Det som inte fick hända

Min mammas intuition är alltid rätt, det borde jag vetat vid det här laget. Pappa var mycket sämre än vad jag hade förstått (och det kom fram att det fanns faktorer som min mamma helt enkelt inte hade berättat plus att det faktiskt kom som en överraskning även för sjukhuspersonalen att hans tillstånd försämrades så snabbt), och under natten blev tillståndet kritiskt och det gick helt enkelt inte längre. När vi kom fram till sjukhuset bara en kvart efter att de hade ringt så hade pappa redan avlidit. Det finns inget annat att säga än usch och fy. Jag vill bara inte att det ska vara sant. Min underbara och fina pappa, som var så glad att få bli morfar. Å ena sidan tänker jag att det är tur att vi har den lilla nu, så att vi har något att se fram emot och som får oss att tänka glada tankar också. Å andra sidan är det så oändligt sorgligt att pappa inte får vara med om detta stora.

Hela dagen igår har jag gråtit och gråtit och tårarna tar aldrig slut. Nu kommer jag att ta en paus och koncentrera mig på att ta mig vidare, och på att hjälpa mamma så mycket som möjligt. Det blir inte lätt, men på något sätt måste det ju gå.

Första jobbdagen

Gissa om jag är slut nu på kvällen? Har varit en påfrestande dag helt enkelt.

Det började med att jag bestämt mig för att cykla till jobbet det här veckorna innan jag har semester igen. Hade sådana planer redan i början av våras, men först var det alla behandlingar, sedan första nervösa gravidtiden och tillslut illamåendet. Men nu är jag igång! En bättre start hade det kunnat vara eftersom jag ganska snabbt märkte att jag borde kollat luften i däcken innan avfärd. Jaja, det är snabbt avhjälpt på pumpstationen jag ändå åkte förbi, tänkte jag. Bara för att finna att pumpen inte var där idag! Gissa om det gick trögt att ta sig till jobbet! Dessutom råkade jag slå sönder lyset på cykeln när jag skulle parkera den...

Väl på jobbet säger min kollega "så du tog sovmorgon idag". Tydligen skulle jag ha börjat klockan 8, men eftersom schemat sattes efter att jag gått på semester och ingen hört av sig så var det ju lite svårt att veta... Jobbet i sig ska vi inte ens prata om. Kanske räcker med att säga att jag räknade ner timmarna tills jag kunde gå hem igen och att jag inte ser fram emot att gå dit imorrn igen. Glömde lunchlådan gjorde jag också.

Avslutningsvis ringer min mor (medan jag är på jobbet) och får det att låta som att pappa ligger på dödsbädden och skärrar upp mig totalt. Efter att (i ett försök till någon form av finkänslighet) ha påpekat att det är väldigt svårt för mig att veta hur det ligger till med pappa när jag får väldigt affektrad info från mamma, så vill hon nu boka in mig på ett möte med läkarna så att jag kan få infon direkt från dem. Fast problemet är nog snarare att läkarna i det här stadiet inte har någon riktig information, och att det min mamma ger mig är hur hon tolkar att det ligger till utifrån pappas dagsform.

Ikväll blir det sängen tidigt, och så hoppas jag på en bättre dag imorgon.

Slut på semestern

Sista semesterdagen, suck... (eller egentligen var det väl fredagen som var sista dagen). Hur som helst är det jobb som gäller på måndag. Motivationen är inte topp direkt, kan jag berätta. Särskilt inte nu när jag dessutom börjat känna mig lite mindre illamående (vilket jag nog tackar vädret för mer än att vi har gått in i vecka 13) och har lite mer ork att hitta på saker och att fixa hemma.

Jag har bestämt mig för att berätta på jobbet i veckan. Det är antingen nu eller om fyra veckor (eftersom både jag och chefen har semester kvar som vi kommer att ta ut efter varandra), och efter att ha provat kläder inför första jobbdagen insåg jag att jag har inte kläder nog för så lång tid. Jag har helt enkelt inte den typen av garderob som kan dölja en växande mage mer än ett par dagar och vem vet hur magen ser ut om fyra veckor dessutom. Jag måste faktiskt börja med mammakjolarna redan imorrn för de enda andra jag får på mig räknar jag som "semesterkläder".

Maken frågade mig vad det fanns för anledning att vänta, och jag har faktiskt inget annat svar är att det nog är overklighetskänslan som spökar. Så, så fort chefen kommer in så ska jag be att vi tar ett möte. Sedan kvarstår frågan om/hur jag ska informera övriga gruppen, våra avdelningsmöten ligger nämligen på paus över sommaren.

Första magbilden (12+1)

Äntligen har jag börjat fota magen! Ett litet put kan man väl se ändå? Har vanligen inte platt mage, men mindre än så här brukar den ändå vara... Dessutom brukar jag kunna dra in magen, men det går inte alls nu mer än kanske någon centimeter.

På Vårdguiden står det om vecka 13 att "Magen börjar rundas lite. Din midja försvinner och du kommer antagligen inte i dina vanliga kläder längre. Även om det inte syns utåt kan du själv se skillnad när du är naken.". Det stämmer verkligen, så igår blev det en liten rensning i garderoben när jag letade efter kläder att ha på en middag. En kjol fick jag inte ens upp över höfterna annat än med våld, och flera andra gick inte dragkedjan igen på.

Det ska bli roligt att se hur magen växer framöver. Jag ska försöka att fota den varje lördag från och med nu, blir ju en dag efter att vi gått in i ny vecka.

Vi har sett den lilla!

Tack för era fina tummar! Jag blir alldeles rörd och glad av att så många tänker på oss!

Tänk att idag satt jag i samma väntrum som jag gjorde för sju månader sedan och mådde dåligt över alla magar runtomkring, och idag satt jag där som gravid! Bara det kändes fantastiskt, men när vi sedan fick kom in och se vårt lilla pyre så blev det såklart ännu mer underbart. All oro bara blåstes bort när vi direkt fick se en fin liten minibebis på skärmen.

Vi fick en jättefin sköterska (eller är de som jobbar på UL-mottagningen också barnmorskor?) som inte bara mätte för KUB:et utan också tog sig tid att gå igenom bebisen helt och hållet och visa oss så mycket som möjligt, och i olika vinklar och närbilder. Hon räknade bebisens fingrar (tio stycken!), visade hjärnan som såg ut som en fjäril, magsäck, urinblåsa och hjärtat som tickade på bra. Hon visade till och med gulesäcken som fanns kvar som en rest och hinnan som ligger runt den lilla.

Hon mätte också längden och jag minns inte exakt men jag tror att det var 5,6 cm (eller om det var 6,5? Nu säger maken 7,3... jaja). Hon sa i alla fall att det var normalt för den gågna tiden. Den lilla rörde sig knappt tyckte jag (minns inte om hon sa att den verkade sova), men hon sa att rörelsemönstret var fint så jag lyssnar på det.

Sist men inte minst, det som vi egentligen var därför. Räkningen visade att vi har en väldigt låg risk för kromosomavikelser. För Down syndrom var det 1:8818 och för de övriga ännu längre.

När vi gick därifrån kunde jag inte sluta att fånle på hela vägen. Det känns så himla skönt! Nu har vi tagit oss förbi de första kritiska veckorna, och vi har fått sett att allt ser bra ut därinne. Nu ska jag sluta att oroa mig och istället börja planera på riktigt för vår nya familjemedlem!

Och här ser ni huvudpersonen själv:


Sköterskan printade ut en hel radda med bilder (sju stycken!) som vi fick ta med oss. Utan kostnad, trots att det på informationsblanketten inför UL stod att bilderna kostade 20 kr styck. De var dock väldigt lika så vi kunde faktiskt nöjt oss med en. På skärmen fick vi se armarna också, och händerna såg låg uppe vid huvudet, men det var inte med på någon av bilderna. Visst hade det varit kul att ha på bild också, men jag är så nöjd med de vi har. Tänk att det är vår lilla skrutt!

En dag kvar...

...tills vi får gå på UL och se lilla pyret! Och också en dag tills vi går in i vecka 13 och därmed passerat den största missfallsrisken!

Jag skulle inte tacka nej till en tumme eller två inför morgondagen...

Ett köptips

På Polarn & Pyrets hemsida rear de just nu ganska rejält. Så trots att jag tänkt vänta med shoppingen till efter ul på fredag kunde jag inte låta bli utan shoppade loss på en klänning, en kjol, en blus och en magtub till priset av under 500 kronor! Eftersom allt ändå kommer se bra ut så är det ju ingen idé att vänta, eller hur?

Lägesrapport

Det händer inte så mycket känns det som. Dagarna flyter på och vi gör inte många knop. Jag efterfrågade ju semestertips för några veckor sen, men det har tyvärr inte blivit så mycket av med det. Vi hade några riktigt aktiva dagar, men jag kände rätt snabbt att det inte funkade för mig. Jag mådde sååå dåligt på kvällarna och var helt slut. Visst känns det lite trist att tillbringa mestadelen av semestern på soffan, men det är bara att acceptera att det är så nu. Allt för den lilla! :-) Och någon liten aktivitet har vi faktiskt gjort varje dag; en promenad, en fika, och sen har vi sån tur att vi har en liten strand alldeles nära oss (trots att vi bor mitt i stan) och dit ska vi idag igen och ta ett dopp.

Den senaste veckan har jag märkt av några skillnader. Det första är att hungern har ökat. Jag måste vanligen äta något var tredje timme som ogravid, och nu är det helt galet. Igår åt jag först en middag själv för maken var inte hungrig, två timmar senare när han ville äta så gjorde jag honom sällskap och åt en middag till! Man ska ju inte behöva äta för två säger de ju utan det ska räcka med ett extra mellanmål i första trimestern, men det skulle ju aldrig funka för mig. Maken blev lite orolig för min vikt, men det visade sig att jag verkar ha gått upp ca 2 kilo och på Vårdguiden stod det att i vecka 12 var 1-4 kilo normalt. Alltid lika trevligt att höra att saker är normala...

Sedan har jag också börjat gå upp på natten för att kissa. Har inte behövt det tidigare utan vaknat med en sprängfylld blåsa på morgonen istället. Nu är det både och... Någon annan som detta börjat för runt denna vecka? Det borde ju vara normalt gravidsymptom, men jag är så himla nojig för att få urinvägsinfektion så alla förändringar på den fronten gör mig lite orolig.

Jeansförsök

Igår var det lite svalare här i stan och jag fick då för mig att jag skulle ha på mig jeans. Jag har ett par "semesterjeans" som är rätt utslitna och hänger på höften och är ack så sköna. Det tyckte uppenbarligen inte magen. Jag fick visserligen igen knappen, men det var på håret och det var inte skönt. Är väldigt förvånad över magen måste jag säga. Har bakåtlutad livmoder och har alltid hört att "på dig kommer det att dröja till det syns". Och visst, det är ingen tydlig gravidmage direkt, men den är en hel del större än vad den brukar vara. Snart kanske det skulle vara på sin plats med en magbild. Önskar dock att jag gjort som Underbar Gåva och tagit en tidig bild också för att ha något att jämföra med.

Under 200

Woho! Räknaren till höger visar numera inte ett antal dagar på 200-någonting utan vi har numera mindre än 200 dagar kvar tills den lilla lyckan är beräknad. Nu har alltså 80 dagar gått av graviditetsräkningen och 67 dagar som jag faktiskt varit gravid med vårt lilla pyre! Det är skönt att ha den där räknaren ändå, för den visar att dagarna går framåt även om det känns segt. Sjäv räknar jag ner dagarna till fredag när vi ska få se den lilla. Den bara måste ligga därinne och sprattla så fint!

Igår var jag ute och promenerade med en vän och hennes barn och när hon började prata om andra gemensamma vänner som skulle ha barn så kändes det dumt att hålla inne med vår nyhet även om vi tänkt vänta med att berätta för andra än de allra närmaste tills vi sett den lilla på ultraljudet. Det känns fortfarande lika skumt att uttala orden "vi väntar barn" eller "jag är gravid" och jag får hjärtklappning bara av att tänka att nu ska jag berätta. Det känns fortfarande som jag är en stor bluff. Undrar när det kommer att gå över, om det gör det?
Vännen berättade dessutom att det inte bara är en vän (mitt ex och hans tjej) som ska ha ungefär samtidigt som oss, utan en vän till som väntar sitt andra barn. Även här har jag svårt att förstå att den första känslan som dyker upp fortfarande är avundsjuka. Jag tror att det handlar om att jag fortfarande är så nervös och att det känns som att för alla andra går det som på räls. De blir gravida direkt, de drabbas inte av missfall och tro inte att de mår illa eller får foglossning. Inte sant såklart, men det bryr sig min hjärna inte om. Den tänker bara "tänk vad jobbigt om det skiter sig för oss, och de andra går där med sina magar/sina bebisar". Trots att jag ju har bestämt att det ska gå bra för oss! Dumma hjärna!

Syskonförsök inom landstinget?

Tycker att det har varit mycket kring provrörsbefruktning, fertilitet och bebisar i DN den senaste tiden. Eller så är det bara jag som är extra observant nuförtiden.

Idag läste jag om ett föräldrapar som JO-anmäler landstinget för att de inte får göra syskonförsök. (Tyvärr hittar jag den inte på DN:s hemsida men jag kan inte låta bli att skriva om den ändå.) Stockholmsparet fick en dotter efter sin fjärde ivf, och anser att det är fel att det enda sättet för dem att få ett syskon till henne är att vända sig privat. De menar att hälso- och sjukvårdslagen ger varje individ rätt till en individuell medicinsk bedömning, och har därför valt att JO-anmäla landstinget.

Jag kände mig väldigt kluven när jag läste artikeln. Å ena sidan så tycker jag att barn inklusive syskon inte ska vara förbehållet de som har råd med privata försök. Å andra sidan så ser jag ju tydligt hur kapaciteten för provrörsbefruktningar ser ut idag, hur länge man får vänta i kö bara för att få försöka få till första barnet och att det är olika antal försök och kriterier i olika landsting. Risken finns ju att man genom att öppna upp för syskonförsök inom landstinget försvårar för dem som vill få sitt första barn, genom längre kötider etc. Jag har också funderingar kring hur regelverket kring detta skulle se ut. Skulle det vara t ex tre försök per barn? Känns ju lite orättvist för dem som inte lyckas på sina första tre försök, om de som har lyckats få ett barn får tre extra försök. Eller ska det vara ett visst antal försök och lyckas man tidigt så kan man "spara" försöken till ett syskon? Jag tycker dock att man borde ta en sak i taget, och först förbättra dagens system och sedan öppna upp för syskon. Det vore ju en önskedröm. Det ska i alla fall bli intressant att läsa vad JO säger om fallet.

Igår och idag

Igår fick jag besök av finaste vännen och hennes lilla tvåmånaders dotter. Eftersom de bor i en annan stad ses vi inte så ofta, så det är alltid lika roligt när vi lyckas få till en träff. Tråkigt nog kände jag mig inte som en bra värdinna för tyvärr krockade hennes besök med en av mina sämre dagar. Jag kunde tom inte avhålla mig från att somna en stund på soffan innan middagen. Tur att hon också mått dåligt under sina graviditeter så hon försäkrade mig att det var helt ok. Dessutom hann vi faktiskt med både lunch, promenad och en shoppingtur innan jag började må dåligt. Nästa gång är det min tur att besöka henne, och då får jag hoppas att jag mår lite bättre.

Idag är det min mammas 60-årsdag så vi ska dit och äta middag. Ska bli trevligt samtidigt som det ligger en sorlig känsla över dagen. Egentligen skulle mina föräldrar inte ens vara hemma idag utan de hade bokat en weekendtripp för bara de två, och sedan skulle vi firat hela familjen när de kom tillbaka. Nu blir det ju inte så. Det är bara såå sorligt och jag blir helt tårögd när jag tänker på det. Jag lyckas också med att ha lite dåligt samvete för att jag och min bror inte ordnat något riktigt roligt för mamma idag istället för deras resa, hon skulle behöva det. Samtidigt så vet jag att hon inte vill lämna pappa ensam hemma eftersom han fortfarande är rätt så medtagen, så det är svårt. Jag hoppas att pappa ska må lite bättre snart, så kanske vi kan se till att göra något roligt då.

Inte heller blir humöret bättre av att jag har väldigt ont i magen idag. Inte den magen som tur är, utan det handlar mer om matsmältningen. Vet egentligen att jag inte bör äta vitt bröd och att müsli med linfrö bör vara obligatoriskt på frukostbordet, men det är inte lätt när tanken på youghurt och müsli får det att vända sig i magen. Ska verkligen försöka hitta något sätt att äta bättre trots illamåendet.

Nej, nu är det slutklagat! Ska försöka få i mig lite lunch och sedan ge mig ut och köpa en riktigt stor bukett blommor till min fina mamma!

11+0

Tänk, nu går jag in i vecka 12! När den här veckan tar slut har både missfallsrisken minskat, och jag ska få se lilla pyret för tredje gången (första gången var vid insättningen och andra gången på det tidiga vul:et i v.6+4). Längtar verkligen till att få se att allt är bra därinne!

Även om jag tänker på pyret varje dag, så kan det liksom slå mig ibland med en mer intensiv känsla - Jag är gravid, vilken lycka! Även om jag mår illa och är trött så känner jag ju inte av pyret ännu och någon mage har jag inte att tala om, så allt är fortfarande så väldigt abstrakt och overkligt. Ibland måste jag tänka efter om det verkligen stämmer att ja, testet var positivt, och ja, jag har inte haft mens sen i april, det måste vara sant. Och sen det där lilla hjärtat som pickade som vi såg bägge två. Det kan vi bara inte ha inbillat oss...
Och lika overkligt är det att tänka tillbaka på ivf-behandlingarna. Var det verkligen jag som satt där och kämpade med sprutorna? Som hoppades och hoppades, och som grät om kvällarna av rädsla för att det aldrig skulle lyckas för oss. Ibland tänker jag tillbaka på dagen då vi tog testet. Hur vi låg där i sängen och dividerade - tjuvtesta eller inte tjuvtesta. Hur benen skakade till när det inte syntes något direkt, och hur det skakade ännu mer när det där extra strecket dök upp på stickan. Hur jag gick in till maken som låg kvar i sängen och sa "vill du se?". Tänk att det gick! Tänk att vi, om allt går som det ska (och det ska det ju), ska få bli tre i familjen (fyra med katten) i början av nästa år! Tänk att det är jag som numera säger till maken "jag kan inte förstå hur jag kan vara så här lycklig, varje dag!".

Barnvakt

Idag har vi varit barnvakt åt makens brors dotter. Vi åt lunch och lekte sedan i parken hela eftermiddagen. Jätteroligt! Fast visst kändes det lite i hjärtat när de riktiga föräldrarna sen kom och vi fick lämna tillbaka den lilla underbaringen. Längtar så tills vår egen lilla plutt är här!

"På det sättet?"

Är nyss hemkommen från ett födelsedagskalas med delar av makens släkt. En trevligt tillställning på det där lugna och sköna sättet, med en god buffé och tårta på altanen. Vi fick välkomstdrink när vi kom, och när maken gick in för att se om det fanns något alkoholfritt alterntiv åt mig hörde jag hur han fick frågan av värdinnan om det kanske var "på det sättet?". Jag hörde även hur hon grattade när maken bekräftade att jo, så är det. Det var en väldigt tudelad känsla som rörde sig genom mig i just det där ögonblicket. Å ena sidan en glädjerysning av att det faktiskt är sant, det är jag som är gravid och som måste få en alkoholfri drink. Å andra sidan sorgen som kom tillbaka över alla gånger det inte varit på det sättet. Irritationen och ledsamheten över att en sån enkel sak som att inte vilja ha alkohol måste tolkas som att en kvinna min ålder givetvis måste vara gravid. Jag tror alltid att den där barnlöshetstaggen kommer att finnas i mitt hjärta, och jag hoppas och tror att jag aldrig kommer att fråga om någon är gravid vid sådana här tillfällen.

Sommardagarna går

Visst är jag glad att det är så härlig sommar här i Sverige, men den här värmen... Jag brukar klara värme rätt bra, men nu går det inte alls. De senaste dagarna har vi i alla fall legat på stranden och kunnat bada, och då har det känts bra, men när vi gått hem så har jag blivit helt utslagen. Känns inte helt rätt att bara vänta på dagarna ska gå, när jag vill njuta av både semester och graviditet.

Känns lite dubbelt det här att jag längtar till slutet av vecka tolv när de flesta mår bättre och den största missfallsrisken är över, för det markerar även slutet på min semester. Just nu vill jag INTE gå tillbaka till jobbet, jag vill bara ha mer semester. Är ju en liten tröst att ha en eftersläntrarvecka kvar, men det är ju bara en vecka. Tänker dock med ett leende att förhoppningsvis jobbar jag bara året ut och sedan väntar den underbara tiden att få ta hand om vår lilla bebis!

Ikea-besök

Idag har jag och maken varit på Ikea med svågerns familj. Eftersom de behövde köpa en del saker till sin ettåriga dotter så var vi en hel del på barnavdelningen. Fy vad svårt det var att gå runt där när det inte är dags för oss att handla barnsaker än. Även om vi tänkt köpa det mesta begagnat och inte på Ikea så är det den där känslan av att inte riktigt vara "behörig" som spökar. Inte riktigt som alla kvinnor med stora magar som vaggade runt på avdelningen. Det ska bli skönt när vi kommer förbi vecka tolv och har varit på ultraljudet och sett den lilla så att det hela känns lite mer säkert. Jag blir mer och mer nervös ju närmare vi kommer och har tyvärr råkat läsa om ett fall av missed abortion i dagarna, vilket inte direkt hjälper. Jag försöker tänka att för de flesta går det faktiskt bra, och av alla gravida jag följt både irl och på nätet så är det en väldigt liten andel som råkat ut för missed abortion och missfall i de veckorna som vi är i nu. Ändå kommer oron upp då och då, det går helt enkelt inte att få bort den helt och hållet.

En sak som jag dock har gjort i positivitetens tecken är att jag har köpt mitt första riktiga gravidplagg! Det blev en svart väldigt basic kjol på Polarn & Pyret. Den funkar redan nu även om den är lite lös i midjan, och jag känner på mig att den kommer att bli ett väldigt välanvänt plagg i höst. Det var helt enkelt svårt att låta bli när det är rea, men jag ska försöka att hålla nere shoppinglustan lite. Ska även här försöka att köpa en del begagnat, och sedan tror jag att jag har en del att hämta hos ena svägerskan som är nästan lika liten som jag i storleken. :-)

1 år sen

Idag firar jag och maken vår första bröllopsdag! Nu är det ett år sedan vi sa ja till varandra på en klipphäll i skärgården. Eftersom vi gifte oss borgerligt så sa vi inte "i nöd och lust" men jag har tänkt en hel del på det där under det gångna året. Det har ju hittills blivit mest "nöd" tyvärr. Först barnlöshetsresan som fick sin kulmen av depp i dec när vi remitterades till ivf, och sedan när vi äntligen blivit gravida och såg fram emot den ljusa framtiden, så blir min pappa sjuk. Suck. Men idag tänker vi positivit! Förhoppningsvis har vi blivit starkare som par av allt jobbigt, och jag måste ju le när jag tänker på att jag får fira bröllopsdagen som gravid. Det var ett sånt där "hoppas" som jag hade förra året när vi gifte oss, men som jag under årets lopp börjat tvivla på. Men nu är vi här, och idag ska det firas!

Shoppa?

Igår satt jag och fixade med nya datorn, bland annat lade jag in alla mina favoriter i firefox efter viss rensning. Då "råkade" jag snubbla över precis den perfekta barnstolen till ett galet fyndpris på en begagnatsite. Egentligen hade jag tänkt avhålla mig från att titta på annat än enstaka babykläder fram till vi varit på Kub-ultraljudet och sett att den lilla lever (som för övrigt blir om två veckor), men vad ska man göra när de rätta grejerna bara dyker upp? I ett försök att motivera mig själv tänker jag att en barnstol är ju faktiskt bra att ha redan nu när t ex makens syskonbarn kommer på besök, eller vänner som har småbarn. Har dock inte nått säljaren än, så det är ju inte säkert att stolen finns kvar.

Vet inte om det var att mitt undermedvetna som tyckte att jag tagit mig vatten över huvudet, för i natt drömde jag sedan att det kom massa blod när jag var på toaletten. Fy vilken känsla, jag kan fortfarande känna paniken som jag fick i drömmen. Och sen vilken lättnad när jag vaknade och insåg att det bara varit en dröm!

10+0

Nu har vi nått ända till vecka elva - det känns fantastiskt. Nu känns det där målstolpen med vecka tolv inte så långt borta, fast jag är fortfarande orolig och tänker tyvärr att det måste ju finnas en anledning till att det är just vecka tolv som är gränsen och inte elva eller tio. Samtidigt som jag försöker att tänka att det ska självklart gå bra för oss!

På Vårdguiden anges att "Nu kallas den lilla för foster i medicinska termer. Det mest kritiska utvecklingsstadiet är över. Fostret har lika stor kropp som huvud. Vid födseln är huvudet en fjärdedel av kroppens längd. Ansiktet är tydligt, utseendet formas och naglarna börjar växa fram. Fostret kan röra på sig. Fostret är ungefär lika stor som en normalstor clementin." Jag ser ju också på Tickern till höger att den lilla fått ett mer bebislikt utseende. Roligt! Det står också "En del gravida blir mindre illamående efter elva veckor." Kan man ju hoppas på!

Semesterdag

Tack för alla tips om semesteraktiviteter. Imorrn ska jag och maken sätta oss ner och planera våra sista semesterveckor så då kommer de väl till pass.

Idag har jag varit på stranden med en kompis hela dagen. Det var verkligen skönt, och då kom semesterkänslorna. Förhoppningsvis ska resten av semestern kunna fortsätta i samma stil. Enda jobbiga var att jag drack för lite vatten för att ha suttit i solen så länge, så när jag kom hem var illamåendet mycket värre än vanligt. Tror jag ska reparera skadan med lite vattenmelon... :-)

Sommar i stan

Klockan är elva, solen skiner in genom fönstret och jag funderar på hur jag ska lägga upp dagen. Jag är inte van att tillbringa min semester i stan, vanligen åker vi utomlands eller till lantstället när vi är lediga. Min mamma försöker att säga att jag och maken ju kan åka ut till lantstället igen, men jag känner bara en instiniktiv motvilja. Jag vill vara där pappa är, så är det bara. Han må säga att vi inte behöver komma och hälsa på på sjukhuset, att vi ska vara ute i solen istället, men jag vet ju att det bara är av omtanke om oss för jag ser att han skiner upp när vi kommer. Och då fortsätter jag att komma. :-) Sedan kör han vanligen iväg oss efter en timme eller två, så det är ju inte som att vi är hela dagarna på sjukhuset heller.

Det är bara det här med att få semesterkänsla jag har lite svårt för. Det är så lätt att gå och plocka hemma, särskilt som vi lämnade hemmet i lite av ett kaos. Då tänkte jag att när vi kommer tillbaka är jag i vecka 13 och har förhoppningsvis slutat må illa och kan fixa till hemmet och dessutom börja boa! Nu går jag mest runt och tänker "det här behövs fixas, och det här" utan att orka ta tag i det. Så vill jag inte att vår semester ska fortsätta! Ändring bums! Problemet är bara hur. Jag bor ju i Stockholm, så det är klart att det finns hur mycket som helst att göra, men det är svårt att vara turist i sin egen stad. Hittills har vi bara lyckats planera in en dag i skärgården. Ni är säkert många läsare av den här bloggen som turistat i Stockholm, nu behöver jag alla era tips! Gärna både heldagsutflykter och mindre grejer som kan kombineras med sjukhusbesöken.

Djur som stöttar

Idag skriver DN om djurs betydelse vid svåra tider, exemplifierat av Finnjonna och hennes katter. Kan inte annat än att hålla med, vet inte vad jag hade gjort utan katten här hemma när allt var så jobbigt att jag mest grinade.

Efter läkarbesöket

Hemma igen, två rör blod fattigare. Det gick för övrigt jättebra, var en jättegullig barnmorska som stack mig och det var inga problem. Blir så glad när jag träffar på sådana, som är lugna och duktiga. Roligt också att få träffa fler barnmorskor från samma enhet, eftersom det kan vara någon av dem som kommer att vara med på förlossningen.

Gällande KUB-testet så verkade det bara som att de först ville kolla med oss att vi förstod att det var en riskbedömning vi fick och inte ett definitivt svar, samt att vi hade tänkt igenom på förhand vad vi skulle göra om provet visade en risk. När hon förstod att det hade vi, så togs blodprovsdelen och sedan även ett rör för att kontrollera mitt TSH-värde eftersom det stigit vid förra kontrollen.

Gällande svaret på KUB:et, så resonerar jag (och maken) så att det viktiga är att det ser bra ut på ultraljudet. Detta sedan jag läst på Toncis blogg, och på Familjeliv att blodprovet ibland kan vara missvisande när man gjort ivf och ge felaktigt dåliga siffror, och även att det är liten risk för downs syndrom om nackspalten ser bra ut. Kanske kan tyckas att det är onödigt för oss att ta testet, när jag dels är "för ung", dels ändå är skeptisk till resultatet, men det är just bara blodprovsdelen. Ser nackspalten bra ut så hoppas jag att det kommer att lugna mig, även om vi inte får en så bra risksiffra. Får vi något riktigt dåligt får vi dock se om vi resonerar annorlunda.

Läkerbesök imorrn

Imorrn är det dags för läkarbesök. Jag är inte helt säker på om vi faktiskt ska ta blodprovet som hör till KUB-testet, eller om vi bara ska diskutera om vi ska få göra KUB eller inte (eftersom vi egentligen är för unga för att erbjudas det). Hur som helst kommer det att bli ett stick i armen eftersom även sköldkörtelvärdet ska kontrolleras, och jag är såå nervös. Jag har ju lite svårt för det här med blodprov, och sen de var tvungen att sticka om fyra gånger nyligen så har det ju inte blivit bättre. Nån annan som också har svårt för stick?

Kämpartag

Igår när jag var hos pappa på sjukhuset hade jag med vår bild från första ultraljudet och visade honom. Den är ju nu 2,5 vecka gammal, eftersom vi har haft fullt upp med semesterförberedelser och sedan varit ute på landet, så hade varken mamma eller pappa sett den. Och faktiskt så ser man ju ingenting annat än en obestämbar utbuktning i ena hörnet, men jag tänkte att kanske kan det göra det hela mer verkligt för honom. Så jag visade bilden, och han verkade tycka att det var roligt, men inte så mycket mer med det. Men idag när jag pratade med min mamma berättade hon att pappa hade pratat mycket om den där bilden, och varit såå glad att jag haft med den. Anledningen till att han inte sagt så mycket just när jag visade den, var att han blivit så himla rörd. "Nu har jag verkligen något att kämpa för", hade han sagt till mamma. Åh, vad jag ser fram emot att få visa bilder från nästa ultraljud, när man faktiskt kommer att kunna se kroppsformen på den lilla!

Pendlande känslor

Chocken eftr cancerbeskedet börjar lägga sig och efter att ha besökt pappa två gånger på sjukhuset och sett att han är pigg och till synes vid gott mod, så börjar optimismen växa. Klart att han klarar det här! Vi väntar dock på svar efter undersökningar, så ännu vet vi inte hur illa det är, men vi hoppas på det bästa.

Det här har gjort att mina tankar och känlsor kring gravidtiteten pendlar väldigt. Å ena sidan känns det fel att oroa sig för missfall när det finns ett överhängande hot som är värre, å andra sidan är jag än mer rädd för missfall än tidigare. Jag vet inte om jag tror på ödet eller liknande, men på ett sätt kan jag känna att kanske fanns det en mening med att jag blev gravid just nu. Att vi ska gå få en liten är en glädje för hela familjen, och verkligen något att fokusera på när livet i övrigt kan kännas tufft. Kanske kan detta med att bli morfar också ge min pappa den extra kämparglöd som behövs för att besegra cancern. Så det är klart att den lilla måste stanna hos oss!

Avbruten semester

Tyvärr är vi tillbaka i stan igen. En härlig vecka fick vi på landstället, innan vi fick ett besked som fick marken att rämna - min älskade pappa har drabbats av cancer! Det finns inte ord för hur jag mår just nu, tårarna är nära hela tiden. Jag har svårt att både att äta och sova, och som om det inte vore nog så oroar jag mig självklart för hur den lilla därinne påverkas av mitt sinnestillstånd. Det bara måste gå bra! Den lilla klarar mycket har jag läst, den ser till att få sitt även om jag äter dåligt. Och ett cancerbesked är faktiskt ingen dödsdom nu för tiden, även om det tyvärr är lätt att oroa sig och att tänka sig det värsta. Min fina pappa, som skulle gå i halvtidspension i höst, och som har längtat så mycket efter att bli morfar. Nu väntar en tuff tid med strålning, cellgifter och kanske operation, men vi måste tänka positivt och att det ska gå bra!