Blir det något?

Nu är det mindre än två veckor kvar till läkarbesöket och jag är fortfarande nervös för om vi verkligen ska komma dit.

Just nu har vi verkligen en kaosperiod här hemma. Stora barnets säger mest "det är JAG som bestämmer" och vill såklart bestämma tvärtemot det vi vill. Lilla barnet har också en ganska låg motgångströskel just nu och varje påklädning är en kamp. Det är helt enkelt väldigt mycket gråt och skrik här hemma. Vi har dessutom haft mycket annat som behövts styras upp, till exempel är bägge våra familjer på oss om att vi måste planera sommaren på respektive gemensamt lantställe. Just nu känner vi nog bägge mest för att stanna hemma i sommar för att slippa styra och fixa. Dessutom märkte jag imorse att stora barnet hade feber...igen. Vilket jag borde förstått efter natten som vi haft...

Jag märker på maken att han är sliten. Det är jag med. Men till skillnad från maken så ser jag nog mer tydligt att det här är en fas, den går över och så blir det lättare igen. Min önskan om ett barn till är större än att en kaosperiod ska sätta stopp för den (även om jag tvivlar på hela projektet ibland när jag inte fått sova). Maken däremot... Egentligen skulle jag vilja stämma av att han inte har ångrat sig, att vi ska göra försöket som vi planerat. Men jag vågar inte fråga. Jag är för rädd för att han faktiskt ska backa ur. Jag hoppas fortfarande att det ska hinna infinna sig en period av lugn innan läkarbesöket och att maken ska få hitta den där känslan av att vi faktiskt fixar ett barn till. Hoppas.