Imorgon startar vi!

Imorrn är det dags för första spraydosen! Klockan åtta har jag planerat in min första sprayning. Det är lite nervigt att tänka att nu är vi på gränsen till att äntligen vara igång. Är såå nyfiken på vad jag kommer att tycka om sprayen och om resten av behandlingen. Första rapporten kommer imorgon och jag ska försöka att skriva varje dag.

Idag var jag och köpte babykläder. Nu när jag och gravida vännen blivit sams igen tänkte jag att det vore roligt att ge något till bebisen som kommer snart (även om jag inte vet när vi kommer att ses). Det "råkade" även slinka ner ett par gulliga byxor till halva reapriset (25 kronor - hur skulle jag kunna låtit bli?). Min ursäkt var att om det inte funkar för oss så har jag en annan gravid vän som ska ha barn i maj. Men fy vad det är svårt att gå i babyklädsbutiker, allt är så gulligt och fint att jag skulle kunna shoppa hur mycket som helt. Men jag vet ju att jag måste låta bli. Även om jag skulle vara gravid finns det dessutom hur mycket som helst att ärva av makens syskonbarn och jag som försöker att vara miljövänlig...

Kan dessutom berätta att jag i skrivande stund sitter med ett glas vin och några goda ostar, det gäller ju att passa på medan man kan. :-)

Fest innan ÄP?

Om mindre än en månad fyller jag 30 år. Eftersom det räknas som en ganska stor grej och många av mina vänner har gjort en stor grej av sina födelsedagar, så hade jag tänkt att jag skulle ha fest. Jag är ingen riktig festprisse sådär, men man fyller ju faktiskt bara 30 en gång. Anledningen till jag tidigare velade om att ha fest eller inte handlade framför allt om vår barnlöshet. Jag visste inte om jag skulle känna mig sugen på att fira att jag lämnade 20-åren utan att ha blivit mamma och kanske till och med utan att ens ha fått påbörja en behandling. Tänk om jag bara skulle vilja ligga hemma och deppa.

Nu har vi ju fått besked om att kliniken planerat vårt ÄP till samma vecka som jag fyller år. Det kanske låter fånigt, men för mig känns det verkligen som en lättnad att vara igång med behandlingen när födelsedagen kommer. Eftersom jag tänkt ha festen helgen innan jag fyller år så kanske det också är bra timing att ha stor fest eftersom det förhoppningsvis är sista gången jag får dricka alkohol och festa på väldigt länge. Det hela väcker dock nya frågor. Även om ÄP likväl kan bli i slutet av veckan, så måste jag ju även räkna med att det bara blir två dagar (om ÄP skulle bli på måndagen). Frågan är då hur jag kommer att må vid tidpunkten för festen - ni som har gått igenom det här, hur mådde ni några dagar innan ÄP? Bara lite öm i magen, eller var det "vila i soffan"-läge? Jag har tänkt att förbereda så mycket som möjligt för festen i förväg, men lite kommer det ju bli att fixa samma dag och så ska jag ju helst vara pigg och glad också. Själva alkoholen oroar jag mig inte för, det brukar sällan bli mer än ett par glas för mig och vad jag har förstått så ska man inte behöva undvika alkohol förrän efter ÄP.

Däremot är jag lite nervig för att tidpunkten för ägglossningssprutan ska infalla just på festkvällen. Rätta mig om jag har fel här så att jag inte oroar mig i onödan, för visst kan det bli sprutdags på lördagen om det skulle bli ÄP på måndagen?

Min tanke just nu är att planera för fest, och sedan får jag väl ställa in om jag mår för dåligt eller får panik av tanken att ta ägglossningssprutan på festen. Men jag vill gärna ha era synpunker så att jag vet lite vad jag kan förvänta mig redan på planeringsstadiet.

Laddning pågår

Inatt har jag och maken bott på hotell. Det var inte alls planerat, egentligen var det makens bror och fru som hade bokat men så fick de förhinder. I och med att det var försent att boka av frågade de oss om vi ville ta rummet istället för att det bara skulle stå tomt.

Det hela visade sig vara precis vad vi behövde, en chans att ladda batterierna vilket nog kan komma väl till pass inför behandlingen. Ska ärligt talat säga att de senaste månaderna inte varit lätta. Jag har ju mått rätt dåligt periodvis och även om maken har varit positivare, så har det hela inte hjälpt vår relation direkt. Och sexlivet har ju inte direkt varit toppen, om man säger så. Tror förutom min egen deppighet, så har det till viss del också handlat om att vi under en lång tid försökt få till det för att få ut ett barn av det, och när det sedan visade sig att det inte kommer att funka så, så gick luften ur mig lite. Tror ju inte att det vi ger oss in i nu gör underverk för lusten, så någon ljusning framöver har jag svårt att se. Om jag väl blir ruvare kommer jag vara så nervig för att ägget kan ploppa ut, trots att jag vet att det inte ska spela någon roll.
Hur som helst så fick vi en chans att bara vara med varandra och ta det lungt, och det var verkligen härligt. Nu känner jag mig helt utvilad och full av hopp.

Två dagar kvar

Nu är det bara två dagar kvar, sen tar jag första spraydosen. Spännande. Jag hoppas att jag inte ska tycka att smaken är allt för vämjelig och att jag inte behöver dras med så många biverkningar. En sak som dock oroar mig lite att jag känner en förkylning på gång. Har vaknat flera mornar nu med nästäppa och tjockt i halsen och blir lite nervös för om det tänker fortsätta. Det står ju på sprayen att man ska snyta sig innan och att om man använder avsvällande näsdroppar* så ska man vänta en halvtimme till efter Synareladosen. Men saken är den att blir jag riktigt förkyld så blir jag alltid totaltäppt, det finns inte en chans att det går att "snyta ut" för att få näsan fri för synarelaspray. Någon som vet om det här med "en halvtimme efter" också kan motsvaras av en halvtimme före?

* btw, vem använder egentligen näsdroppar istället för spray i dagens samhälle? Eller kan de ha skrivit så för man ska blanda ihop förkylningssprayen och synarelan?

Remissen skickad!

Förra veckan när jag pratade med landstingsläkaren och makens prover fortfarande inte nått henne, så att hon att hon skulle återkomma den här veckan. Självklart ringde hon just när jag var på möte och inte hade telefonen med. Hon lämnade dock ett positivt meddelande - remissen är nu skickad! Jätteskönt.

Kanske verkar det hela lite onödigt med tanke på att vi ju har vänt oss privat, och det känns ju lite osannolikt att vi ska vara peppade på att göra ivf om ett och ett halvt år om vi inte lyckas med våra privatförsök. Men man vet ju aldrig, och det skadar ju inte att stå i kö.

Apropå landstingsläkaren så läste jag om en endomtriosstudie häromdagen där det återigen stod att har man konstaterad endometrios bör man ställa sig i ivf-kö direkt och göra de "egna" försöken under kö-tiden. Jag undrar dock vad de forskarna lever i för verklighet. Bara att "ställa sig" i kön? Min läkare visste ju hela tiden att det kunde bli ivf för oss, hon pratade om det med mig redan när jag fick diagnosen. Men att ställa oss i kö innan vi försökt en viss tid själva? Nej, det gick självklart inte. Jag försökte kan jag berätta, men icke. Blir därför väldigt frustrerad när jag hör såna där uttalanden komma från experter. Om det skulle vara det bästa att få hamna i kön direkt, varför funkar det inte så då?

Status på vänfronten

Jag och gravida vännen har talat ut! Eller vi har fört en diskussion fram och tillbaka på mail, men ändå. Det är skönt att maila tycker jag för då kan man väga orden och se till att det blir rätt.

Jag skrev ganska tidigt ett mail om hur jag kände det inför hennes kommentarer och inställning, samt det faktum att det faktiskt inte är lätt att höra henne babbla på om alla deras bebisförberedelser när hon VET att vi försöker och har problem. Men eftersom jag är en fegis så skickade jag aldrig mailet trots att jag funderade på det många gånger. Till slut hörde i alla fall gravida vännen av sig och undrade lite varför jag dragit mig undan från henne - och då skickade jag det äntligen. Hon svarade och så har det rullat på...

Hon har skrivit både saker jag tycker var väldigt bra, och saker som varit mindre bra. Mindre bra var väl kanske att hon framför att har tagit till sig det här med att jag tycker att det är svårt att hon är gravid (för det är faktiskt den minsta delen av problemet). Plus att hon menade på att hon själv försökte hålla nere sina förväntningar och då trodde hon att jag tänkte likadant, medan jag tycker att vet man inte helt säkert att vännen vill bli intalad att "det kanske inte funkar" så ska man vara väldigt försiktig med att säga sådant. Det som är bra är väl framför allt att vi faktiskt kan prata om det här nu, att vi har närmat oss varandra och börjat bli ärliga på ett sätt som vi inte varit tidigare. Gravida vännen skrev till exempel att hon faktiskt inte har någon aning om hur hon ska bete sig i det här, och att hon därför (och för att hon vet att det är känsligt för mig) överlåter sig mig att ta kommandot i relationen.

Även om jag faktiskt blev riktigt sårad ett par gånger tidigare så känner jag faktiskt helt och fullt en glädje och en lycka över att vi faktiskt håller på att lappa ihop vår relation igen. Känns skönt att det sker just nu också, innan hon får sitt barn och vi påbörjar vår behandling. Jag har dock funderat på om jag vill ses innan hon får barnet eller inte. Kanske låter som en bagatellartad fråga, men för mig är det inte en lätt sak. Jag har ju inte helt lätt för höggravida kvinnor, oavsett om det är en vän. Risken finns dock att jag väntar och det inte går bra med vårt ÄP och då kommer jag ju verkligen inte att orka ses. Den här veckan har jag dock fullt upp så jag kan ju fundera några dagar till...

PS. (För de som inte vet historiken bakom mitt och vännens uppehåll så kan ni läsa ett exempel här.)

Surrogat

Ser på dokumentären om surrogatmödrar i Indien med blandande känslor. Å ena sidan är det en fantastisk sak, att en kvinna kan hjälpa en annan till sin högsta dröm. Å andra sidan är det viktigt att inte fattiga kvinnor blir utnyttjade av oss i västvärlden. Svårt.

Award

Jag har fått en award! Av fina Tonci dessutom.


A: Kopiera awarden på er blogg!
B: Länka till personen som gett dig awarden!
C: Berätta 7 intressanta fakta om dig själv!
D: Välj 7 andra bloggar som du vill ge awarden till!
E: Länka till deras bloggar!
F: Lägg en kommentar i deras blogg att du gett dom denna award!

A & B - Klara!

C:
1: Jag älskar kapris och brukar äta med sked direkt ur burken ståendes vid diskbänken. (Man kan nästan tro att jag är på smällen...)
2: Jag har bott i Paris och pluggat franska.
3. Jag har alltid haft cellskräck, men numera kan jag i alla fall åka hiss och vara i rum med stängda dörrar. Men jag tar hellre trapporna och låter toadörren vara öppen om jag är ensam.
4. Jag pratar i telefon med mina föräldrar minst en gång i veckan.
5. Mina sämsta drag är att jag har extremt dåligt tålamod och ett hemskt temperament.
6. Jag älskar att läsa serier. Favoriter är bland annat Marjane Satrapi, Nina Hemmingson, och Liv Strömkvist.
7. Jag avskyr kaffe, ketchup och gröt.

D & E:
1. Tova-Lisa
2. Maja Gräddnos
3. Loba
4. Åsa
5. Joanna
6. M
7. och tillbaka till Tonci...
Jag måste säga att det har varit svårt att välja, helst vill jag awarda många fler. Men jag har valt bloggar som jag följt länge och som har betytt mycket för mig i den här resan vi påbörjat.

F: är på gång...

Sanndröm?

Inatt drömde jag att jag träffade gravida vännen på en middagsbjudning. Hon hade fått en liten pojke, och jag hade en liten rund gravidmage. Åh vad jag hoppas att det är en sanndröm!

Städ-helg

Vilken helg! Jag har bara plockat och donat hemma, och de få tillfällen jag inte har gjort det så har jag varit på stan och letat efter grejer att plocka och dona med. Men det är skönt att få saker gjort, jag funkar tyvärr så att kommer jag på något som behöver göras så vill jag göra det direkt, annars går jag och tänker på det. Jag har en fix idé om att jag vill klart alla sådana måsten innan vi påbörjar behandlingen (åtminstone till sprut-delen), för när vi väl sätter igång vill jag koncentrera mig på det och att ta det lugnt. Så nästa helg blir det nog Ikea sedan kanske det kan vara färdig-fixat för ett tag framöver. Då blir det bara små projekt som stickningar och yoga.

Hur gick det till?

Jag funderar så bra när jag simmar och en stor del av mina tankar just nu handlar ju om ivf, graviditet och barn. Idag slog mig tanken att för fem år sedan hade ingen av mina vänner barn, hela gänget var barnlösa, men idag har nästan alla barn. Om jag inte räknar mina ytligare bekanta så är det bara en enda av mina vänner som inte har barn eller är gravid. (Och även om jag räknar in de ytligare bekanta så plussas siffran på rätt obetydligt.) Hur gick det till egentligen, att alla lyckades få barn så där på en gång? Utom vi... Min enda barnlösa vän (som är en av de som jag berättat för vår ivf om) har berättat att de planerar att börja försöka om cirka ett år. Det känns långt bort men ändå så kort. Jag önskar henne inte svårigheten att bli gravid, men jag önskar att det fungerat för oss när det gör det för dem. Jag orkar bara inte bli ensam kvar.

En god vana

Det är mycket i mitt liv som varit på paus sedan vi fick beskedet om att det skulle bli ivf för oss. En sån sak är träning, men idag var jag äntligen i simhallen igen. Det var så himla skönt och vilken energi jag fick. Självklart var det en höggravid kvinna i en jättefin klänning som hade skåpet bredvid mitt, men man kan ju inte få allt. Nu ska jag verkligen komma igång och försöka hålla uppe det här med 1-2 simpass i veckan.

En smula bitterhet

Jag har räknat ut att jag kanske följer 30 bloggar förutom mina ivf/barnlöshets-bloggar. I dessa bloggar är det mycket magar. Väldigt mycket. En hel del spädbarn också. På Facebook är det just nu en hel del "1/10/30 dagar kvar till bebis" och bland de som slutade på jobbet för ca ett år sen är det lite väl mycket "och här är bild på min nyföding". Hur lyckas folk? Just nu känns det som att hela världen tillhör den delen av befolkningen som bara blinkar så är de gravida. Visst är det ok att känna sig bitter och avundsjuk?

Nedräkning till spraystart: 10 dagar

Nu har jag dessutom första läkemedlen i kylen och känner mig som en "riktig" IVF:are. Tänk att vi är på gång, att vi verkligen ska göra det här. Det är så nervöst, läskigt och otroligt spännande. Jag är nog både mer orolig och mer optimistisk än tidigare. Så nära målet är tanken på ett misslyckade ännu mer nära än tidigare, men också tanken på ett positivt resultat. Åh, vad jag hoppas.

Statusrapport på remissen

Jag måste säga att jag är väldigt glad att vi valt att vända oss privat. Där tog det knappt två månader från första besök till min planerade spraystart. Landstinget har ännu inte fått iväg vår remiss! Jag pratade med min läkare idag (en vecka efter utsatt telefontid) och hon sade då att hon ännu inte fått in makens spermaprov. Jag blir tokig, först hiv-proverna som kom på vift och nu det här. Känns extra märkligt eftersom privatkliniken fick ut denna info från provtagningen i mitten av december. Hade vi inte valt privatvägen hade jag varit i upplösningstillstånd nu.

Spraystartsdatum

På grund av deppigheten efter gårdagens besked så glömde jag ju att skriva den viktigaste infon från besöket på kliniken:
Jag börjar spraya med Synarela 1 februari! 6 februari tar jag sista p-pillret på förhoppningsvis väldigt länge (minst nio månader). Det känns hemskt skönt att snart vara igång. 12 dagar kvar!

Jag har också hämtat mig lite efter gårdagen, oavsett hur deppig jag varit de senaste månaderna så har det varit en annan sorts depp. Beskedet om att vi inte får göra 3-pack var bara som att rasa ner i en avgrund och jag ville bara grina. Det är inte pengarna det handlar om i första hand, att vi kanske måste betala mer om vi ändå vill göra tre försök. Det är mer känslan av att här går jag och inbillar mig att vi kanske kan lyckas, och så kommer kliniken och säger att de inte tror på oss (min fria tolkning). För mig var det ungefär som att säga att det var kört redan på förhand.

Men idag försöker jag tänka positivt igen, och då tänker jag så här: Kliniken vi har valt är ju ändå ett privat företag. De arbetar visserligen med vård, men det är ju ingen välgörenhet de bedriver utan det handlar ju om affärsverksamhet. Klart att de vill sälja sina 3-pack till de par som har störst chans att bli gravida på första försöket så att kliniken kan spara in kostnaden för två försök. Vi kanske inte har lika stor chans som de paren, men det behöver ju inte betyda att det är kört. Kanske blir vi till och med gravida på första försöket, och då är det vi som har sparat. ;-)

Inget 3-pack

Idag var jag på kliniken och fick recept utskrivna. Egentligen var det väl inte så mycket mer med det, själva infon om läkemedel och behandlingen har jag redan läst mig till i alla olika bloggar. :-)

Frågorna jag hade förberett gällde mer det 3-pack vi önskade köpa; vad exakt ingår, vad räknas som ett försök etc. Men tyvärr fick vi beskedet att vi inte får köpa 3-pack! Det är mitt AMH-värde (värdet på äggstocksreserven) som är för lågt, vilket troligen beror på den operation jag gjorde för att ta bort en cysta -07. Det ser alltså ut som att kliniken inte vill satsa på oss för att vi inte har så bra chanser. Tror att läkaren såg min pessimism för hon sa att hon har sett graviditet med lägre värden. Känns som en klen tröst.

På vägen hem svängde jag förbi bibblan och lånade boken "Adoptera - ett sätt att bli förälder" som Fru Barnlös tipsade om. Det är mitt sätt att hantera sådana här motgångar; att läsa på om alternativen.

Snabba vändningar

Jag stickar igen efter nästan ett års uppehåll. Ett babyplagg. Till en vän som ska få barn i maj. Är inte det optimism och glädje så vet jag inte vad det är.

Det är snabba vändningar nu. Grunden är faktiskt optimismen och att jag mår ganska bra generellt, men det behövs bara en liten sak så kan jag halka ner igen. Ett inte så positivt svar på ett prov (som i fredags), ett graviditetsbesked, en obetänksam kommentar. Jag hamnar inte i det där becksvarta, men nog är det bra grått därnere. Det positiva är att jag hämtar mig ganska fort; i fredags kändes det deppigt, men nu sitter jag här och stickar och tänkar bebistankar.

Dubbel dos

I tisdags var jag och lämnade blodprov igen och igår ringde läkaren. Mitt sköldkörtelvärde hade visserligen gått ner, men inte så mycket som det skulle. Nu blir det dubbel dos.

Min optimism är tyvärr som bortblåst just nu. Känns inte alls som detta skulle kunna lyckas...

Jobbet igen...

Det är fortfarande det här med att berätta på jobbet eller inte som upptar mina tankar mest när det gäller ivf:n. Det är verkligen inte ett lätt beslut. Som jag har skrivit i kommentarerna på förra inlägget så ser jag verkligen alla fördelar med att berätta och att det kan vara jätteskönt för många, men jag vet fortfarande inte om det är rätt för mig. Hade jag haft min gamla chef så hade det nog varit lättare att berätta, men med min nya chef vet jag inte riktigt. Vi kommer visserligen bra överens och sådär, men jag tror att min oro kan bottna i att jag inte känner henne tillräckligt för att ha en aning om hur hon kommer att reagera. Jag har en kollega som jag står lite närmare, och jag funderar faktiskt på att berätta om det här för henne för att kunna rådfråga om hur jag ska göra med chefen.

Det har ju varit mycket läkarbesök på senaste tiden och jag har då skyllt på cystan som jag faktiskt berättat om för chefen. När det gäller ÄP så är det ju dock minst en hel dags frånvaro, och jag känner också att jag vill vara förberedd på att jag kanske mår så dåligt att jag måste vara hemma hela tiden mellan ÄP och ET.

Som jag ser nu har jag fyra alternativ för frånvaron vid ÄP:
- Berätta sanningen.
- Skylla sjukfrånvaron på något annat, har ju redan sagt att läkarbesöken beror på cystan.
- Ringa och sjukanmäla mig samma dag och skylla på magsjuka eller nåt.
- Ta ut semester. (Är ju det enklaste, men känner lite att jag behöver min semester till just semester.)

Eftersom jag är som jag är så gör jag en lista med för och nackdelar.

Fördelar med att berätta/Nackdelar med att hålla tyst:
-Skönt att slippa ljuga när jag behöver vara borta
-Om jag blir gravid kommer jag nog att vilja vara väldigt öppen med att vi gjort ivf, och då känns det lite konstigt att ha "ljugit" om varför jag varit borta så mycket.
- Det kan bli rätt stressigt för mig på jobbet, och kanske är det bra att det finns en anledning för chefen att inte förvänta sig lika mycket av mig just nu.

Nackdelar med att berätta/Fördelar med att hålla tyst:
- Jobbigt att ha chefens undrande ögon på sig om hur det gått, särskilt om det inte går bra.
- Stressituationen på jobbet kanske inte förändras nämnvärt även om chefen vet, när inte kollegorna gör det.
- Sen är det ju det här med chefstjänsten... Här kanske det också bör nämnas att det sker väldigt mycket uppsägningar på mitt företag just nu, och i och med att jag har relativt kort anställningstid så har jag endast blivit kvar för att jag bedömts ha en "nyckelposition" som företaget behöver. Den här "nyckelpositionen" försvagas dock ständigt i och med att jag utbildar ut min kompetens. Jag känner därför att det är väldigt viktigt för mig att behålla min position som attraktiv för företaget. Inte bara för chefstjänsten, utan generellt.

Egentligen är det väl de två första punkterna på varje lista som är de avgörande, och det handlar ju helt om vad som "känns" bäst. Såå svårt som sagt.

Berätta på jobbet?

En vecka till läkarbesöket, sju veckor till själva äggplocket. Någonstans däremellan måste jag bestämma mig hur jag ska göra med jobbet. Jag har alltså några veckor på mig antingen att berätta, eller att hitta på en lämplig lögn till varför jag ska vara borta. Ni som har gått igenom detta; ska man planera för att vara borta en dag för ÄP och sedan bara ett återbesök för ET, eller ska man tänka att man är borta från jobbet hela perioden?

Det finns ju fördelar med att berätta och fördelar med att hålla tyst. Framför allt är det skönt att slippa hitta på saker hela tiden. Nackdelen är att jag ju lämnar ut mig själv, och att då går det ju inte att ta tillbaka att chefen vet, oavsett hur det kommer att gå för oss. Jag aspirerar ju dessutom på en chefstjänst på jobbet, och det här gör mig ju inte attraktivare direkt.

Egentligen vill jag nog inte berätta, men samtidigt har jag svårt att se hur jag ska lösa det annars. Framför allt gäller det dagarna för ÄP och ET, men det blir ju en del övriga besök också.

Ni som inte har berättat på jobbet - vad har ni sagt istället?

Nu vet mamma och pappa

Jag har länge under den här resans gång velat berätta om vad vi går igenom för min mamma och pappa. Vi står varandra väldigt nära, och jag vill helt enkelt berätta både för min egen skull och för deras, men det har helt enkelt inte blivit tillfälle. Dels har jag och mamma träffats mycket ute, t ex när vi julhandlat, och då har det inte känts rätt. Dels har det ofta varit andra familjemedlemmar med när jag träffat mina föräldrar, och jag vill ju berätta för dem, och inte för alla andra också. Nu när jag var hos dem i helgen för att rensa bland mina gamla saker i källaren (ja, jag är snart 30, men inte helt utflyttad...) så blev det äntligen av. Inte nog med att det inte var någon annan med, det perfekta tillfället uppenbarade sig dessutom när vi hittade lådan med mina gamla barnböcker.

Jag visste att de skulle ta det bra. I och med att jag vet att de hade svårt att få mig, så vet jag att de skulle förstå, och det var precis det de visade. De sa att det säkert skulle gå bra, att de hoppades för oss, och när jag kom in på hur alla andra runt omkring oss fick barn men inte vi, så sa min pappa att det där visste de hur det kändes. De ställde inte så många frågor om själva behandlingen, men det kommer kanske när vi väl kommer igång. Det känns i alla fall hur skönt som helst att ha berättat. Dessutom började jag inte gråta, som jag hade trott... Plus att jag hade tänkt någon fin början som "ni kanske har märkt att jag varit deppig under hösten...", men istället sa jag bara "Vi ska göra provrörsbefruktning!" som samtalsöppning.

Ett datum!

Äntligen har vi fått ett besked!

V9 har vi tid hos Carl von Linné för äggplocket och 18 januari ska jag till min läkare för att få recept och en mer konkret genomgång. Känns jätteskönt att ha fått ett datum (ungefär) och ha ett mål att sikta på. Visst hade jag helst sett att vi kunde börja nu nu nu och ha ÄP om fyra veckor eller så, men samtidigt har jag ju också varit nervös för en extremt lång sprayperiod och att vi då inte haft ÄP förrän i maj/juni. Så jag är jätteglad nu!

Det enda som känns lite typiskt är att just v9 fyller jag 30. Så kanske ligger jag där i gynstolen på min födelsedag. Eller är sjukt nervös, eller hemma med magont. För att se det positivt så tänker jag att vad kunde vara ett bättre present än att få sitt barn tillverkat på sin födelsedag. Maken säger ju att vi ska lyckas på första försöket så jag litar på honom. :-) (Att det skulle kunna bli världens sämsta födelsedag om vi får reda på att det inte blivit några ägg att sätta tillbaka väljer jag att ignorera).

Läkarsamtal

Idag hade jag telefontid med läkaren. Har gått och växlat i tankarna mellan det värsta ("det är nåt fel på era prover så det är ingen idé att ni ens testar ivf") och det bästa scenariot (besked om en snar spraystart och hyfsat kort sprayperiod).

Svaret var som tur var i alla fall närmare "det bästa". Alla prover är äntligen inne, det såg bra ut och läkaren skulle ringa Carl von Linné få att få besked. Jag frågade när jag kunde förvänta mig att hon återkom och hon sa att hon trodde senast imorrn. Kommer att vara nervös hela dagen. Hoppas hoppas hoppas att vi kan få komma igång så snart som möjligt!

PS. Kände mig rätt jobbig när jag låg på läkaren om när hon skulle kunna återkomma, om proverna verkligen såg bra ut etc. Samtidigt så tror jag att hon har stött på oroliga ivf.are tidigare och jag är nog långt från den värsta. Men vi har ju inte börjat än... ;-)

Apropå nyårslöftet...

...så klickar jag här varje morgon. Någon nytta ska det väl göra, så gör gärna det ni andra också.

Nyårslöften, del 2

När jag skrev om mina nyårslöften häromdagen glömde jag faktiskt att jag lovat ytterligare en sak. Det är ett återanvänt nyårslöfte från förra året, men icke att förglömma för det. Jag har nämligen lovat att även i år försöka att leva så miljövänligt som möjligt, framför allt gällande mina inköp. Att hålla nere på shoppingen och tänka efter före om jag verkligen behöver det jag suktar efter. Tänka kvalitet istället för kvantitet och försöka låta det jag faktiskt köper vara second-hand, ekologiskt, närproducerat.

Det är bra även på andra sätt. Köper jag inga kläder behöver jag inte tänka tanken att det här plagget funkar/funkar inte med mage/att amma i etc. Köper jag inget onödigt nu har vi dessutom pengar till godo när jag väl behöver nya kläder pga en växande mage. :-)

Det sagt ska även nämnas att jag var i vårt närmsta köpcentrum idag. Jag köpte inget, utan bytte en julklapp jag fått dubbelt upp av. Istället för en ansiktscreme och rengöringsmjölk kom jag hem med en ekologisk och svensktillverkad bodylotion och en dito kroppsolja. Bra för torra armbågar mm, men eftersom jag numera även är optimist tänker jag också på att en stor mage ofta behövs smörjas in. :-)

Åh, vad jag tycker om att vara optimist!

Det gäller att smida medan järnet är varmt

Jag hoppas att min optimism-boost kommer att hålla i sig ändå till vi får starta behandlingen, men jag ska ta tillfället i akt och ordna upp lite saker medan jag har peppen uppe. Jag börjar med bloggen. Två justeringar jag skulle vilja göra men som jag inte vet hur:

- Jag skulle vilja justera så att länklistan med andra bloggar även visar när de senast uppdaterats. Har sett att många andra bloggare har det så och tycker att det verkar smidigt.

- Jag skulle vilja ha en räknare så att jag kan få se hur många läsare jag faktiskt har.

Ni som har det här kan väl tipsa om hur man får till det?

Äntligen något positivt

Veckan började med ytterligare ett läkarbesök. Mitt på dagen dessutom, känns som att mina läkare inte tror att jag behöver göra något annat än att springa hos dem... Jobb, vad är det? De kan dessutom aldrig vara i tid. Idag fick jag vänta 20 minuter efter utsatt tid och det hela var extra jobbigt eftersom "specialisten" jag blivit remitterad till visade sig jobba på sjukhusets MVC. Väntrummet var fullt med höggravida kvinnor som höll sig om magarna. Jag var den enda otjocka, plus den enda som inte hade partner med mig. Inte så kul. Jag försökte dock vända på det hela och se väntrummet fullt med gravida som min målbild - en dag ska jag faktiskt passa in här, med mage och allt! Det fungerade faktiskt lite, och jag kände mig inte fullt så deppig.

Men nu till det som är positivt på riktigt - cystan har nästan försvunnit! Det var alltså ingen hallucination förra gången när man läkare sa att hon inte kunde se något. För det finns inget att se! Den är inte borta helt, men är så liten att den inte kan kallas för en cysta och som jag har förstått så betyder det den storlek på mindre än en centimeter. Hurra! Det här känns ju jättepositivt inför vår behandling. Det var två läkare som undersökte, och de pratade lite med varandra och sa bara sånt som att det såg fint/bra/ok ut. Så det känns jätteskönt. Jag hade förberett mig på att kanske försöka fråga lite mer om våra utsikter vid en behandling, men jag blev så glatt överraskad att jag bara tappade målföret. Och vi SKA ju göra en behandling och då spelar det ju egentligen ingen roll vad de har sagt innan om våra chanser, vi kan bara hoppas på att det ska lyckas. Och idag är jag hoppfull så det räcker och blir över. Känns som att jag verkligen behövde en sån här positiv nyhet för att komma på fötter igen.

Nyårslöften

När jag såg att Tonci skrivit om sina nyårslöften kände jag att jag måste göra detsamma. :-)

Maken är av den åsikten att man bara ska avlägga sådan löften som man kan hålla, och har därför endast roliga saker på sin lista, som att spela mer tv-spel. Jag försöker att vara lite mer "duktig" och sätter därför upp löften som innehåller saker jag känner att jag behöver jobba med, och som jag skulle vilja kunna hålla.

1. Vara snäll mot kroppen - Äta nyttigt, träna regelbundet och stressa mindre. (Det här löftet avlade jag också förra året och det gick väl hyfsat, bäst funkade det med maten.)
2. Försöka att minska fokuset på barnlösheten och oroa mig mindre.
3. Ta tag i massa projekt och lägga lite mer tid på mina hobbies. (Jag hoppas att denna punkt ska hjälpa mot punkt nr 2. Om jag är upptagen med massa roliga saker så tänker jag nog mindre på barn...)

Helt enkelt ska jag 2010 försöka ha så roligt som möjligt, och försöka att må så bra som möjligt. Sedan vet jag inte hur väl förenligt det kommer att vara med en ivf-behandling (så snällt mot kroppen är det ju inte...) men just då kanske det är extra viktigt att fokusera på de här sakerna.

Brevet

Egentligen är det tradition att jag träffar gravida vännen på nyår. I år blev det inte så... Det beror inte enbart på hennes graviditet och hennes pessimistiska inställning till vår möjlighet att också få barn, men det har ju gjort sitt till.

Hur som helst så har jag tänkt på henne och vår relation en del och kommit fram till det kanske är dags att skicka det där brevet som jag filat på. Det där jag skriver om hur sårad jag blivit av hennes kommentarer och hur viktigt det är för mig att vara optimistisk och att ha positiva människor omkring mig när vi är mitt uppe i det här. Att oroa mig gör jag så bra på egen hand och att jag verkligen försöker att låta bli det, för att egentligen är jag av orsaken att må dåligt ska man inte göra förrän man måste och det tjänar ingenting till att ta ut ett nederlag i förskott. Kanske är det dags att skicka det brevet nu, det är ju nytt år och allt så kanske ska jag göra en insats att få ut det gamla och in med det nya.

Hur var det nu med den positiva inställningen?

Nyårsdagen, och här sitter jag med det närmsta som kan likna bakis på många månader. Inte för att det blev såå mycket drickande igår, men några glas champagne fick jag ändå i mig. Lika bra att passa på, snart kanske jag förhoppningsvis måste hålla mig nykter i nio månader... :-)

Känner mig dock en smula vemodig. Det är väl så att med hoppet kring vad det nya året ska föra med sig så kommer också oron på köpet, den som varit min ständiga följeslagare så länge nu. Oron över att vi inte ska lyckas med ivf, men just nu framför allt oron över att något ska göra att vi inte ens får chansen att prova ivf. Finaste maken gör vad han kan för att dämpa oron, han menar att självklart ska vi få göra ivf och det kommer att lyckas. Jag vill så gärna tänka som honom, men jag vet att oron inte kommer att minska förrän vi får ett startdatum för ivf. Jag hoppas hoppas hoppas att vi kommer att få det snart så att jag åtminstone kan släppa den oron. Det räcker så väl med att oroa sig för att ivf inte ska fungera.