Hinner inte med

Det är min övergripande känsla just nu. Har nämligen insett att jag måste gå och lägga mig tidigare, samtidigt som jag flera dagar har kommit hem senare från jobbet. Är inte helt rätt att sätta sig vid datorn då, men jag har så svårt att låta bli att kolla allas bloggar... Mitt eget skrivande har blivit lite lidande dock. Har flera saker som jag skulle vilja skriva om, bl a tänkte jag fylla i den där awarden, men jag känner att jag måste prioritera sömnen.

Idag var jag i alla fall sen hem för att jag var på Ikea med min mamma och gjorde de första nya inköpen till pyret - täcke och kudde. Listan med klar-köpta saker börjar fyllas på.

Synpunkter

Jag tycker att jag har varit förskonad från förstå-sig-påare när det gäller graviditeten, men det är några saker som verkar trigga folk att komma med sina åsikter. I helgen var makens mamma här med en väninna och väninnan gick igång på alla punkter. Gissa om jag blev förbannad. Jag trodde nämligen att det var upp till föräldrarna själva att planera inför barnet, men så verkar inte vara fallet... Här är de tre vanligaste ämnena vi får synpunkter på:

1. Att vi köper saker "så tidigt".
Nästan varje gång jag berättat att vi redan köpt vagn, spjälsäng och skötbord mm får jag kommentarer som "varför så bråttom?" eller "redan?". Förstår inte varför folk ska ha åsikter om det över huvud taget och varför det skulle vara så mycket bättre att vänta till sista minuten. Jag kan liksom inte se tjusningen att som höggravid stolpa runt i julruschen och försöka köpa barnsaker... Hellre ha allt klart i god tid och ägna sista tiden åt att göra det mysigt hemma och vila upp sig inför förlossningen.

2. Att vi ska dela lika på föräldraledigheten.
Nästan alla som nämnt föräldraledigheten (framför allt på jobbet) har förutsatt att "och sen när du kommer tillbaka om ett och ett halvt år...". När jag invänder att vi kommer att dela på föräldraledigheten rakt av, så har jag fått kommentarer om att jag "borde vänta och se" för kanske vill jag ändå amma ett år. Själv känner jag ingen som helammat ett år. De flesta har ammat i fem-sex månader och sedan ammat kväll/natt ytterligare en tid (och det bör ju gå att kombinera med jobb). För mig finns det bara inte på kartan att inte maken också ska få vara hemma med vår skrutt - det är ju ett gemensamt barn, klart att vi ska ta hand om det gemensamt.
Intressant är också att flera av dem som kommenterat på detta sätt är sådana som tyckt att Vänstern är fel ute som vill dela föräldraledigheten eftersom man "ska få bestämma själv i familjen". Men när man vill bestämma sig för att dela så verkar det helt plötsligt inte lika fritt...

3. Att vi ska använda tygblöjor.
För mig är det ett självklart val, framför allt med tanke på miljön, men det är faktiskt rätt ekonomiskt också. Ändå verkar det här vara väldigt upprörande, för det är ju tydligen såååå jobbigt med tygblöjor. Gärna kommer det argumentet från personer vars barn idag är mellan 15 och 40 år. Makens mammas väninna höll ett långt utlägg om det jobbiga i att stå vid spisen och koka blöjor och tyckte att vi absolut skulle använda engångs. Ehh, jag tror faktiskt att utvecklingen har gått framåt de senaste åren. Bland annat finns det något numera som heter "tvättmaskin" och tygblöjor finns faktiskt i smidiga pocketvarianter.

Gissar på att snart kommer förlossningen att dyka upp på listan ovan. Hittills har jag bara fått en kommentar om att det är vanligt att man vill föda naturligt men sen tar man ju såklart all bedövning man kan få. Och sen har jag inte sagt att jag planerar att göra egen barnmat, även om jag redan har fått en kommentar om att så där säger alla, men sen köper man burkmat för fulla muggar...
Jag förstår inte vad det är som gör att vissa föräldrar ska agera besserwissrar på det här sättet och få det att framstå som att jag som är förstagångsgravid är naiv som tror att jag ska kunna hålla på principer om jämställdhet och miljötänkande även som småbarnsförälder. Skönt i alla fall att jag har bestämda åsikter som inte går att rucka på, men fy vad less jag är på att diskutera...

Kommentar på Facebook

Nu har jag för första gången skrivit något gravidrelaterat på FB... Har känts lite läskigt innan, både att outa sig på det sättet men också för att jag själv varit så känslig för andras bebiskommentarer. Nu var det en bekant som skrev att hon behövde göra sig av med lite bebissaker, och då var jag ju bara tvungen att skriva. Vi har inte så många gemensamma bekanta, så det är säkert ingen som lägger märke till den, men det känns lite som ett steg över en tröskel...

PS. Jag har uppmärksammat att jag har fått en award, men då jag är så fruktansvärt trött så får jag återkomma till den.

v.22 (21+2)

Känns fantastiskt att det är ny vecka igen! Snart närmar vi oss tidpunkten då den lilla kan klara sig utanför magen vilket känns väldigt skönt för en orolig kvinna. Det känns också häftigt att för varje vecka som går så har vi kommit en vecka närmare

Nu är skrutten ca 22 m lång och väger ca 510 gram enligt Growingpeople. Här anges också att det kan gå flera dagar mellan sparkarna, men vi måste ha en ovanligt livlig liten en för här är det full rulle hela dagarna, brukar inte gå många timmar mellan att det buffas både här och var. Nu kan man även se utanpå magen när den lilla sparkar hårt vilket maken tyckte var väldigt fascinerande. Oftast sparkar den dock nedåt precis vid blygdbenet vilket känns lite obehagligt, men alla sparkar är så välkomna så! Jag älskar verkligen att känna hur den lilla rör sig därinne, det finns inget värre än när den är stilla lite längre än vanligt.

På Vårdguidens gravidräkning börjar det skrivas om foglossning/bäckenuppluckring, men som tur var har jag inte känt av något sådant ännu. Jag mår faktiskt oförskämt bra. Visserligen har jag inte lika mycket ork som tidigare, så att som idag stå och baka flera timmar känns i kroppen nu. Det är dock inget som inte går över med lite vila och så fort jag sätter mig ner så känns det bra igen. Sedan har jag också börjat få sura uppstötningar (vilket maken skrämmer mig med är ett förstadium till halsbränna) men det är också fullt hanterbart. Enligt Growingpeople ska brösten nu producera mjölk vilket även barnmorskan informerade om när vi var där sist, och jag gissar på att det är det som har fått mina bröst att ömma förskräckligt de senaste dagarna.

Magen växer också vilket är roligt, så här ser den ut nu:


Och så en jämförelse, v.18, v.20 och sist v.22:

Invigt soffan som säng

Inatt har jag invigt nya soffan som sängplats. Trots att maken varit och sagt åt grannarna så var det fullt ös igen en stund senare (de bara sänkte volymen högst tillfälligt) och ända fram till kl sju på morgonen. Jag måste få sova efter den här jobbiga veckan, så jag lade mig helt sonika på soffan efter första höjningen. Vi köpte ju soffa för ett tag sig och en tanke vi hade var att det skulle funka att sova i den om/när icke-föräldralediga personen hade viktiga saker på gång som krävde en ordentlig natts sömn. Det funkar kan jag berätta! Nu är jag hyfsat utsövd om än irriterad för att avbrottet på natten gjorde att morgonsömnen blev längre. Vid det här laget skulle jag redan ha bakat och vara igång med lite städning men jag har inte ens klätt på mig utan glider runt i morgonrock. Och vi har inte två sovplatser i soffan (dvs det är ingen bäddsoffa utan en vanlig soffa som är lång och bred) så stackars maken fick stå ut i sovrummet och är inte glad.

Härlig lördag

Har haft en härlig dag med massa spontantrevligheter. Jätteskönt att slippa ha helgen helt uppbokad, men ändå få möjligheten att göra roliga saker. Jag har verkligen samlat på mig den där energin som jag saknade och har till och med blivit motiverad att ta tag i att rensa ut lite skräp här hemma. En jättebra dag helt enkelt, fram tills nyss när jag märkte att grannen har fest...igen...för tredje dagen i rad. Suck...

Lite mer gnäll

Sa tidigare på kvällen till maken att fy vad det ska bli skönt att sova ut i natt. Har sovit dåligt hela veckan och tror att det är därför jag tagit åt mig extra mycket av hur det är på jobbet, med vännerna etc. Det dröjde inte länge efter den kommentaren förrän vi hörde att grannarna hade fest - igen... Någon som har något tips på vad man kan göra åt grannar som festar väldigt högljutt och ofta (och som inte öppnar om man ringer på). Det började under sommaren och blir bara oftare och oftare, nu är det nästan varje helg. Till saken hör att det inte är en vanlig lägenhet utan en lokal i huset som angänsar till vår lägenhet (och tyvärr just sovrummet), men eftersom vi väldigt ofta hör ljud därifrån på natten så känns det rätt troligt att det är någon/några som bor där. Vi har varit i kontakt med fastighetsägaren, men de säger att de inte kan göra något. Suck.

Äntligen fredag!

Fy vad skönt det var att komma hem idag och ha två lediga dagar framför sig. Efter en god middag spelar nu maken tv-spel och jag passar på att kolla lite bloggar samtidigt som jag äter choklad. En skön fredagskväll helt enkelt.

Känner verkigen att jag behöver vila upp mig efter den här veckan vars största känsla är besvikelse. På jobbfronten är det inte helt bra just nu. Jag mår ju fortfarande bra och sådär, men är lite sliten efter dålig sömn och det börjar kännas att jag har en tyngre mage. Tycker att de på jobbet skulle kunna fråga hur det går med orken, men istället har jag fått höra att man vill dra upp tempot i det projekt jag driver och jag känner krav på att de tycker att jag ska vara tillgänglig mer eftersom jag samtidigt sitter som systemexpert. Ni kan kanske gissa att det är precis tvärtemot vad jag tycker, jag skulle vilja börja dra ner på tempot och att de borde förbereda sig mer på att jag faktiskt inte kommer att vara på arbetsplatsen alls. I morse var det så illa att jag nästan ville sätta mig och grina, och var på väg att stolpa in till chefen och kräva ett möte. Istället blev det så att jag ventilerade mig hos en kollega. Hoppas att nästa vecka blir bättre, annars får jag nog ta mötet med chefen ändå.

En del av saken handlar dock inte alls om min graviditet, utan om det faktum att det faktiskt bara var två månader sedan min pappa dog och det är som om alla runt omkring mig har glömt bort det (eller tror att det är glömt nu). Jag tycker inte två månader är någon vidare tid i sammanhanget och att det inte är så konstigt om jag fortfarande mår dåligt, sover dåligt etc. Läste en artikel i dagens DN om sorg och där stod det att 40% av de som har gått igenom en kris (t ex anhörigs död, skilsmässa etc) har kvar sorgesymptom efter ett år. Inte alls konstigt tycker jag, och jag känner stor besvikelse över att framför allt mina vänner inte ens frågar hur jag mår. Det känns tråkigt när de inte ens hör av sig utan förväntar sig att jag ska styra upp om vi ska ses (som vanligt). Har dock en vän som verkligen finns där, och vad jag är tacksam för henne! Hon ser till att vi hittar på saker, frågar hur jag mår och bara är en riktigt god vän helt enkelt. Enda tråkiga med det är ju att det märks så tydligt hur de andra beter sig.

Nu får det vara nog med negativa känslor. Jag ska ta det lugnt och bara ladda krafterna i helgen, så kanske nästa vecka blir bättre helt enkelt.

Barnvagnen!

Nu står det en barnvagn i vår hall! Vi har valt att köpa denna tidigt eftersom vi ville köpa begagnat och då vet man ju inte hur länge man får leta, så när vi hittade en vi gillade på Blocket så slog vi till. Nu får den stå i hallen så länge, och jag måste säga se den och tänka att där ska vår lilla skrutt ligga sen. Plötsligt känns de fyra månader som är kvar väääligt långa...

Efter en del funderade föll valet på en Bugaboo Cameleon. Det framför allt två saker som gjorde att vi föll för denna modell:
För det första var det absolut viktigaste att vagnen var lätt. Vi har två halvtrappor bara för att komma in i porten, och jag är väldigt liten måste orka ta upp och ner vagnen för dessa helt själv. Då spelar ett extra kilo på chassit plötsligt ganska stor roll.
För det andra så ville vi köpa en begagnad vagn och då var det ju viktigt att det fanns en hyfsat stor begagnat marknad, och det gör det absolut för Bugaboo.
Ytterligare ett plus var att den är väldigt flexibel och är lätt att justera om i olika lägen. Bland annat skiljer det 30 cm i längd mellan mig och maken och vagnen ska ju funka lika bra till bägge två.
Sedan ville vi också ha en hållbar vagn. Många av våra vänner som har haft en "stabilare" vagn med t ex mjuklift i sittdelen har när barnet börjar närma sig året bytt till en vagn av sulkymodell. Det vill vi slippa göra, och det känns som att det kommer att vi inte behöva med den här vagnen.


Det fanns inga bilder på vår färgsättning, men den ser ut som ovan fast det som är svart på denna är brun på våran.

Vi fick provköra vagnen på vägen hem och är helt enkelt väldigt nöjda! Någon som också var nöjd var katten som efter fem minuter hemma hade lagt sig tillrätta i åkpåsen. Vi har inte ambitionen att försöka hålla barnet undan från katthår, men någon måtta får det ändå vara så nu har vi satt på regnskyddet så att katten inte kommer åt att lägga sig. Det är ändå fyra månader kvar och på den tiden hinner en liten katt bli rätt övertygad om att vagnen är hennes och så är det ju faktiskt inte.

En award

Jag har fått en mamma-award av Avlängtantilldig! Känns jättekul att bli uppmärksammad för att någon gillar min blogg, jag blev jätteglad!

Instruktioner:

Ge denna awards till någon eller några mammor du tycker förtjänar denna.

Skriv varför dessa just förtjänar blogg awards

Be dina vänner som fått awarden ta bilden och instruktionerna och ge vidare.

Länka till den som gav dig awarden

Egentligen tycker jag att alla som blivit gravida/mammor via IVF eller är "adoptionsgravida/mammor" förtjänar en award, tänk vad vi har gått igenom för att komma dit vi är nu! Men eftersom jag har sett att andra har länkat vidare till tre stycken så gör jag ett urval jag med.

Jag länkar först vidare awarden till en alldeles nybliven blivande mamma: Tea, som jag är så himla glad för att hon nyligen plussat. Jag ser fram emot att följa hennes graviditet.

Pi, som också är på god väg att bli mamma är också en blogg jag följer dagligen. Ska bli så roligt att få läsa om när hon äntligen blir mamma!

Toncis blogg är verkligen en blogg jag tycker är väl värd att uppmärksammas. Hon har gått igenom det värsta man kan tänka sig som blivande mamma och orkar ändå blogga och följa oss andra i ivf-världen. Det är inget annat än beundransvärt!

Bästa känslan...

...är att vakna trött och lite grinig efter en dålig natt och upptäcka att det är någon inne i magen som också har vaknat. Det går inte annat än att le och gå upp sängen glad en sån dag.

Världen är liten

Idag lunchade jag med en ex-kollega som jag inte träffat sedan i januari. Det var en lunch-date då också och efteråt skrev jag det här inlägget.Kändes ganska roligt att hälsa som vanligt och sedan när jag tog av mig kappan så såg jag direkt hur hon gjorde stora ögon på min mage och sa "Är det där...?". För det är lite så nu, att med kappan på så putar det visserligen ut lite men det är inte så att det syns egentligen, men när jag tar av mig så syns det. Det är liksom ingen tvekan om att det är en gravidmage längre.

I alla fall så kom det upp att vi gjort ivf. Det är inte så att jag säger det i samma andetag som att jag är gravid (nu börjar jag visserligen inte längre behöva berätta att jag är gravid, eftersom magen gör det åt mig, men men), men på frågor som "var det planerat?", "blev ni överraskade?" eller bara att det känns som ett läge, så känns det väldigt naturligt att säga att det var ivf som gjorde att jag nu är gravid. Jag tycker snarare än en jobbig sak att berätta, att det känns skönt och bra att säga det, eftersom jag är sååå less på att man bara annars hör om hur det var så lätt och "vi hade inte förväntas oss det, men på första försöket...".

Jag märker att jag har lite svårt att komma till poängen, vilken ni säkert listat ut. Nämligen att hon självklart säger "vet du vad, det har vi också gjort". På CvL precis som vi! Visst hade jag mina misstankar, men det var ändå roligt att få dem bekräftade och att kunna prata om det (kan berätta att lunchen blev liiite längre än vanligt). Nu ångrar jag lite att jag inte nämnde det för henne redan på den där lunchen i januari. Tänk vad mycket närmare man kan komma varandra med bara några få ord.

v.21 (20+3)

Ytterligare en effekt av att helgen har varit fullspäckad är att jag inte har skrivit om den aktuella veckan. Men bättre sent än aldrig... Eftersom jag fortfarande inte skrivit nåt om min graviditet i den där lilla boken, så funderar jag på att sätta ihop min egen bok utifrån det jag skrivit i bloggen och då är ju veckobeskrivningarna bra hållpunkter.

Nu i vecka 21 ska den lilla vara ca 20 cm och väga 420 g, enligt Growingpeople. Den ska nu förutom att kunna höra musik även kunna reagera på ljus, söta och bittra smaker och beröring på mammans mage. Känns så himla roligt med utvecklingen nu. Jag känner av den lillas rörelser allt mer och på kvällarna ligger maken och känner på magen för att förhoppningsvis få känna av en kraftigare spark (vilket brukar komma om han bara har tålamodet att hålla kvar handen ett tag). Vet inte om barnet sen känner igen de smaker som den känt i magen, men det ska bli spännande att sen se om den lilla gillar samma mat som vi gör.

Jag börjar känna av lite att magen blir tynge. Det blir svårare att böja sig ner, och igår när vi gick hem till en kompis på valvaka så kände jag av ett väldigt tryck nedåt, nästan som att det var något som tryckte på utåt. Gissar på att det berodde på allt promenerande på dagen (tre timmar loppisgående bland annat) Väldigt obehagligt, men det gick över efter lite vila. Kan berätta att jag var väldigt tacksam mot vännen som gav oss bilskjuts hem!

Bilder på fynden

Jag övervägde om jag skulle skriva ett inlägg om min besvikelse efter valet, men istället blir det bara lite foton på gulliga kläder. Här är alltså en del av de kläder jag fyndade igår på loppisen. Är rätt så nöjd måste jag säga. Hade visserligen hoppats på att kunna hitta overall och lite annat, men där får jag väl förlita mig på Tradera, om det inte dyker upp fler loppisar...

Loppisen - resultatet

Vilken helg jag har haft, knappt någon tid att sitta framför datorn alls. Loppisen igår var en riktig katastrof, inte alls lika bra som förra gången. Det fanns knappt några barnkläder alls, och det enda "fyndet" jag gjorde var att jag hittade ett parasoll som passar till den typ av vagn vi tänkt ha (och som vi faktiskt ska åka och köpa på tisdag).

Det tog jag dock igen med råge idag. Fick tips av en kompis att det var loppis i Aspudden, så jag och mamma drog dit. Det var en riktig loppis! Det fanns hur mycket barnkläder och barnsaker som helst och även massa fina vuxenkläder som jag lät bli. Är tveksam om jag kommer att behöva köpa mer barnkläder nu, i alla fall i de mindre storlekarna upp till 68.

För 300 kronor fick jag i klädväg:
10 bodies
4 byxor
4 spardräkter/bodies
1 klänning (visst vet vi inte var det är där inne i magen, men jag fick den på köpet vid ett annat plagg)
1 fleecetröja
6 strumpor

Dessutom köpte jag lite kläder i större storlekar till makens systerdotter, och lite böcker och leksaker. Plus en babyinsats (för 20 kr) till Tripp Trappstolen jag hittat på Blocket och som vi hämtade nu i helgen. Hittills har vi faktiskt inte köpt någonting nytt till barnet utan bara begagnat, jag förstår inte varför man ska när det finns så mycket fint på begagnatmarknaden.

Har tänkt att lägga ut bilder på fynden, men eftersom vi var på loppisen ett bra tag längre än beräknat så har jag inte hunnit gå och rösta än och sen ska jag iväg på valvaka. Puh, jag skulle behöva en extra helg för att vila upp mig efter den här...

Hoppas på fynd

Idag ska jag på loppis med min mamma, och jag hoppas på att hitta många fina barnsaker. Det är så himla roligt att äntligen få möjlighet att göra handla till vårt pyre tillsamans med min mamma. Jag skrev förra året när jag var på samma loppis om att jag längtade efter just den här dagen och det känns så underbart att det faktiskt blev sanning redan året efter. Visst skär det också lite i hjärtat att tänka att pappa också var med i den fantasin, men nu ska jag försöka njuta av den här dagen tillsammans med mamma - när vi ska handla till hennes barnbarn och mitt barn.

Halvvägs!

Idag visar räknaren på 140 dagar, vilket alltså betyder att den återstående delen av graviditeten är lika lång som den som passerat. I teorin alltså, men i praktiken är det nog längre tid kvar om inte ungen kommer exakt i tid, och dessutom räknas ju graviditeten två veckor innan vi faktiskt fick tillbaka vårt lilla pyre. Men men, fira det som firas kan så jag väljer att säga halvvägs och hurra!

Ett tecken?

Vi var hos barnmorskan i måndags. Hade tänkt skriva nåt om det men eftersom det var lite annat fokus den dagen, plus att det faktiskt inte hände något där förutom att vi fick en broschyr om amning som såg ut att härstamma från 70-talet men som visade sig vara tryckt 2009, så lät jag det vara. Hur som helst så fick vi även ett graviditetsintyg som skulle skickas in till försäkringskassan för att vi skulle kunna börja planera vår föräldraledighet. Detta intyg lade jag idag fram på bänken i vardagsrummet för att lite senare ta fram ett kuvert och se till att det verkligen kom iväg - och då var helt plötsligt intyget puts väck! Jag har scannat hela vardagsrummet, men det finns verkligen ingenstans. Funderar på om det här kan vara något slags tecken om min lämplighet som förälder... Maken menar dock att det kommer fram. Hoppas det, annars får jag väl krypa till korset på nästa besök hos barnmorskan. Testar att sova på saken, så är det mycket möjligt att det ligger där på bänken imorgon bitti.

Vända känslan

De senaste dagarna har haft en väldigt deppig känsla över sig. Vet inte om det är tankarna på Tonci och Embi, den uppblossade saknaden efter pappa eller förkylningen som aldrig går över, eller om det helt enkelt är en kombination av alltihop. Kände mig på lite bättre tankar igår när jag sträckläste en väldigt medryckande bok, men vad tror ni händer i slutet? Precis efter att de längtande två får varandra, så DÖR hon! Vilket antiklimax, och inte bra för mina redan gråtmilda nerver.

Idag bestämde jag mig i alla fall för att rycka upp mig själv och göra något produktivt för att vända känslan. Så nu har jag lagt ut både möbler och en del mammakläder på annons (inser att även om magen växer så kommer inte armar och ben att bli längre så en del kläder kommer jag helt enkelt inte att kunna ha), och mer rensning väntar. Hittills har vi bara köpt saker till den lilla, men inte fått iväg de saker som ska lämna plats, vilket stundtals har jag gjort att det känns som att bo i en lagerlokal. Inte så kul, men förhoppningsvis får vi lite mer utrymme här hemma snart.

Uppdatering: Kom på att det kan ju vara nån läsare här som är intresserad av mammakläder i strl S, maila mig i såna fall, mailadressen finns upp i högerhörnet. :-)

Tacksamhet

Idag är min första känsla tacksamhet. Tacksamhet över att jag har en sån livlig bebis i magen, som buffar och puffar när jag vaknar på natten efter mardrömmar. (Eller egentligen är det inte mardrömmar, de jag drömmer om min pappa varje natt, snarare väldigt fina sådana där vi pratar och kramas, men jag vaknar gråtandes med en stor känsla av tomhet i hjärtat.) Då är det härligt att någon kallar på uppmärksamhet, som om den lilla vill påminna mig att "jag är ju här, du har ju mig!". Tänk att man kan älska så mycket redan.

Nåt positivt!

Har inte sovit många timmar i natt. Kombinationen av att ha katten tillbaka i lägenheten (hon har varit på vad vi brukar kalla för "kollo" hos min mormor under sommaren) med mardrömmar och nästäppa har inte gett nån värst stabil sömn. När jag vaknat till har dessutom tankarna vandrat till Tonci och hennes man, och tänkt att de kan inte ha det lätt den här natten. Om jag vaknade och hoppades att det bara skulle vara en mardröm, vad ska då inte de göra!

Då är det roligt att mötas av ett positivit besked - fina Tea har plussat! Stort grattis!

Vad är det här?

De senaste veckorna har det varit roligt att se att så många kommit igång med behandlingar igen efter pauser över sommaren. Med minnet färskt i behåll har jag spänt följt ruvartider och hoppats på fina plus för de som ruvat. Men jag kan inte förstå vad som hänt - inte ett enda plus bland de bloggar jag följer! Känns så tråkigt för jag vet ju hur hur man hoppats och hur många tummar som har hållts för dessa ruvare.

Sedan idag kom det värsta beskedet, en av mina kära bloggvänner har förlorat sitt barn bara veckor från födseln. Det finns inte ord för att beskriva hemskheten i detta. Mina tankar nu går helt till henne och hennes man, som måste ta sig igenom något som jag inte förstår hur man klarar. Vet att det är sparsamt med mirakel inom ivf-världen, men om man skulle kunna önska fram ett sådant så skulle det verkligen behövas nu.

v.20 (19+2)

Äntligen har jag tagit tag i att fota hur magen ser ut i v.20. Känns extra viktigt eftersom jag missade att fota förra veckan då jag var bortrest. Får se om jag fotar varje vecka från och med nu, tycker nog att jämna veckor funkar lika bra.

Enligt Vårdguiden ska magen växa mer regelbundet nu, ca en halv centimeter per vecka, ska bli intressant att se om det stämmer. Samtidigt skriver de att alla magar är olika stora så allt är väl relativt. Livmodern ska nu räcka till naveln och jag tycker att det märks att magen går "uppåt".

Den lilla ska nu väga 350 gram och enligt Growingpeople vara ca 19 cm lång. Det där med längden tyckte framför allt maken var lite märkligt, för när vi var på ultraljudet i måndags så mätte de lårbenet till knappt tre cm och då känns 19 cm väldigt långt. Å andra sidan kanske de inte är så proportionerliga i det här stadiet, och sköterskan sa ju faktiskt att storleken var "rätt" för vår vecka.

På Growingpeople föreslås att man ska börja spela musik för barnet. Roligt! Tydligen ska det redan nu gärna vara musik som vi kan spela när barnet väl är fött också. Känns lite läskigt att redan nu börja skapa "rutiner" för barnet, och vi har inte riktigt tänkt på vilka melodier vi vill spela för barnet, nåt med Magnetic Fields kanske?

En rolig sak med den senaste veckan är att jag har känt den lilla buffa varje dag! Dagarna efter att jag kände det första gången kom det någon gång då och då, men inte dagligen Nu blir det oftare och oftare. Igår låg maken i soffan med handen på min mage och just då kom en riktigt kraftig buff, tror det var den starkaste hittills, rakt på hans hand! Häftigt att också han får känna för hittills har det mest varit att jag har sagt "nu buffar den, känner du?" men det har inte nått ut till honom.

Avslutar med veckans bild:


Jämförelse med v.16 och v.18, och så v.20 i sista bilden.

Stackars unge...

...som har en mamma som nyser så att det känns som att inälvorna ska komma ut genom näsan. Måste ju vara en rätt omskakande upplevelse därinne.

Tänkte att jag skulle lägga upp en magbild och skriva att vi gått in i eftelängtade v.20, men jag orkar faktiskt inte ta mig upp ut soffan utan att få svimmningskänslor så fotandet får vänta. Den där festen ikväll kan jag nog se mig om i stjärnorna efter att klara av att gå på. Trist eftersom jag vet att i princip alla vännerna kommer att vara där och att jag inte kommer att träffa värdparet på minst ett år. Såå typsikt att bli sjuk lagom till något som jag har sett fram emot jättelänge. Kan säga att nästa gång jag ska försöka mig på att träna ska jag först kolla i kalendern att jag inte har något inbokat på minst en vecka! OM det blir någon mer träning över huvud taget, kan berätta att jag inte är särkskilt motiverad över huvud taget.

På måndag är det inbokat barnmorskebesök, hoppas att jag är piggare då. Är lite osäker om de ens vill ha dit mig om jag är lite småförkyld eftersom det är samma lokaler som BB. Får väl ringa och kolla om jag inte är frisk på måndag (vilket jag just nu ser som ganska osannolikt - känns som om jag kommer att vara sjuk tills det är dags för förlossningen). Det blir hur som helst första gången sen inskrivningen och jag har faktiskt ingen aning om vad vi ska göra annat än att vi ska ta ett nytt TSH-värde. Har för mig att man inte börjar lyssna på hjärtat och mäta magen förrän senare.

Var det nån som sa att träning var nyttigt?

Jag har fram och tillbaka under graviditeten haft lite dåligt samvete för att jag inte tränat. Det har alltid varit något som kommit emellan; illamående, landetvistelser och att jag helt enkelt mått dåligt. Promenerat har jag gjort, men jag har längtat till simhallen och yogastudion och att få röra på mig "på riktigt", det är skönt både för kroppen och för hjärnan. Dessutom vill jag verkligen komma igång med träningen innan jag börjar få besvär med rygg och tung mage.

I onsdags kom jag till slut iväg till simhallen. Det var hur skönt som helst, men jag märkte snabbt att jag inte har samma kondis som tidigare. Jag kunde inte alls hålla samma tempo som jag brukar, och simmade nog bara hälften så långt, men jag var hur nöjd som helst när jag gick därifrån. Lika nöjd var jag inte riktigt när jag vaknade igår med en hals som kändes som att den svalt en kaktus och en näsa som inte vill sluta rinna. För två veckor sen ställde jag ju in mitt första yogapass för att jag kände mig vissen, och även om jag har känt mig frisk sedan dess så har jag säkert haft förkylningen kvar i kroppen. Det där med att man har svårt att bli frisk från en förkylning när man är gravid verkar vara mer än sant...

Ikväll blir det soffan och en kopp blåbärssoppa. Imorrn bara måste jag vara frisk, för då har ett par vänner som ska flytta från stan utflyttningsfest och jag har sett fram emot den jättelänge. Vill verkligen inte ligga hemma och snörvla när det är sista tillfället att träffa dem på väldigt länge. Som tur är känner jag mig redan piggare än igår, så jag hoppas på att jag är ännu piggare imorrn.

Bildbevis

Här kommer till slut bilderna på hur det ser ut därinne i magen.

Det var en hel del sprattlade, som man kanske kan se på bilden ovan. Det var inte helt lätt för sköterskan att "fota" det lilla pyret. Man såg också ganska direkt att det var en större bebis nu, den fick inte riktigt plats i helfigur som förra gången.


Världens gulligaste profil!

Det känns hemskt overkligt att det här faktiskt är bilder på VÅR bebis, som ligger i MIN mage. Det ska bli så roligt att sen få sen den lilla i verkligheten. Då får vi ju också reda på om det är en hon eller en han, för det valde vi att inte ta reda på vid ultraljudet. Sköterskan frågade visserligen inte specifikt om det, men hon frågade flera gånger om det var nåt mer vi ville veta. Det enda jag ville veta var att allt såg bra ut och att den lilla rörde på sig, och det var ju precis det jag fick se, så jag är så himla nöjd så!

Vansinne

Jag tänkte ju lägga upp en bild idag på vårt lilla pyre, men istället har jag tillbringat kvällen med att ominstallera bildbehandlingsprogrammet. Det finns inget som får mig att bli så vansinnig och kort i tålamodet som teknik. Jag tycker teknik är sååå roligt när jag får det att funka, men när jag inte får det och inte vet hur jag ska göra blir jag helt tokig och måste sitta på händerna för att inte drämma datorn i golvet. Och hotar maken med utpressning att jag inte ska laga hans byxor om han inte hjälper mig (eftersom vi har så jämställd arbetsfördelning i hemmet...). Nu funkar i alla fall programmet så imorrn ska jag lägga bilden här och dessutom skicka på mail till min mamma som är bortrest.

För att istället skriva om något positivt kan jag berätta att jag träffade min första bloggläsare idag. Jätteroligt! En jättegullig tjej som hade läst om mina koftproblem och nu ville skänka mig en kofta hon haft under sin graviditet. Hur gulligt som helst ju! Hur gullig som helst var också den lilla ivf-bebisen som jag fick hälsa på. Gissa om jag längtar till februari! Vill ni våga er på ytterligare en gissning kan ni gissa en del av min outfit imorrn...

RUL

Snart sängen, kom bara på att jag måste skriva om ultraljudet också! Tror att en stor anledning till att gårdagens stressattack blev som det blev var att jag hade en del uppsamlad oro inför ultraljudet. Även om jag visste att det med största sannolikt skulle se bra ut, det gjorde ju det v.13 och jag har ju faktiskt känt några buffar, så fanns oron där ändå i bakhuvuet. Dessutom var det en sak till som kändes lite jobbig. Jag planerade ringa till min mamma efteråt och berätta hur det gått (hon vill så gärna veta) och fy vilken jobbig känsla att nu var det bara till en person jag skulle få ringa och berättade de roliga nyheterna att allt såg bra ut, förra gången var det två föräldrar som blev glada... Usch, jag börjar gråta bara jag tänker på att sista gången jag träffade pappa var när vi visade honom ultraljudsbilden från KUB:et.

Jag hoppas och tror att det här var det jobbigaste momentet eftersom det var det första stora som hände utan att pappa fick "vara med". Även om jag kan tänka mig att det känns sorligt när skrutten väl kommer till oss och det bara är mamma som får hålla. Dessutom var det mest jobbigt innan när jag tänkte på det, när vi väl varit på ultraljudet var jag så lycklig över att allt såg bra ut att jag mest svävade på små moln. För allt såg bra ut! Sköterskan tittade och tittade på allt och sa hela tiden att allt såg så fint så fint ut. Den här gången fick vi också se skrutten röra på sig, det var många sparkar och händerna fördes mot munnen för att försöka stoppa in tummen. "Här inne var det full rulle" sa sköterskan, och det blev jag så himla glad att höra och att se. Hon sa också att storleken på den lilla var normal. Nu flyttar de ju inte på BF för oss pga IVF:en, men hon sa att hade det varit aktuellt så hade det blivit två dagar bakåt så det var ju väldigt liten skillnad.

En sak som hon dock kunde se var att min moderkaka låg väldigt långt ner i bakväggen och täckte lite kanalen där barnet ska ut. Troligen kommer den att flytta upp sig när livmodern flyttas uppåt så hon tyckte inte att jag skulle tänka på det utan att vi skulle titta på det när det är dags för tillväxtultraljud. Visserligen kommer jag nog att tänka en del på det ändå, men för min del spelar det ingen roll om det blir snitt eller vaginal förlossning, bara vi får ut ett friskt barn!

PS. Hade tänkt lägga upp någon bild men eftersom jag ska prioritera att komma i säng tidigt ikväll (vilket betyder innan tio) så får det kanske bli så att den dyker upp imorrn. Godnatt på er!

Lugnad

Efter alla stresstankar igår så sitter jag här i soffan, proppmätt efter att ha ätit supergod svamprisotto tillsammans med lite av det goda alkoholfria vinet, och knappar lite på datorn, lugn som en filbunke. Sedan tänkte jag ta en promenad och gå och lägga mig tidigt med någonting trevligt att läsa.

Tidigare idag pratade med maken som tyckte jag var störtlöjlig som stressade upp mig så. Vilket jag såklart blev skitsur för men fick ändå fram att nu är det så här och att det enda jag begär är att han, när jag är inne i ett sånt här stressbryt, kramar om mig och säger att "det här fixar vi". Det är faktiskt bara så lite som behövs. Och gärna att han också tar tag i en och annan sak. Så nu kör vi så. Det här med stressen kommer att gå upp och ner, men bara det går mer upp än ner så är jag nöjd.

Stressad

Efter att ha varit iväg hos min vän tvåbarnsmamman har jag insett en sak som jag nog redan vetat men inte velat tänka på - jag är stressad. Det är hemskt att säga när det är 21 veckor kvar till barnet ska komma, men jag är stressad över allt som behöver/bör göras. Saker ska köpas, göras iordning hemma, planeras och sen ska jag se till att träna och må bra vilket också blir ett stressmoment paradoxalt nog. Galet, jag vet. Det hela grundar sig i att jag är en riktig planeringsmänniska som hellre gör saker idag istället för att skjuta upp dem. Den sidan hos mig har tyvärr triggats sen jag blev ihop med motsatsen, en man med inställningen "varför göra det idag om du kan skjuta upp det till imorgon". Det har lett till att jag är ansvarig för i princip all planering i hemmet (inklusive all planering inför barnet) och att jag dessutom gärna vill göra saker ännu tidigare eftersom jag vet att min kära make kommer att förhala det hela så mycket han kan.

Jag vet att man inte behöver ha klart allt till barnet kommer, att det är väldigt lite som barnet egentligen behöver, och att vi i värsta fall kan åka till nån stor babyaffär och köpa allt i v.40 (även om det blir sjukt mycket dyrare). Ändå kommer jag inte ifrån den här stressen. Jag har till och med börjat tänka på julen med all julstress (dels med tanken att "där går fyra veckor bort till annan planering", dels med tanken "aahhh, stress plus stress") trots att jag vet att jag kan köpa presentkort eller böcker i julklappar och att jag kan köpa julgodis istället för att göra eget. Här sätter jag nog fingret på vad som även är ett punkt i min stress - jag tycker att det är kul att pyssla själv och att göra det där lilla extra. I och med detta sätter jag extra press på mig själv med sådant jag gärna vill göra.

Jag vill inget hellre än att slappna av och njuta av graviditeten. Jag vill verkligen inte stressa mig igenom en sån härlig tid i mitt liv. Jag vet bara inte vad jag ska göra för att komma ifrån de här tankarna som dessutom gör att jag blir stressad över att jag är stressad. Inser att jag borde prata med maken, men jag vet faktiskt inte om det hjälper. Vi har haft de här diskussionerna tidigare och det slutar med att han säger att han ska ta större ansvar och inte skjuta på saker, men det brukar hålla i sig någon vecka. Kanske jag borde tacka ja till den där kuratortiden i alla fall... Är det någon som känner igen sig och/eller har några tips tar jag väldigt tacksamt emot dem.

V.19 (18+0)

Nu är bebisen 18 cm lång och väger 280 anger Growingpeople. Jag som tyckte att min mage ändå vuxit en hel del funderar ändå på hur den lilla får plats där inne. Vårdguiden anger att jag ska öka med ett halvkilo i veckan nu, ska bli väldigt intressant. Hittills har jag ökat ca fem kilo, så ska jag följa deras prognos så borde det bli en total viktökning på 15 kilo. Tycker det är väldigt spännande att se vågen ticka uppåt eftersom jag vanligen ligger väldigt stadigt på samma vikt, jag går varken upp eller ner oavsett vad jag äter.

"Kom ihåg att äta rätt och röra på dig" skriver Vårdguiden också. Nu har jag ju sluppit illamåendet ett antal veckor och då har jag lyckats gå tillbaka till min vanliga kost. Känns bra eftersom den är bra mycket nyttigare än det jag kunde äta när jag mådde dåligt. Försöker att få i mig mycket järn naturligt och hoppas att jag ska slippa järntabletter. Efter att jag börjat med physsiliumfrön i müslin på morgonen har jag även fått ordning på magen, det är faktiskt helt underbart! Det där med motionen har det dock inte funkat lika bra med, dels pga att jag varit bortrest mkt men också pga förkylningen som inte velat gå över - men nu i veckan ska jag sätta igång!

Idag ska jag hälsa på en vän som har tre månaders bebis, ska bli väldigt roligt. Kommer nog att kännas väldigt overkligt att det är en sån där liten plutt som ligger i min mage (om än i mindre format). Trevlig helg allihopa!

Fredag...

...men jag tänker redan på måndagen, härligt va?!

Visst är det skönt med helg, men på måndag ska vi nämligen få se vår älskade skrutt igen. Det ska bli jätteroligt även om jag är lite nervig. Jag försöker att tänka på att vi var ju där i vecka 13 och då såg allt bra ut, och hon tittade verkligen noga. Sedan jag kände de där första buffarna har jag fått ett par till, och det måste ju betyda att den lilla mår bra därinne.

En riktig gravidblogg

När jag ser tillbaka på de senaste inläggen inser jag liksom plötsligt att det här har ju blivit en riktig gravidblogg! Jag kan tjata om overklighetskänslan hur mycket som helst, men jag vet inte riktigt när jag ska sluta förundras över att det är JAG som är gravid. Att jag är på den platsen där jag längtade ihjäl mig för att få vara på för mindre än ett år sedan.

Åh, vad jag hoppas att alla som fortfarande längtar också ska nå sina mål (ja, än är vi ju inte helt där, men på god väg). Jag tänker på er, och förstår verkligen er som inte längre orkar läsa här. Själv tog det emot att läsa efter ett plus om det inte var någon jag följt länge, och särskilt svårt var det med de bloggerskor som blev gravida när vi fick missfall. Även om jag såklart var glad för deras skull och det ingav hopp om att det faktiskt kunde funka med ivf. Med detta vill jag också säga att jag är sååå glad för er som fortfarande läser och kommenterar. Kram på er allihopa!