Stressen över att stressa upp sig

På ett sätt är det bra att det är mycket och kaos på jobbet just nu, för när jag är där så rinner tiden förbi och gör att dagarna går fortare. Samtidigt är jag nervös för att stressen ska ha negativ inverkan på mina möjligheter att bli gravid. Jag vet, det sägs överallt att stress inte ska påverka, men samtidigt kan det ju inte vara bra för kroppen och jag tror inte att det egentligen är någon slump att jag fått mellanblödningar just när det varit som stressigast på jobbet. Plus finnar, usch!

När jag sedan läser fina bloggerskan Majas senaste inlägg så känner jag igen mig själv i beskrivningen av kollegan som fått gå hem från jobbet utbränd. Jag är den på jobbet som ses som spindeln i nätet, och folk undrar hur jag kan göra så mycket och hålla så många bollar i luften, och samtidigt hålla humöret uppe när det är kris. Det är inte lätt alla gånger, men jag har hållt ut för att jag hoppats att det ska leda till något bra för mig, och när det varit som jobbigast har jag optimistisk tänkt att kanske skymtar en föräldraledighet där framme någonstans.

Det är heller inte det lättaste att byta jobb när vi försöker bli gravida, då är det skönt att ha den tryggheten. Samtidigt hoppas jag på utvecklingsmöjligheter inom företaget så det är också en anledning för mig att stanna kvar.

Kvällen

Den där drömmen kom som jag skrev om, den kanske var en riktig motsatsdröm; lagom till att jag skulle lämna kontoret för att möta upp vännerna så kom blodet på nytt. Härligt, precis vad jag behövde inför den här träffen - ytterligare ett kvitto på att jag inte är gravid.

Det blev till ganska stor del som jag befarat, ungefär 75 procent av tiden bestod av bebis- och gravidprat. Det växlade mellan att ändå kännas helt ok och att jag kände mig nedslagen och tänkte att "tänk om det där aldrig händer mig, vad gör jag då?". Det värsta var, som jag har skrivit om tidigare, när de som har varit gravida och den som nu är gravid kommer in i nåt slags samtal om hur det är att vara gravid eller förälder - det finns verkligen ingen värre utanförkänsla. Det går verkligen inte att vara med i diskussionen, men det känns ju helt idiotiskt att bara sitta och "uhmma" med. Det var skönt att vi i alla fall idag var två icke-gravida/icke-föräldrar som kunde ha ett eget samtal vid sådana tillfällen. När vi gick därifrån hade jag också en ganska trevligt känsla i kroppen, jag är ändå himla glad att jag gick dit.

I natt jag drömde

I natt drömde jag att jag fick ett plus på stickan. Det var overkligt att se det extra strecket framträda där även i drömmen och herregud vad glad jag blev. Sen vaknade jag... Jag hoppas att det kommer att visa sig vara en sanndröm!

Innan vi började försöka drömde jag ofta om bebisar och graviditet, men det här är faktiskt första gången sedan dess. Märkligt egentligen med tanke på hur mycket tid jag ägnar åt att tänka på det hela för mina drömmar brukar ofta reflektera vad som hänt under dagen och i mitt liv, men jag kanske tänker på det för mycket för att det ska dyka upp i drömmarna.

Skuldkänslor och ångest

Vissa dåliga dagar tänker jag att jag kanske borde skylla mig själv för att vi är i den sitsen vi är i. Visst endometrios är en sjukdom som jag inte kunde veta att jag skulle få, men kanske om jag inte varit så negativ till p-piller så hade den kanske inte brutit ut innan vi börjat försöka. Jag började med p-piller i mitt första förhållande, men sedan dess har jag varit väldigt skeptisk och känt att det inte kan vara bra att proppa sig full med hormoner, samtidigt som jag varit negativ till p-piller för att allt ansvar för att skydda sig mot graviditet i och med det hamnar på mig som kvinna. Men jag kan inte låta bli att tänka att jag om jag fortsatt med pillerna sedan jag fick de utskrivna den där första gången, så hade jag kanske inte haft de här cystorna redan när vi började försöka. P-piller har ju faktiskt fungerat bra för mig för att hålla endometriosen nere under de här åren, men inte tillräckligt bra för att få bort cystorna helt innan försöksstart. Å andra sidan känns det också bra att ha en diagnos redan från start, att veta de förutsättningar vi har redan när vi börjar försöka så att vi kan anpassa oss efter dem. (Och förhoppningsvis få hjälp i god tid.)

Men det är klart att det kanske redan nu medför mer ångest över att det inte ska funka, över att hur mycket vi än själva jobbar på saken så kanske det inte hjälper pga endometriosen; att äggen är för dåliga, att äggledarna är blockerade, livmodern ogästvänlig etc. Plus att jag är så himla orolig för hur sjukdomen ska utvecklas när jag inte behandlar denna på något sätt och vad som händer när cystorna till slut blir för stora. Det värsta är att det är omöjligt att säga just nu, jag hoppas verkligen att tiden fram till mitt läkarbesök ska gå fort. Kanske kan jag få lite svar och bli lite lugnare

Som om det inte vore nog...

...med den intensiva längtan efter ett barn så ska det här påverka ens vänskapsrelationer också. I morgon ska jag träffa mitt "tjejgäng" och jag skäms att säga att jag tycker att det känns lite jobbigt. I detta gäng finns nämligen min gravida vän och jag är rätt säker på att kvällens stora samtalsämne kommer att handla om graviditet och barn. Flera i det här lilla gänget är nämligen småbarnsföräldrar och min erfarenhet säger att när man parar ihop småbarnsföräldrar med gravida eller nyblivna föräldrar, då finns det bara ett samtalsämne. Framför allt för att en av de som är mest "småbarnsmamma" själv inte har träffat den gravida vännen sedan hon offentliggjorde att hon var gravid, och vi har heller inte träffats hela gänget sedan dess. Och jag orkar bara inte! Jag hoppas innerligt att jag ska finna mig överbevisad, vi får helt enkelt se.

Mens vid endometrios - rikligare eller mindre?

...och apropå mens, har jag funderat på en sak. Överallt jag har läst så står det att ett symptom på endometrios är riklig mens, medan jag märkte av redan en tid innan jag fick diagnosen att min mens verkade minska i mängd. Tidsperioden blev kortare och mängden blod mindre. Jag blir nervös för att detta beror på att blodet som annars skulle kommit ut sugs upp i cystorna. Jag har googlat på det här, men informationen jag hittat är så luddig. Usch, vad jag hatar den här sjukdomen!

Tjat tjat tjat

Ni som inte vill läsa mitt tjat om den här månadens mens - sluta läsa här. Nu har nämligen blodet tagit slut och jag börjar fundera om det faktiskt var så att det här som var mensen. Fem dagar av småblödande, inte så att jag behövde använda någon typ av skydd, men blod varje gång jag var på toaletten. Allt sånt här funderande får mig att bli tokig, så tokig att jag gjorde något som jag sagt till mig själv att jag inte skulle göra - jag tog fram ett graviditetstest jag "hade liggande". Jag har nämligen tänkt att jag ska försöka hålla mig i skinnet och inte testa förrän mensen förhoppningsvis till slut är ett par dagar sen. För att bespara mig massa ledsna känslor av negativa besked var så jag resonerat. Men på fjärde dagen av den här sörjan fick jag alltså nog och testade. Det var negativt, så klart. Nu är bara frågan på vilken dag jag ska börja med nästa typ av testande, ägglossningsvarianten - cykeln kan ju uppenbarligen vara hur kort som helst.

Facebook...

Loggade in på Facebook idag efter ett välbehövligt avbrott och möts direkt av ett "grattis till bebisen" från en bekant till en annan. Känner verkligen igen mig i det här inlägget. Jag önskar att jag skulle kunna få en paus från allt vad gravida och bebisar heter, men det är i princip omöjligt utan att isolera mig själv helt. Visst kan jag undvika Facebook, men jag kan inte undvika att gå till jobbet och mina vänner känns ju lite trist att inte träffa eller höra av heller. Men att se folks uppdateringar på Facebook och bloggar om hur stor magen är, vad som är inköpt till den nya familjemedlemmen och folks alla grattismeddelanden får mig att känna att alla andras liv flyter på framåt, medan det känns som att vi står stilla och trampar.

Fjärde dagen...

...med rosa papper och liiite blod. Ska det här föreställa mensen så kan den väl komma igång nån gång! Det är så himla märkligt för min mens har alltid varit regelbunden som en klocka, men nu när vi väl börjat försöka så beter den sig märkligt lite hit och dit.

Den här veckan har över huvud taget varit jobbig. Jag kan inte skaka av mig känslan av att "varför alla andra men inte vi". Tycker att det bara varit gravida och bebisar överallt och att jag har gått runt med en klump i magen. Jag försöker att låta bli att vara pessimistisk och istället tänka att det blir vår tur sen, men jag vill ju NU och tänk om det aldrig händer. Usch vad jag avundas de där paren som kan gulla med vännens bebis, titta på varandra lite romantiskt och "kanske ska vi också" och vips så är de också gravida. Ska jag gulla med en väns bebis så måste jag nästan tröstäta glass sen för att fylla hålet i magen som skriker "jag vill också"...

Stockholmare kan behandlas i Uppsala

Det här var väl en god nyhet. Förhoppningsvis kanske det kan bidra till att korta kötiderna. På Akademiska säger de ju att de inte har någon kötid och klarar av att erbjuda behandling inom vårdgarantin.

Om det fortsätter att se ut som det gör i Stockholm idag så har jag svårt att se att vi inte kommer att vända oss privat om det inte lyckas för oss på egen hand. Jag skulle helt enkelt inte ha tålamod att vänta. Visst skulle det vara surt att bli av med en massa sparpengar, men tid är ju också pengar.

Toalettbesök

Gissa om jag har sprungit på toaletten idag? Många vändor, och varje gång det där rosa. Fy. Det är nog bara naivt att tänka att det skulle kunna vara något annat än en tidig mens, men de säger ju att hoppet är det sista som överger människan...

Är det kört eller inte?

Imorse när jag gick på toaletten var det rosa på pappret! Jaha, så var det kört den här gången också tänkte jag direkt – inte redan! Det har ju bara gått en vecka sedan ägglossning och ytterligare en vecka borde vara kvar tills det är dags för mens. På vägen till jobbet funderade jag fram och tillbaka och väl där kunde jag inte låta bli att googla på ”nidblödning”. Svaren jag fick kändes ganska luddiga. Info fanns om att blödningen kan inträffa allt från 3 till och med 12 dagar efter ägglossning (men de flesta siter skrev 3-8) och det skulle ju passa för jag är på dag 8. Men på Niomånader stod det också att det är väldigt ovanligt att få en sådan blödning, så jag kanske inte ska hoppas på för mycket. Kanske är det helt enkelt mensen som är tidig, eller bara någon typ av mellanblödning. Det är ju såklart det mest troliga. Jag antar att det bara är att vänta som vanligt, skillnaden är väntan känns extra olidlig nu.

Barntankar under helgen

Det kan faktiskt gå ett par dagar utan att jag tänker på barn och graviditet, i alla fall om det är mycket att göra på jobbet och full fart på fritiden. Den här helgen har inte varit en sådan helg. För det första fikade jag med en gammal vän jag inte sett på länge och vi uppdaterade oss vad som hänt i bekantskapskretsen; vilka som gift sig, flyttat, bytt jobb, fått barn etc. Självklart händer då det som numera är vardag i sådana här lägen, att hon ställer frågan "och när tänkte ni skaffa barn då?". Usch, jag kan inte nog poängtera hur jobbig jag tycker att den situationen är, och trots att det känns som att jag fått den frågan tusen gånger så blir jag inte bättre på att slingra mig, snarare sämre. Det känns som att det är så himla uppenbart att vi försöker när jag sitter där och skruvar på mig och "vi får se", "det blir när det blir" bla bla bla.

För det andra så snubblade jag över en alldeles bedårande overall som jag inte kunde låta bli att köpa till gravida vännens bebis. (Den kommer nog att få ett antal presenter från mig den där bebisen...) Men som om det inte var nog med det så "råkade" det slinka med en söt sparkdräkt som jag, istället för att lägga i gravida vännens paket, smusslade ner i en låda här hemma. Det är hemskt, men jag kunde verkligen inte låta bli. Jag kan bara hoppas att bli gravid innan det blir alltför pinsamt, det är nämligen inte första gången det där händer.

Fånig?

Som gravid är det ju en del saker som ska undvikas, men frågan är hur mycket man ska undvika som gravidförsökande. Det kan ju ta hur lång tid som helst att bli gravid och då känns det ju lite trist att undvika saker innan det visat sig att man borde.

Hur gör ni andra? Jag kör på så att veckorna innan ägglossningen så vet jag ju att jag inte är gravid och då gör jag precis som vanligt, men när jag har ägglossat så blir jag en smula nervös och tänker att ”tänk om jag ÄR gravid ändå” – inte så att jag undviker vin och sånt, men jag är lite nervös för sånt som kan orsaka missfall, som de där ostarna man inte ska äta som gravid, eller massage. Samtidigt som jag känner mig så himla fånig.

Vad säger ni, är jag fånig och borde leva på som vanligt?

Läkartider...

Idag ringde jag för att boka ett besök hos min läkare. De vill ju hålla mig under extra uppsikt under den här tiden för att kunna följa hur endometriosen utvecklar sig utan behandling och ha beredskap för att säga stopp. Egentligen ska de skicka ut kallelser till dessa besök, men det går i praktiken till så att jag ringer när kallelsen borde ha dykt upp för ett par veckor sen. Det är ju inte så att jag ser fram emot de här besöken och när jag då inte blir kallad så blir det lätt så att jag drar mig för att själv ringa. Istället tänker jag att "men om jag bara väntar den här cykeln ut så kanske det inte längre finns något behov av besöket...". Optimistiskt.

Men idag tog jag tag i saken i alla fall - och döm om min förvåning när nästa lediga tid var om en och en halv månad! Vilket i och för sig beror på att min läkare är så väldigt upptagen, men det gör ju inte att det känns bättre. Vet inte heller om det är värt att försöka få till att byta läkare, vet ju inte alls vem jag skulle få istället. Och bara för det här så tycker jag att jag känner av mer värk på vänstra sidan (där den större cystan sitter) och oroar mig för att den ska ha vuxit sig för stor den senaste tiden.

Nu är det bara att vänta

Jag tycker det är svårt att veta vilken period som är jobbigast i cykeln (okej, förutom mensen); perioden innan ägglossningen när jag stressar upp mig om och när jag ska ägglossa och om vi kommer att kunna få till det rätt, ägglossningsperioden när jag ska vara förförisk oavsett vad, eller perioden efteråt när det bara är att vänta och se och tillbringa tiden med att grubbla över om vi verkligen gjort vad vi kunnat. Om bara tiden kunde gå lite snabbare...

Optimism eller pessimism på spa

En sak som skulle passa i det positiva inlägget nedan är att jag den senaste tiden träffat den gravida vännen flera gånger, och det har varit så himla trevligt. Det har blivit en del snack om barnvagn och mammakläder, men det har ändå känts ok och vi har även pratat om mycket annat - inte bara graviditetsfokus alltså. Jag hoppas verkligen att det här håller i sig även när hon närmar sig förlossningen och om vi inte kommer någonvart i våra försök.

En sak som kommer bli väldigt trevligt är att vi under senhösten/vintern har bokat in ett besök på spa tillsammans. Hon kommer givetvis att ta någon gravidanpassad behandling. Frågan är hur jag ska göra; ska jag vara optimistisk och tänka att jag också kanske är gravid vid den tidpunkten och boka en behandling där det inte har betydelse - typ ansiktsbehandling. Eller ska jag tänka att det ändå säkert inte blivit något och köra värstingmassagen bara för att. Saken är ju den att behandlingarna alltid brukar bli fullbokade, så det funkar inte riktigt att tänka att jag säkert kan boka om ifall det visar sig att jag är/inte är gravid när det är dags för besöket. Egentligen är det väl bäst att ta det säkra före det osäkra så slipper jag oroa mig.

Ett positivt inlägg...

...i mer än en bemärkelse. I morse när jag testade fick jag utslag på ägglossningsstickan! Eftersom jag oroat mig lite sedan den uteblivna ägglossningen förra månaden blev jag nästan lika glad som om det hade varit ett graviditetstest (men bara nästan). Så jag kröp helt enkelt ner i sängen igen hos maken som inte ännu hade gått upp... Väldigt lägligt att det var söndag vilket brukar innebära segmorgon i sängen hos oss. Nu ska vi bara se om jag kan göra om bedriften i morgon eftersom den bästa chansen till graviditet ska gälla samma dag och dagen efter utslaget.

Nästa positiva sak kom nästan direkt när maken säger att "om det ska bli något får vi nog ligga i lite mer än vad vi gjort hittills" och "även om det blir som ett måste", vilket var väldigt skönt för då slapp jag ta upp det hela. Det kändes lite skönt också att få en bekräftelse på att han var lika motiverad också, för trots att jag vet att han har haft mycket att göra just den här perioden och att det troligen berott på det, så har jag i mina värsta stunder tolkat hans ointresse för sex som att han ångrar sig kring det här med barn. Men nu känns det bra igen!

Man kan inte säga någonting nu för tiden!

Jag nämnde för en kollega att jag skulle till läkaren och att jag trodde att det var uvi pga de symptom jag hade. Hon frågade självklart "du är inte gravid då?".

Det är ett sånt klassiskt exempel på att det är så svårt att hålla sig på "rätt" sida om vad det går att säga utan att tolkas som att jag är gravid, försöker bli gravid eller vill bli gravid. Att säga att man är väldigt trött just nu, extra hungrig, har gått upp lite i vikt, att inte vilja ha vin utan tydliga skäl mm kan gärna feltolkas. Samma sak om man har en bylsig tunika eller gullar lite för mycket med bebisen när föräldralediga kollegan är på besök. Att dessutom sitta inne med så mycket graviditetskunskap utan att själv ha varit gravid gör dessutom att jag måst bita mig i tungan många gånger.

Usch, jag är bara less på att vara en barnlös snart 30-årig kvinna i den här omgivningen.

Urinvägsinfektion

Jaha, så har jag gått och fått urinvägsinfektion. Eftersom jag ständigt går och känner efter lite för mycket hur det känns där i underlivet, (vad jag "letar" efter är lite olika beroende på tiden i cykeln; ägglossningskänningar, menskänningar, ev graviditetssymptom, växande cystor-känningar) och jag inte vet om det är något som är konstigt eller om det bara är endometriosen, så har jag inte riktigt fattat om det har varit något och i sådana fall vad det har varit. Plus att jag faktiskt inte haft uvi sedan 1996 när jag tillbringade nyårsafton ute i kort klänning och tunna strumpbyxor.

Men till slut googlade jag på symptomen och på urinvägsinfektion och då visade sig det hela vara rätt solklart. Jag bokade en läkartid och googlade sedan på "huskur" vilket ledde till att jag satte igång att dricka massor av citronjuice och annat surt. När jag kom till läkaren kände jag mig bättre och förklarade vad jag gjort för att kurera mig själv. Det verkade som att han tyckte att såna där huskurer bara var humbug och att det skulle man endast göra i förebyggande syfte, men när provsvaren kom och det var ganska lite utslag för infektion så sa han att jag inte behövde antibiotika utan bara skulle fortsätta som jag gjort. Så nu hoppas jag på att det kan gå över av sig självt.

En sak bara - det stod på nätet att man ska behandlas om man är gravid, men jag är ju inte gravid än utan jobbar bara på att bli det, och då kan det väl inte ha någon betydelse, eller?

Man är väl två om att göra barn?

Jag har ju tidigare skrivit om att jag köpt ägglossningsstickor, vilket förhoppningsvis betyder att jag kommer att få stenkoll på ägglossningen. (Jag hoppas verkligen att den uteblivna ägglossningen förra månaden var ett engångstillfälle.) Det skapar dock ytterligare ett ”problem”, som vi i och för sig redan har stött på (eftersom man ju kan räkna ut när jag borde ha ägglossning även om jag inte fått det bekräftat med stickor).

Det är alltså att jag vet ungefär när vi behöver idka äktenskaplig samvaro för att något ska kunna hända och planerar efter det, men han vet det inte och planerar sin fritid därefter. Vilket då kan skapa intressekonflikter i stilen att mannen bokar upp sig på annat just när jag tror att det är dags och att jag går och gnisslar tänder av frustration. Det rådet jag verkar se lite överallt är dock att man absolut INTE ska prata med sin partner om det här, istället ska man bara se till att förföra honom lite snyggt när det är dags. För tänk om han skulle veta att man vill ha sex för att bli gravid, då kan han ju bli avtänd och ointresserad! Och visst, det är inte så upphetsande med ett ”kom nu älskling, jag har ägglossning” (och nej, riktigt så skulle jag väl inte säga), men jag har ingen lust att gå längre med den här endometriosen obehandlad än nödvändigt, och kanske behöva gå så långt som till ivf, bara för att vi inte varit tillräckligt aktiva på rätt dagar. Att köra på som vanligt och hoppas på det bästa funkar väl kanske för en del, men inte om man som vi känner att tiden är utmätt. Plus att jag vet ju om att vi ”måste” ha sex just för att det är rätt tidpunkt, var ligger i jämställdheten i det?

Gravida vänner

Antal gravida i bekantskapskretsen just nu: 7 st

Det känner som att varje gång jag är social nu för tiden så får jag besked om en ny graviditet. Visserligen är inte alla blivande mammor personer som jag umgås med regelbundet, men det känns lite ändå. Om det nu ska vara en sån babyboom så kan väl vi få vara en del av den.