bättre så får jag lägga tiden på att städa och röja medan maken spelar, istället för att vi kanske skulle kunna göra något trevligt som familj. Känns bara så himla trist och jag blir så besviken på makens prioriteringar. Jag förstår att han behöver sin egna tid också, men samtidigt tycker jag att man måste ju prioritera familjelivet i första hand.

Just nu känner jag att en toppen lösning vore att vi fick lite egen tid bägge två och inte gick och nötte på varandra hela tiden, men det går inte för att jag mår som jag mår. Till exempel har jag en kompis som har bett mig och dottern att komma och hälsa på, och det skulle vara en toppenbra paus från vardagslivet men det går inte för att det kräver en tågresa som jag inte klarar. Längtar ut till lantstället gör jag också, men dit tar jag mig inte heller och dessutom känns det tufft att ensam ta med dottern dit ut när jag mår så dåligt som jag gör vissa dagar. Jag känner mig bara så himla låst och beroende av maken vilket också spär på spänningen här hemma.

Kanske överreagerar jag, och eventuellt tar jag bort det här inlägget när jag får dåligt samvete gentemot maken. Men jag blir bara så besviken. Det är vårt gemensamma efterlängtade barn som gör att jag mår så här och då hade jag önskat att maken mer kunde vara förstående och vilja prioritera familjen. Det är ändå en begränsad tid det handlar om. Och att när jag mår bra, så hade jag önskat att maken skulle se en chans att hitta på något roligt tillsammans, istället för att se chansen att jag hand om hem och barn så att han kan prioritera datorspelet.


Är det jag som är för känslig?

Två skruttdagar

Har haft två riktiga skruttdagar nu. Igår mådde jag illa ända till läggdags och idag var vi iväg en sväng på lunch hos makens pappa och efteråt var jag så trött så jag var tvungen att lägga mig och sova i två timmar. Både jag och maken är rätt trötta på mitt mående just nu, han får ju ta ett rätt stort lass när jag mår dåligt. Just nu sover jag dessutom ständigt på soffan för att jag behöver sova djupt hela natten för att orka dagen, så han får ta alla nattliga uppvaknanden av lillskruttan.

Varje dag är åtminstone en dag avklarad och närmare målet som mer gravid och mindre illamående. Räknar ner till KUB:et då vi ska få se den lilla igen, och jag redan börjat oroa mig för att det ska vara något som inte är bra. Framför allt är jag orolig då jag tyvärr slarvat med folsyran (trodde ju verkligen inte att embryot ens skulle kunna tinas upp), men samtidigt har jag hört att de inte ens rekommenderar vegetarianer att äta extra folsyra då den vegetariska kosten är så folsyrarik, så jag hoppas verkligen att det ska ha räckt.

Vecka 11 - 10+0

10+0 idag! Det känns faktiskt rätt stort att ha kommit upp i tvåsiffrig vecka. Inte långt kvar till vecka 13 när jag hoppas på att må mindre illa, få se den lilla på ultraljud igen och kanske känna mig mindre orolig. För trots att vi sett att den lillas hjärta slår fint och att allt såg bra ut i 8+0 så kan jag inte helt släppa det där med att hen var lite liten och att mycket kan ha hänt sedan vi var där. Jag tittar fortfarande på pappret på toaletten och andas ut när det är ofärgat.

Samtidigt måste jag tänka att det ska gå bra - det såg ju faktiskt bra ut ändå! Så nu ska jag börja skriva om veckorna, gjorde det mycket tidigare med storasyster och någon rättvisa måste det ju vara. Det jag skrev i bloggen om hennes graviditet har jag nämligen sammanställt till en liten bok till henne, och samma sak vill jag ju göra med lillsyskonet. Jag ska också försöka att börja fota magen, för även om den är rätt liten är så länge så känns det som att det ändå hänt något med midjemåttet. Hade en tanke om att ta en bild vid FET:et för att få en "vanlig" mage att jämföra med, men då kändes det så övermodigt att tro att jag skulle bli gravid igen, så det blev tyvärr aldrig av.

På Vårdguidens sida om v.11 står det att embryot nu har blivit foster och att det mest kritiska utvecklingsstadiet är passerat. Hurra!

Det står också att mamman behöver mer kalcium och järn än vanligt. Kan det vara det som gjort att jag ätit pannkaka med mjölk till lunch tre gånger förra veckan, och igår var jag sugen på soppa (som jag också tycker att det passar att dricka mjölk till) till middag. Mina järndepåer var ju låga den här gången, trots bra järnvärde, men jag försöker att äta mina gravidvitaminer och få i mig sådant som jag vet är järnrikt även om vissa livsmedel tar emot.

Så här ska den lilla se ut där inne!