Ett livstecken och kanske en bloggstart?

Nu är det ganska precis två år sedan jag skrev här. Då som ganska nybliven tvåbarnsmamma med allt som hör till. Idag har barnen hunnit bli 4 och 2 år och livet rullar på.

Förra inlägget var ett avslut och jag har flera gånger tänkt gå in och radera bloggen, men det har inte blivit av och kanske är det lika bra. Nu har nämligen en tanke väckts och vi har bokat in ett besök på kliniken för att diskutera ett försök till en trea!

När jag och maken började prata barn var det en dröm för mig med tre barn, men när det visade sig att vi behövde hjälp så började jag mer och mer tänka att bara vi får ett syskon så är jag nöjd. Eller - innan vi hade storasyskonet så tänkte jag att "bara vi får ett barn så kommer jag att vara lycklig". En tanke var att om vi skulle få embyron över efter syskonförsök så skulle det kunna bli en trea också via FET, men att göra ett helt nytt ivf-försök för att försöka få ett tredje barn. Nej, det kunde jag inte tänka mig då.

Vi hade också ett ganska tumultartat första tvåbarnsår. Mindre än två år mellan barnen var ganska tufft plus att vi hade en hel del omställningar i vardagen (maken bytte jobb, jag blev uppsagd, vi flyttade och vi förlorade en närstående släkting vilket förutom den känslomässiga förlusten innebär en väldigt stor dödsboröjning) vilket gjorde att vi kände att två barn är mer än nog. Vi började sälja av bebissaker och planerade för ett liv med två barn.

Ändå kunde jag inte helt släppa tanken och det här med att göra ivf igen kändes plötsligt inte lika långt borta. Jag hintade för maken lite då och då att jag nog ändå var sugen, och han kontrade med att säga "aldrig i livet!". Fast plötsligt hände något och maken började svara att "men hur ska vi bo?" eller "först måste barnen börja sova hela nätterna". Lite mer hoppfullt alltså. Till slut tog jag upp det i ett seriöst samtal och till min förvåning sa maken ok till allt, inklusive min tidplanering som jag trodde att han skulle tycka var alldes för snart. Vi har ett möte inbokat om ett par veckor och min förhoppning är att kunna göra en behandling innan kliniken sommarstänger.

Så där är vi just nu. Imorse fräste visserligen maken "vi avbokar det där jäkla mötet, jag orkar inte med flera år till av sånt här", efter en synnerligen kämpig morgon med två barn som inte alls ville samarbeta för att komma iväg till förskolan. Jag hoppas och tror att det bara var ett uttryck för frustration. Jag kan också tänka ibland att "vad ger vi oss in på", särskilt nu när vi haft en tuff period av sjukdomar och dåliga nätter och två barn känns mer än nog. Samtidigt - ett barn till! Vilken lycka! Och jag har redan börjat peppboosta. Tänker på en liten bebiskropp i en mjuk pyjamas, på den hisnande känslan av att se det där extra stecket komma fram, på en liten spark i magen... Så makens kommentar kändes som en spark i magen på ett annat sätt. Tur att vi har lite tid kvar till mötet och jag hoppas att det blir en lugnare period fram tills dess. Jag får väl agera lite smörjmedel här hemma och kompromissa lite mer om hushållsysslor, nattningar och projekt än jag vanligen tycker är ok.

Finns det någon kvar här som läser? Skulle det vara någon som skulle vilja läsa om vårt tredje försök (om inte nu maken sätter stopp)? Jag har flera bloggvänner som kämpar för att få ett syskon och jag kan känna att skriva att vi vill ha ett tredje barn när vi haft turen att redan få två blir liksom "skrytigt" eller hur jag nu ska säga. Samtidigt hjälper det ju inte dem att få sina efterlängtade barn om vi struntar i det. Och någonstans kommer jag att vilja skriva, om inte annat så för min egen skull. Det är ett tufft projekt att göra ivf och känslorna måste ju komma ut någonstans.

Kan avsluta med att skriva att jag redan är nervös. Vi har haft tur att lyckas bli gravida vid varje försök och två av tre har lett till fullgågna bebisar, tänk om jag är för kaxig och det inte går den här gången. Jag är ändå fem år äldre än när vi plockade ut ägg senast. Nu är jag dessutom himla nervös för att maken ska mena allvar med att ångra sig...