Åh vad glad jag blev över era kommentarer och att det faktiskt är folk som tittar in här ändå! Tack tack tack för att ni kommenterar!
Vad har hänt sen sist då?
Jag har tagit ett graviditetstest (mensen var lite lite sen och hoppet väcktes såklart) som visade att jag var totalt ogravid. Jahapp. När jag stod där med den negativa testet i handen svor jag att nästa gång jag tar ett graviditetstest ska det minsann visa positivt. Så måste det bli!
Sen kom den försenade mensen självklart med buller och bång samma dag som jag bokat in ett besök på kliniken för undersökning. Det var turligt nog inga problem att boka om, trots att jag ringde mindre än tre timmar innan den inbokade tiden. Det är snälla på vår klinik!
Anledningen att jag ville boka in ett besök var att jag haft lite ont i sidan den senaste tiden, och jag vill kolla upp att det inte är någon cysta som kan sätta käppar i hjulen inför vår FET. Jag var på kliniken innan jul och undersökte både hur det såg ut på cystfronten och mitt TSH-värde (eftersom det var högt inför förra ivf:en) och då såg allt bra ut, men det är ju fyra månader sedan nu så det kan ju ha förändrats. Jag hoppas bara att allt ser bra ut så att vi kan gå vidare!
Mensen fick mig för övrigt riktigt låg, för första gången sedan vår skrutt föddes. Jag tror att det dels handlar om att tiden går, men framför allt för att det var en så tydlig signal att något hoppsan-barn blir det inte för oss. Dessutom tror jag att det också (kanske mest till och med) handlar om att i och med att vi nu går över till nästa steg så väcks både hoppet och rädslan mer "på riktigt. Vi har bara ett embryo, och jag är livrädd för att det inte ens ska gå att tina upp. Då är nästa steg en "riktig" ivf, och då börjar vi prata hopp och rädsla på allvar. Kommer vi ens att kunna få ett syskon, och hur många försök kommer det i sådana fall att ta?
Kanske är riktig tur att jag bestämde mig för att blogga här igen...
6 år sedan
2 kommentarer:
Jag är glad över att få följa dina ord här igen. Och samtidigt förstås också ledsen över att kroppen inte ville att det skulle bli ett hoppsan-barn just den här månaden.
Längtan efter syskon har verkligen fått fäste i mig de senaste månaderna, men jag och maken är inte helt överens om när det är dags att börja försöka, så det dröjer nog ytterligare ett litet tag. Och på ett sätt är det ganska skönt att skjuta på det, för jag är så himla rädd just över att den där låga känslan ska flytta in i kroppen igen.
Stor kram!
Det känns som att det hos de flesta ivf:are ändå finns en tanke kring syskon ganska snabbt, även om man vill vänta eller kanske inte alla ha, så finns tankarna där.
Hoppas att ni kommer överens och att ni får en lätt väg. Kram.
Skicka en kommentar