v.19 (18+0)

Nu går det snabbt tycker jag. Jag som fortfarande har svårt att förstå att jag faktiskt är gravid, trots magen och att jag faktiskt känner den lilla då och då (men fortfarande väldigt sällan). Enligt 1177 (som är det nya Growingpeople där jag läste innan) är fostret nu 22 centimeter långt och väger 280 gram. Inte konstigt att det känns där inne!

På Vårdguiden står att det är viktigt att komma ihåg att röra på sig. Jag promenerar en del och springer efter storasyster så det räcker och blir över, men jag borde också motionera på riktigt. Jag gillar ju yoga men tog en paus när jag mådde så illa. Det är nog dags att ta upp det och jag har också funderat på att simma regelbundet. Jag vet ju att jag hade ont i ryggen förra gången så det är ju bra att förebygga det innan magen blir tyngre.

Om en vecka är det ultraljud - jag längtar!

Veckans magbild:

På andra sidan

Gissa om jag njuter av att få gå runt med min lilla bulle på magen och faktiskt se gravid ut?! Häromdagen träffade jag en kompis som jag inte träffat på x antal månader och hon såg direkt vad som var på gång och blev jätteglad för vår skull. 

Samtidigt är det lite knepigt att vara på den andra sidan. Jag är oerhört lycklig över att kunna svara ja på den tidigare så förhatliga frågan "har du barn?", men jag har inte glömt hur det kunde svida. Det är svårt att glida mellan att å andra sidan vilja visa upp min graviditet och mammaliv på det sätt som jag tidigare var avundsjuk på att andra gjorde, och att hålla låg profil eftersom jag vet att det kan såra andra.

Häromdagen var jag på jobbet för att fixa lite papper, och hade med mig dottern. Vi passade på att luncha med kollegorna och gissa om det blev mycket barnsnack? Många frågor om när dottern ska börja dagis, om hennes utveckling, om det kommande syskonet osv. Och det är klart att jag vill svara, jag är ju så stolt och glad över mina små, samtidigt tar det emot när det sitter en person med i gruppen som är barnlös, singel och över fyrtio (visserligen en man men tiden tickar ju på ändå). Det är inte säkert att det är jobbigt för den personen, men man vet ju inte. Det kan ju vara den personens stora sorg. Jag övervägde om jag borde sagt att "nej, men hörni, nu tar vi och pratar om något annat än barn en stund", men jag är inte riktigt den typen som brukar styra ett samtal så jag förblev tyst...

Hur tänker ni andra fd ofrivlligt barnlösa om såna här situationer?

Nu rör det på sig!

Jag skrev ju tidigare om att jag känt "bubblande" och "hoppande" i magen som jag ändå var osäker på om det var den lilla. Trots att "alla" säger att som omgravid så "vet" man så vågade jag väl ändå inte säga säkert trots att det inte liknade något jag känt. Med storasyster så kom det bara en dag en rejäl spark och sen var hon i full gång. :-)

I måndags kväll när jag skulle sova kände jag dock två tydliga rörelser i sidan, som små knackningar ungefär. Och igår när maken lade handen på magen (eller la och la, han tryckte barnmorskehårt ungefär) så tittade han snabbt upp och sa glatt att "det rör ju sig". Så nu kan vi nog säga hej du lilla, du är så välkommen att sparka mamma lite mer!

Sista gången

Förra gången tänkte jag att jag måste njuta av graviditeten, för det kanske blir den enda gången. Nu tänker jag att jag måste passa på att njuta för att det här är allra troligast sista gången jag är gravid.

När vi planerade vårt FET sa jag till maken att om vi måste göra fler behandlingar och då får embryon över efter att vi lyckas få ett syskon till dottern, så skulle jag nog ha svårt att låta bli att försöka få en trea också. Att däremot göra flera nya behandlingar för ytterligare ett barn, det känner jag inte att jag orkar även om jag gått och drömt om tre barn sen jag började tänka i familjebanor. Maken tänkte nog bara att "det där tar vi sen om det blir aktuellt" och han har hela tiden sagt att han tycker att två barn är perfekt.

Med tanke på hur jag har mått den senaste tiden så känns det också bra. Man blir ju dessutom inte mer fertil med åldern och jag skulle inte våga ge mig in i nya behandlingar och skapa hopp och sedan så kanske det inte går. Bättre då att vara nöjd när vi faktiskt nu får syskon och allt. Men ändå känns det lite sorgligt. Att det här fantastiskt underbara med att vara gravid och få en liten en ska vara slut efter den här gången. Att när jag får packa undan gravidkläderna och de där yttepyttebyxorna för den här gången så är det för gott. Nu när jag packat efter dottern så har det ändå varit med förhoppningen om att en dag få packa upp dem och det har känts så bra.

Samtidigt, vad sitter jag och svamlar om det här nu för? Jag har ju mer än halva graviditeten kvar att njuta av! (Även om jag vet att tiden går snabbare än snabbast.) Och man vet ju aldrig (även om det inte är så troligt), det kan ju dyka upp en hoppsan-graviditet om några år. Och någon gång måste ju vara den sista, det känns säkert sorligt efter fyra barn också.

v.18 (17+0)

Och idag gick vi in i v.18! Tänk att vi snart är halvvägs, helt otroligt.

Den senaste veckan har jag (nästan helt) slutat att må illa, det är helt fantastiskt att kunna äta vad jag vill igen. Imorse blev det yoghurt med müsli, det har jag inte kunnat äta sedan veckan när jag plussade. Så nu ska jag bli lite mer nyttig är tanken och förhoppningsvis kunna äta sådant som boostar mitt järnvärde.

Dessutom tycker jag att jag den här veckan kunnat känna hur det bubblar i magen, och några gånger tycker jag att det liksom "hoppat till" därinne. Varje gång har jag tänkt att "nej, jag misstar mig nog" och oftast har jag inte riktigt haft möjlighet att känna efter då storasyster tagit uppmärksamheten.
Hoppas på att få en riktig spark snart så att jag helt säkert vet att det är ett livstecken från den lilla. Det vore så skönt för det är inte utan att jag är lite orolig för att det inte står rätt till därinne.

Vårdguiden skriver att "Barnet är känsligt för ljus, det kan göra olika grimaser, vinka och reagerar på ljud och buffar.". Så kanske kommer den lilla snart att reagera så att jag märker det.

PS. Glömde skriva att det börjat spänna i brösten också och det känns som om jag fyller ut bh:n lite bättre nu. Och att jag får sura uppstötningar när jag böjer mig ner (vilket görs ganska ofta med en 1,5-åring).

v.17 (16+0)

Ett lite sent inlägg då vi varit på landet hela förra veckan, men eftersom jag vill dokumentera så postar jag i efterhand.

Den här veckan känns det som om jag mest går och väntar på att känna något där inne. På Vårdguidens hemsida står det mest om att fostret nu ökar i vikt och det gör jag med. :-) Det enda som känns att det hänt är att magen har börjat växa. Har jag tighta kläder på mig nu så ser det faktiskt ut som en gravidmage och inte bara lite småhull på magen. Maken har tagit ner mammaklädeslådan från vinden, och det har börjat behövas för jag kan nästan inte ha några nederdelar längre och tröjorna glider bara upp.

v.16 (15+0)

Vecka 16 idag! Enligt Vårdguiden ska vissa, framför allt omföderskor, nu kunna känna sparkar. Åh vad det ska bli kul att få lite livstecken från den lilla därinne. Det enda jag hittills tyckt mig kunna känna är att det blir hårt på vissa delar av magen, och kanske är det att den lilla ligger just där.

11 centimeter ska den lilla därinne vara nu. Inte så stort och ändå ska den lilla se ut som en riktig liten minibebis.

Annars mår jag fortfarande illa då och då, framför allt när jag inte ätit regelbundet, när jag stressar eller när det kommer äckliga lukter. Nu känns det dock hanterbart på ett helt annat sätt än för några veckor sedan. Så himla skönt!

Att berätta

Nu känns det som om jag inte gör annat än "kommer ut" som gravid. Idag träffade jag en bekant och vi pratade om lägenheter och barn och hon sa att "men ni tänker väl inte på fler barn?" och då fick jag ju svara att "jo, det kommer ett litet syskon i december". Gissa om hon blev överraskad. :-)

Ändå måste jag säga att jag precis som jag gjorde när jag var gravid med E, drar mig för att berätta utan det ska nästan till att någon frågar eller hintar så kommer det fram. Det kanske är att det känns för overkligt, och just det här med att jag har haft så svårt med andra som har berättat gör att jag känslan av att "skryta" (inte helt rätt ord men ni förstår säkert hur jag menar). Och det spelar ingen roll att de jag berättar för har två barn själva som kommit till på första försöket, det känns ändå läskigt att yttra de där orden.

Nu har jag i alla fall släppt nyheten på min andra blogg, och då började det droppa in sms från bekanta. Det känns bara roligt. Däremot vet jag inte riktigt vad jag ska tycka om följdfrågan om det var "naturligt" denna gång eller om vi gjort ivf på nytt. Å ena sidan skäms jag inte för att vi gjort ivf och det är ingen hemlighet, å andra sidan tycker jag att varför vill de egentligen veta det och vad är det för fråga att ställa?

Roliga besked

Häromdagen fick jag vet att ett par som vi umgås mycket med också ska få sitt andra barn, bara kort efter oss. Så himla roligt! Deras barn är född några månader efter E, men vi hann inte umgås så mycket som föräldralediga eftersom jag gick tillbaka till jobbet relativt tidigt. Nu får vi en ny chans!  Dessutom ska en annan av mina bekanta få barn några veckor innan, så nu har jag två mammor som kommer att vara föräldralediga samtidigt. Himla roligt!

NU njuter jag!

Känner att det blivit lite väl många "gnäll över att må illa"-inlägg på senaste tiden, men vad ska man göra - det enda fokuset blir att må bättre, sedan finns det inte mycket ork över till att vara lycklig och tacksam.

Men NU mår jag faktiskt bättre (även om jag inte kan tömma soppåsen eller byta en bajsblöja utan att det är på väg upp) och nu börjar jag även njuta av att vara gravid. Nu börjar magen att göra mig påmind om att jag faktiskt är gravid och även om det inte finns några garantier, så har den värsta oron släppt. Jag har inte velat skriva det här, för det känns så fel i en ivf-blogg och vi har faktiskt "planerat" den här graviditeten (så långt som kan kan planera...), men jag har haft tankar om att skruttan blir så liten när hon plötsligt ska bli stor, vi bor i en lägenhet som är på gränsen till och med för ett barn och maken tar examen tre veckor efter BF. Det känns så tabu att säga, men det är tankar som har dykt upp som gör att jag gått och oroat mig extra.

Men nu börjar jag äntligen att fokusera på det som jag gjorde från början - att drömmen om att bli en tvåbarnfamilj faktiskt kommer att bli uppfylld. Allt annat löser sig och det viktigaste är att vi har varandra!

v.15 (14+0)

Har varit tyst på bloggen ett tag på grund av att vi varit på semester. Har varit superhärligt att vara riktigt lediga, solat, badat och ätit gott, men illamåendet har inte direkt gynnats av värmen. Det första som hände när vi kom till hotellet var att jag kräktes riktigt ordentligt. :-( Då hade vi dock gått upp halv fyra på morgonen och fått minimal sömn, och flygplansmaten var inte att hurra. Så för lite sömn och mat och på det en väldigt slingrig bussresa till hotellet så kunde jag ju ana hur det skulle sluta...

Här hemma i det något svalare vädret är det lite bättre, men jag klarar fortfarande inte av vissa lukter och måste äta hela tiden.

Helt otroligt är vad tiden springer fram just nu. Har inte riktigt förstått att vi faktiskt kommit fram till v.15! Enligt vårdguiden kan barnet nu hicka och vissa mammor kan känna detta som tickningar i magen. Ännu känner jag ingenting, men jag längtar efter de där första kännbara rörelserna och lägger handen på magen då och då. Förra gången kände jag inget förrän i v.18, så jag får säkert vänta ett par veckor.