Sista inlägget - på riktigt!

 Jag är en sån person som gillar tydliga avslut, och klickar fortfarande ibland mig in på årsgamla bloggar där personen ”bara försvann” för att se om hen faktiskt kanske gett ifrån sig något livstecken. Därför tänker jag att jag vill ha ett ordentligt avslut här, ett ”hej då”.

Min första tanke var att skriva sista inlägget när jag kände mig klar, att jag hade gått vidare, men nu börjar jag inse att då får jag nog vänta väldigt länge så det är nog dags ändå... Nu har det gått över ett halvår och det är fortfarande väldigt mycket upp och ner. Under hösten kände jag mig väldigt ”landad” i tvåbarnslivet, men sen kom vintern och en himla massa trebarnsbesked som slog omkull mig igen.

Det känns som det är en sån period nu, många i min bekantskapskrets har ungefär jämngamla barn med mig och det verkar som att många tycker att det är lägligt med en trea när den dittills minsta är 2-4 år (precis som vi ju gjorde), vilket alltså är just nu för många jag känner. Som en bloggvän till mig skrev på sin egen blogg så handlar det framför allt om kontakterna på sociala medier, där jag egentligen är ganska aktiv men jag har funderat på att dra ner på användandet helt enkelt för att det är ofta en källa till att jag mår dåligt. Många av personerna har jag mycket liten eller ingen kontakt med irl så det skulle nog bespara mig många ”gravid med trean”-chockar.

För när jag är i vår lilla familjebubbla så trivs jag otroligt bra med livet. Mina två fina ungar, vad tacksam jag är över att jag har dem! Det är också både roligt och praktiskt med två lite större barn, vi kan göra saker tillsammans på ett helt annat sätt än när de var mindre. Och jag tänker att rent praktiskt så är det smidigt med två täta barn, de flesta trebarnsfamiljer jag känner verkar ganska sällan göra saker hela familjen utan delar upp sig så att en förälder gör något som passar de två större och en gör något med den lilla. Jag gör mitt bästa för att tänka på allt som är mer jobbigt/dyrt/svårt med tre barn i alla fall. ;-) Och så tacksamheten över att vi fick syskon över huvudtaget, jag inser ju mer och mer att det var långt från någon självklarhet. Lillebror är verkligen ett mirakel!

Visst kan längtanstankarna komma hemma också, att jag tänker att hur skulle vi göra x eller y om vi haft en bebis också. Eller när syskonen är så fina mot varandra att jag tänker att vad fint det vore om de hade haft en till att bry sig om. Stora kan också kommentera att ”tänk om vi hade en bebis i vår familj”. (Fast ännu hellre skulle hon vilja ha en storasyster. :-D) Men i stort sett är det när jag kommer i kontakt med andra trebarnsfamiljer (framför allt de som är gravida med sin trea) som jag känner den där klumpen i hjärtat. Den där avundsjukan, att varför inte vi också...

Fortfarande kan jag också fundera fram och tillbaka över vårt försök, om vi gjorde rätt som släppte det så lätt. (Och att jag grämer mig över mitt dåliga tålamod som gjorde att vi inte väntade och provade dhea.) Samtidigt vet jag att våra chanser var dåliga oavsett och att det ska otroligt mycket till för att vi ska ta tag i att göra om det. Det handlar mer om att gå vidare och kunna släppa det som inte blev.

Så ja, det kommer nog att vara lite upp och ner framöver, kännas lättare och tyngre. Och den där lilla taggen i hjärtat över trean som aldrig blev kommer nog alltid att sitta kvar, även om den förhoppningsvis kommer att kännas mindre och mindre framöver. (Framför allt när vi blir så passa gamla att våra vänner och bekanta slutar bli gravida med fler barn.) Men det finns inte så mycket att tillägga, jag skulle kunna fortsätta skriva här på bloggen men det skulle bara bli ett ältande över samma sak. Och det är ju som det är. Jag hoppas att jag en dag på riktigt kommer att känna att jag har gått vidare.

Så nu säger jag hej då. Jag tror att jag kommer att stänga bloggen någon gång framöver, men först ska jag spara det jag skrivit om våra ivf:er och graviditerna, för barnen att få läsa när de blir stora. Jag vill tacka för min tid här, för alla kommenterarer och all pepp jag har fått och jag önskar er andra stor lycka. Hoppas att ni alla kommer att få de barn ni vill ha och att ni blir lyckliga oavsett.

Kramar MDB

PS. I mitt vanliga liv så instagrammar och bloggar jag (även om jag nu ju säger att jag ska tillbringa mindre tid på sociala medier). Är det någon som vill fortsätta följa mig får ni maila på minadrommarbarn@gmail.com för att få uppgifterna dit.