Ska ni skaffa fler barn?

Frågan har dykt upp några gånger sedan vi fick veta att det inte blir några fler barn för oss. Första gången blev jag och maken lite ställda, vi hade inte hunnit prata igenom hur ärliga vi ville vara. De senaste gångerna har vi helt sonika sagt att vi skulle gärna vilja, men vi kan inte.

Det jag tycker är jobbigast med frågan är att de ofta ställs av personer i samma livssituation som oss - föräldrar med två ganska små barn. Jag fattar att de ställer frågan för att de vill diskutera, att de själva funderar på ett barn till eller inte, och vill prata om för- och nackdelar med två respektive tre barn. Ungefär som att diskutera andra "småbarnsfrågor", som att jobba heltid eller deltid, eller bo i lägenhet eller villa. Och det är det som gör mig ledsen, för många andra är det bara ett av alla val att göra - vill vi ha två eller tre barn (eller ett eller fyra)?

Jag vet inte varför, men efter en period av att ha känt att jag har "gått vidare" så har känslan av ledsenhet och lite bitterhet letat sig tillbaka. Kanske är det för att mensen slutligen kom och med det p-pillerstart igen och därmed helt omöjligt med ett "mirakel". (Och btw den märkliga känslan att äta p-piller när jag är infertil och vill bli gravid.) Kanske är det att två av mina bästa vänner börjar närma sig BF för sina små i magen. Kanske är det att min närmasta kollega berättade för mig att hon är gravid, och jag insåg att våra graviditeter skulle följts åt om vi hade lyckats med vårt försök. Kanske är det att min massör frågade mig om jag var gravid när jag bytte om eftersom hon tyckte att min mage putade ovanligt mycket och att jag fått frågan flera gånger av barn i parken om jag har en bebis i magen.

Det är tur att vardagen är som terapi. Att jag inser att jag är otroligt lyckligt lottad som ändå har två små hemma. Igår när jag inte kunde sova låg jag och läste om försöket som blev lillebror, vårt eget lilla mirakel, och om den första gravidtiden. Istället för att vara ledsen för att jag inte får vara med om det igen så försöker jag att fokusera på det jag faktiskt fått vara med om, och det som jag är med om just nu.

Just nu tror jag ändå att jag är på gång att släppa ledsenheten över trebarnslivet, men att jag fortfarande är ledsen över att vi inte fick bestämma själva medan vår omgivning fortsätter att bli gravida gång på gång och säga att "det gick mycket snabbare än vi trodde".