Ibland tänker jag att jag borde skriva här igen. Livet som småbarnsförälder är underbart och dottern är nu en helt fantastisk liten ettåring med en härlig personlighet. När hon säger "mamma" känns det som om jag vunnit högsta vinsten på lotto.
Ändå gapar vi efter mer. Redan när dottern låg där inne i magen och skvalpade började vi prata om ett eventuellt syskon och när och hur. Det var ju inte så lätt att få dottern, så varför våga chansa och vänta länge? Nu tickar tiden närmare och närmare det vi har bestämt, med skräckblandad förtjusning.
Den senaste tiden har många i min bloggomgivning blivit gravida. Just sådana som kämpat för första barnet och nu fått andra barnet som en överraskning. Himla härligt att det kan vara så! Samtidigt har det gått mig att tänka på vårt syskonförsök på ett helt annat sätt, särskilt som många av dem har barn jämngamla med dottern. Det som i mitt huvud var en nästan omöjlighet och ett "haha, säkert" när personalen på BB började prata om preventivmedel, har börjat växa i mitt huvud som ett "varför inte vi också?". Samtidigt dröjde det väldigt länge för min mens att komma tillbaka, nästan elva månader, så vi har ju egentligen inte haft så många försök att tala om.
Jag har en annan blogg nu som jag tycker är jätterolig, men just det här känner jag att jag inte kan skriva om där. Jag vågar helt enkelt inte utelämna mig så mycket där, framför allt för att det är många på jobbet som läser den bloggen.
Vi har ett embryo i frysen, och vi har haft kontakt med kliniken om det skulle funka att sätta in det när vi har tänkt. Frågan är bara om jag ska blogga om det? Klarar jag verkligen att gå igenom allt vad ett FET innebär med nervositeten kring tiningen, ruvningen, och bara återseendet av kliniken, utan att blogg om det?
6 år sedan
6 kommentarer:
Jag förstår din oro.
Personligen tycker jag att det vore spännande att läsa om er resa till ett syskon.
Lycka till!
Jag tror (och hoppas) att du kommer vilja blogga om det!
Men hallå! :) Åh jag förstår dig. Jag har kämpat för att tänka bort syskon. Jag kan mycket lätt tänka bort en graviditet, en förlossning och alla bristningar och skit. Men Att tänka B som ensambarn, det är svårt. Jag hoppas jag har tuen att träffa nån, med barn, så B får platssyskon.
Förövrigt så samma dag som B föddes, så föddes det en liten FET-tjej, deras andra försök första FET. Och första barn. Nu är de gravida spontant och syskonet kommer i september. De tänkte som ni, preventivmedel, liksom.. nah.
Hoppas hoppas ni får ett syskon, hur det än går till. Och naturligtvis skulle jag älska att läsa om det ;)
Hej! Kul att du bloggar här igen!
Jag har också funderat och kommit fram till att nästa resa med ägginsättning kommer jag skriva om i bloggen, jag känner att jag vill ha någon som ror båten som jag kan luta mig mot, är ganska skönt o veta att det finns likasinnade därute liksom.
Hoppas det blir av i år att sätta in tt embryo, vi har funderat på att göra det till hösten för det blir inga barn på naturlig väg - har inte blivit på två år i allafall.. kram
Hej!
Åh, det vore jätteroligt att få läsa om ditt syskonförsök! Och jag förstår att ni tänker i de banorna. Det verkar som de flesta börjar fundera på ett syskon när IVF-barnet är kring året, tycker jag.
Jag hoppas naturligtvis att det som hände mig även händer dig först och främst. Det är så extra roligt för mig att följa dig eftersom våra döttrar faktiskt är precis lika gamla.
Hoppas att få läsa mer i framtiden!
/S
Jag hänger på i så fall :) Gott att se liv i en gammal vän igen!
Skicka en kommentar