lördag 23 maj 2015

Efteråt

Tanken var att föregående inlägg skulle vara det senaste men jag verkar inte kunna sluta att skriva... Kanske behöver jag skriva av mig helt enkelt.

Det känns som i en science fiction-film där huvudpersonen går genom ett hål till en annan dimension och kastas ut på andra sidan. Plötsligt befinner vi oss i "klar med bebistiden"-land. Vi tittar chockade på varandra och frågar oss "hur gick det här till?". Vi är i en ny verklighet nu.

Jag har börjat rensa i källaren och sälja våra bebisgrejer. Det var inte så tufft som jag hade trott, men samtidigt har jag börjat "bakifrån" och säljer nu det som lillebror nyss använde och det har inte lika starkt symbolvärde för mig som de där yttepytte nyföddkläderna. Det kändes lika bra att ta tag i det, det är ändå inte kul att ha de där lådorna stående i källaren när vi inte kommer att kunna använda dem.

Jag funderar fortfarande på "tänk om", samtidigt som jag vet att det är lönlöst. Hade läkaren trott att dhea (eller något annat) skulle fungera hade hon föreslagit det. Jag måste tänka så för annars grämer jag mig själv för att jag pushade på ett försök nu och inte kunde vänta över sommaren för att ge oss chansen med dhea. Tänk om det ändå hade kunnat ge någon effekt... Jag kan inte heller låta bli att fundera om det påverkat att jag ätit p-piller utan uppehåll så pass länge, om det kan påverka amh-värdet på något sätt och om det i så fall skulle kunna bli bättre igen. Och så funderar jag på när det här egentligen hände, på om det hade varit skillnad om vi gjort försöket för ett år sedan när endoläkaren tyckte att allts såg bra ut (å andra sidan var vi inte redo då).
Maken är mer pragmatisk, han tycker att det är trist men accepterar att det är så här det är. Jag önskar att jag kunde göra det och släppa de här tankarna. För även om det var så att dhea skulle ge en liten liten chans, eller om amhvärdet skulle kunna bli lite lite bättre av sig självt, skulle vi verkligen våga göra en ny ivf med så låga chanser? Jag vet ju hur jag har mått av att kastas mellan att hoppas och alla dåliga besked. Egentligen finns det bara en sak att göra och det är att acceptera att det är så här det är och inte älta eller fundera mer.

När vi stod inför det här syskonförsöket skrev jag att en trea är en bonus, att funkar det inte så kommer det inte bli någon livslång sorg. Men nu när vi är här så vet jag inte. Visst skulle det varit en bonus, inte tal om annat, men har svårt att tänka mig att jag inte kommer att känna något stygn av sorg i framtiden också. Inte en sån där stor överväldigande sorg, det ser nog våra två underverk till, men det finns en liten liten bit i hjärtat som saknas från och med nu.




Inga kommentarer: