Apropå mitt senaste inlägg så måste jag ändå lägga till att när jag tagit det där förbannade testet så gick jag ut till E som lekte i vardagsrummet med sin pappa, och när jag satt mig där en stund så var tankarna på testet hyfsat snabbt bortglömda.
För det är ju så, att hur det än går med ett syskon till dottern, så är jag för alltid hennes mamma. Våra försök nu handlar inte om ett liv med eller utan barn. Det är inte alls samma liv eller död-känsla som jag hade då, när jag funderade på hur jag skulle kunna leva om vi inte lyckades. Självklart kommer jag att bli besviken om det visar sig att vi inte kan få ett syskon, och vi kommer att kämpa för att få det, men jag är redan mamma. Den stora skillnaden mot förra försöken är nog att nu är jag lycklig och lever under tiden, förra gången väntade jag bara på att livet skulle börja.
6 år sedan
2 kommentarer:
Vad roligt att du ska börja blogga här igen! Jag läser din andra blogg lite då och då men är väldigt dålig på att kommentera... tiden räcker inte riktigt till. Tack så hemskt mycket för dina kommentarer på min blogg, blir lika glad varje gång!
Jag önskar dig stort lycka till i syskonverkstaden, hoppas att det går fort så ni slipper kämpa! Tänker på dig! Kram
Tack för kommentaren här i alla fall, och vad kul att du uppskattar mina kommenterar. Ser fram emot en förlossningsberättelse.
Kram!
Skicka en kommentar