PS. Till förra inlägget

Jag glömde skriva ett till plus med den nya hemläkarmottagningen - de hade en sköterska som var fullständigt fenomenal på att ta blodprov!

Jag har alltid fått höra att jag är svårstucken och ett flertal gånger på förra mottagningen fick de sticka mig fyra gånger för att sedan skicka mig till vårdcentralen i närheten med remissen i handen för att bli stucken en femte gång... Det är faktiskt det jag tyckt varit jobbigast med vårt ivfande (förutom den psykiska våndan om det ska lyckas eller inte) - det ständiga provtagandet. Helt klart jobbigare än både äggplock och alla sprutor i magen. Inför vår första ivf hade jag dessutom dåligt tsh-värde så då blev det ett flertal provtagningsvändor för att sätta rätt dos av levaxin.

Den här gången var det provtagning av amh, tsh och "ivf-proverna" (hiv, syfilis, hepatit b och c). vi behövde ta om våra prover eftersom det gått så lång tid sedan förra gången. Gränsen går vid två år sa läkaren och det är ju fem år sedan vi tog våra.


Inte nog med att den här sköterskan lyckades på första försöket, hon var dessutom så smidig så att det knappt kändes. Känns så himla skönt eftersom jag vet att det kommer bli en del stickande framöver.

Läkarbesöket!

Idag var det alltså dags - första läkarbesöket inför ivf nr 3.

Jag och maken har haft en ganska bra senaste vecka. Jag fick ändan ur och nämnde läkarbesöket och sedan dess har vi pratat om vår "trea" ett flertal gånger. Det känns väldigt bra att återigen känna att vi är på samma nivå.

Så läkarbesöket. Vi besökte alltså en ny mottagning eftersom vår gamla slutat vara hemläkare för vår ivfklinik och jag var lite övergripande nervös bara för det här med att få en ny läkare. I början kändes det ganska befogat; jag hade dragit stora delar av vår historia för den sköterska som bokade in oss, men inget av det verkade ha gått fram till läkaren. Hon inledde med att fråga med om vi ville börja med en utredning eller om vi redan hade gjort en sådan. "Ehh...alltså...vi har två barn som kommit till med hjälp av ivf så vi är redan utredda", var ungefär det jag sa.

Det blev bättre. I en snilleblixt hade jag tagit med mig vår journal och det var nog rätt bra. Hon skummade igenom den och sedan var hon ganska snabbt på banan. Det lät inte alls omöjligt att vi skulle få genomföra en behandling innan sommaren, och hon frågade till och med om vi hade några preferenser när det gällde behandlingen eller om de skulle bestämma det som verkade bäst utifrån våra förutsättningar. Tydligen är det vanligare nu med korta protokollet vilket är spännande eftersom vi kört med nedreglering bägge gångerna. Jag klagar inte om jag slipper spraya, bara det ger lika bra resultat som tidigare. Lite känns det läskigt om vi skulle byta behandlingsmetod, just eftersom det gått så bra förut, men samtidigt litar jag på att de vet bäst.

Det enda som verkade oroa henne lite var mitt låga amh-värde. Jag är egentligen inte särskilt oroad eftersom jag tidigare fått förklaringen att det kan bero på att jag opererat bort en endometioscysta och som sagt så har vi ju lyckats två gånger trots detta. Men samtidigt är jag fem år äldre nu... Å andra sidan känns det märkligt om mitt amh-värde skulle blivit så uselt att vi blir avrådda ivf. Får hoppas på att det ligger ungefär på samma helt enkelt.

Vad mer? Jo, hon gjorde en kontroll och allt såg bra ut i livmodern och på äggstockar/äggledare. Inga cystor! Det känns onekligen som att jag har en ganska "snäll" variant av endometrios som håller sig helt i schack med p-piller. Förutom det "elaka" att den tvingat oss till ivf då...

Blir det något?

Nu är det mindre än två veckor kvar till läkarbesöket och jag är fortfarande nervös för om vi verkligen ska komma dit.

Just nu har vi verkligen en kaosperiod här hemma. Stora barnets säger mest "det är JAG som bestämmer" och vill såklart bestämma tvärtemot det vi vill. Lilla barnet har också en ganska låg motgångströskel just nu och varje påklädning är en kamp. Det är helt enkelt väldigt mycket gråt och skrik här hemma. Vi har dessutom haft mycket annat som behövts styras upp, till exempel är bägge våra familjer på oss om att vi måste planera sommaren på respektive gemensamt lantställe. Just nu känner vi nog bägge mest för att stanna hemma i sommar för att slippa styra och fixa. Dessutom märkte jag imorse att stora barnet hade feber...igen. Vilket jag borde förstått efter natten som vi haft...

Jag märker på maken att han är sliten. Det är jag med. Men till skillnad från maken så ser jag nog mer tydligt att det här är en fas, den går över och så blir det lättare igen. Min önskan om ett barn till är större än att en kaosperiod ska sätta stopp för den (även om jag tvivlar på hela projektet ibland när jag inte fått sova). Maken däremot... Egentligen skulle jag vilja stämma av att han inte har ångrat sig, att vi ska göra försöket som vi planerat. Men jag vågar inte fråga. Jag är för rädd för att han faktiskt ska backa ur. Jag hoppas fortfarande att det ska hinna infinna sig en period av lugn innan läkarbesöket och att maken ska få hitta den där känslan av att vi faktiskt fixar ett barn till. Hoppas.

Nervositet, del 2

Så fort vi hade fattat ett gemensamt beslut kickade den in, nervositeten och det där pirret. IVF-pirret. Eller snarare en ångestklump i magen som får en att konstant tänka på IVF, bebisar och gravidmagar med stress i kroppen. Det är liksom den där välbekanta känslan av att kasta sig ut i någonting som en absolut inte har någon kontroll över. Jag minns känslan i kroppen från bägge tidigare försöksperioderna, och hur stressen liksom kickade igång direkt när jag fick tillbaka mensen efter storasyster och vi plötsligt hade möjlighet att försöka få ett syskon. Tankar om ifall det kommer funka eller inte, och när kan vi köra? Stressen att vilja sätta igång nu nu nu för tänk om det tar lång tid.

Nervositeten den här gången beror en del på att vi behöver byta läkare. Vår gamla läkare verkar ha slutat och hemortsmottagningen slutat med ivf-samarbetet. Tråkigt tycker jag eftersom vi tyckt att allt fungerat väldigt bra där och det hade känts mer tryggt att gå tillbaka dit. Nu känns det lite som att vi börjar på noll igen, vi måste ta om prover (fast det kanske mer beror på att det är fem år sen sist?) och en annan person ska ta ställning till vår historik. Det går säkert bra det med, men jag är lite nojjig för att det kommer att förlänga processen. Jag vill så himla gärna kunna göra ett försök innan kliniken sommarstänger.

För vi kör samma klinik i alla fall. Vi funderade på om vi skulle byta den med när vi ändå behövde byta hemortsläkare, kanske till en klinik som inte sommarstänger och som ligger på närmare avstånd, men tryggheten att få göra ÄP och återföringen på en hemtam plats väger upp. Plus att jag inte ska sticka under stol med att de 5000-8000 kr som skiljer i pris faktiskt också har betydelse.

Men viktigast är nog ändå att de har ju faktiskt gett oss väldigt bra resultat hittills och jag tänker att det är ju ändå kliniken som fattar de slutgiltiga besluten om själva behandlingen och inte hemortsläkaren.

Räknar ner dagarna till första besöket och hoppas på ett snabbt besked om när vi kan sätta igång.

Ett livstecken och kanske en bloggstart?

Nu är det ganska precis två år sedan jag skrev här. Då som ganska nybliven tvåbarnsmamma med allt som hör till. Idag har barnen hunnit bli 4 och 2 år och livet rullar på.

Förra inlägget var ett avslut och jag har flera gånger tänkt gå in och radera bloggen, men det har inte blivit av och kanske är det lika bra. Nu har nämligen en tanke väckts och vi har bokat in ett besök på kliniken för att diskutera ett försök till en trea!

När jag och maken började prata barn var det en dröm för mig med tre barn, men när det visade sig att vi behövde hjälp så började jag mer och mer tänka att bara vi får ett syskon så är jag nöjd. Eller - innan vi hade storasyskonet så tänkte jag att "bara vi får ett barn så kommer jag att vara lycklig". En tanke var att om vi skulle få embyron över efter syskonförsök så skulle det kunna bli en trea också via FET, men att göra ett helt nytt ivf-försök för att försöka få ett tredje barn. Nej, det kunde jag inte tänka mig då.

Vi hade också ett ganska tumultartat första tvåbarnsår. Mindre än två år mellan barnen var ganska tufft plus att vi hade en hel del omställningar i vardagen (maken bytte jobb, jag blev uppsagd, vi flyttade och vi förlorade en närstående släkting vilket förutom den känslomässiga förlusten innebär en väldigt stor dödsboröjning) vilket gjorde att vi kände att två barn är mer än nog. Vi började sälja av bebissaker och planerade för ett liv med två barn.

Ändå kunde jag inte helt släppa tanken och det här med att göra ivf igen kändes plötsligt inte lika långt borta. Jag hintade för maken lite då och då att jag nog ändå var sugen, och han kontrade med att säga "aldrig i livet!". Fast plötsligt hände något och maken började svara att "men hur ska vi bo?" eller "först måste barnen börja sova hela nätterna". Lite mer hoppfullt alltså. Till slut tog jag upp det i ett seriöst samtal och till min förvåning sa maken ok till allt, inklusive min tidplanering som jag trodde att han skulle tycka var alldes för snart. Vi har ett möte inbokat om ett par veckor och min förhoppning är att kunna göra en behandling innan kliniken sommarstänger.

Så där är vi just nu. Imorse fräste visserligen maken "vi avbokar det där jäkla mötet, jag orkar inte med flera år till av sånt här", efter en synnerligen kämpig morgon med två barn som inte alls ville samarbeta för att komma iväg till förskolan. Jag hoppas och tror att det bara var ett uttryck för frustration. Jag kan också tänka ibland att "vad ger vi oss in på", särskilt nu när vi haft en tuff period av sjukdomar och dåliga nätter och två barn känns mer än nog. Samtidigt - ett barn till! Vilken lycka! Och jag har redan börjat peppboosta. Tänker på en liten bebiskropp i en mjuk pyjamas, på den hisnande känslan av att se det där extra stecket komma fram, på en liten spark i magen... Så makens kommentar kändes som en spark i magen på ett annat sätt. Tur att vi har lite tid kvar till mötet och jag hoppas att det blir en lugnare period fram tills dess. Jag får väl agera lite smörjmedel här hemma och kompromissa lite mer om hushållsysslor, nattningar och projekt än jag vanligen tycker är ok.

Finns det någon kvar här som läser? Skulle det vara någon som skulle vilja läsa om vårt tredje försök (om inte nu maken sätter stopp)? Jag har flera bloggvänner som kämpar för att få ett syskon och jag kan känna att skriva att vi vill ha ett tredje barn när vi haft turen att redan få två blir liksom "skrytigt" eller hur jag nu ska säga. Samtidigt hjälper det ju inte dem att få sina efterlängtade barn om vi struntar i det. Och någonstans kommer jag att vilja skriva, om inte annat så för min egen skull. Det är ett tufft projekt att göra ivf och känslorna måste ju komma ut någonstans.

Kan avsluta med att skriva att jag redan är nervös. Vi har haft tur att lyckas bli gravida vid varje försök och två av tre har lett till fullgågna bebisar, tänk om jag är för kaxig och det inte går den här gången. Jag är ändå fem år äldre än när vi plockade ut ägg senast. Nu är jag dessutom himla nervös för att maken ska mena allvar med att ångra sig...