Och bara ett till...

Ville bara avsluta med att säga att jag är jätteglad för alla er som hört av er om att fortsätta följa mig på min andra blogg. Jag har bara sett att jag fått kommentarer och att mail droppat in, men ska snart ta tag i att läsa dem och skicka ut adressen till er. Kram på er allihopa!

Ett årsjubileum och ett avslut

Idag är det ett år sen som vi besökte ivf-klinken och fick tillbaka vad som skulle visa sig vara vårt guldägg. Det blev bara ett embryo vid behandlingen trots åtta plockade ägg, men det var det embryo som blev till vår lilla guldklimp! Det är lika fantastiskt varje gång jag tänker på att ivf faktiskt fungerade för oss och att vi faktiskt är föräldrar nu. Jag är så tacksam för att vi fick möjligheten, och vill inte tänka tanken att hade vi bara fötts någon annanstans eller i en annan tid så skulle vi fortfarande vara barnlösa.

Och vilken dag skulle passa bättre att skriva sitt sista inlägg på än denna. Jag har nämligen bestämt mig – jag slutar blogga här nu. Jag orkar inte jonglera två bloggar längre och känna att jag inte hinner med någon av dem. Jag känner att jag måste välja, och eftersom den andra bloggen är bredare och öppnare så känns det bättre att bjuda med er dit än att göra tvärtom.

Eftersom jag är anonym här, men inte på den andra bloggen, så vill jag inte länka direkt dit. Den som vill fortsätta läsa kommer därför att behöva maila till mig (minadrommarsbarn @ gmail . com) för att få adressen. ALLA är välkomna, även ni som inte har en egen blogg eller som aldrig kommenterat - men då vore det trevligt om ni skrev någon rad om er själva i mailet, bara så att jag får lära känna er lite också.

Jag vill poängtera att det inte handlar om att vi inte är öppna med att vi gjort ivf och för er som läser här skulle jag gärna länka direkt, MEN jag vill inte att de som läser min vanliga blogg ska få tillgång till de utelämnande inläggen jag skrivit i min anonymitet här. Särskilt när det gäller de gnälliga inlägg jag skrivit om mitt jobb, och en del jag skrivit om diskussioner med vänner skulle kännas känsligt om de lästes av fel personer. Det är så stor risk att man läser in något annat och feltolkar saker jag skrivit i affekt. För att minska den risken kommer jag nog tyvärr också att radera en del av dessa inlägg. Hade önskat att det gick att lösenordskydda endast dessa så att de kunde finnas kvar, men tyvärr verkar inte blogspot ha den funktionen.

Det känns lite vemodigt måste jag säga, men jag känner som sagt att tiden inte riktigt räcker till för två bloggar. Just nu har jag knappt tid att läsa alla andra bloggares inlägg, än mindre kommentera på dessa och det känns inte heller så kul. Dessutom känner jag att eftersom vår skrutt tar upp mest av min tid och tankar just nu, så blir har inläggen här och på min andra blogg blivit mer och mer lika varandra, och då känns det bara dumt att skriva liknande saker på två ställen.

Hoppas såklart att så många som möjligt vill följa med till min andra blogg, det är ju fortfarande mitt liv det handlar om, om än med lite annat fokus.

Mitt inlägg i vindebatten

Jag hade först tänkt att jag inte skulle ge mig in i den här debatten, men nu har jag kommenterat på så många bloggar att det känns dumt att inte skriva något själv. Alltså: Mamman som inte fick köpa vin på Rival.

Jag är kluven. Å ena sidan: Jag tycker att har man ansvar för ett barn ska man inte vara påverkad, och gränsen bör ligga så att barnet aldrig ska behöva känna obehag för att mamma eller pappa är annorlunda. Å andra sidan: Jag vet inte, men just det här med nolltolerans känns så...stelt. Jag har själv inga problem med att avstå och har varit nykter i långa perioder bara för att jag inte känt för att dricka, men samtidigt har jag svårt att se varför ett halvt glas vin på en lite festligare middag skulle vara en sån katastrof. För jag pratar inte om att dricka glas på glas, utan en väldigt restriktiv mängd.

Men för att ta upp det som irriterar mig mest så är det att jag tycker att debatten fått helt fel fokus. Att den handlar om mammor som ammar istället för att handla om föräldraskapet i stort, inklusive de föräldrar som inte ammar. Inte att jag menar att “pappor får ju dricka så då ska mammorna också” utan att man har ju lika stort föräldraansvar som pappa/partner och att de också bör tänka på sin alkoholkonsumtion.

Argumentation som att det är klart att man ska avstå för “amningsperioden är ju så himla kort” (och med undertonen att klarar man inte det så har man problem) känns så fel eftersom det för mig inte handlar om själva amningsperioden utan mina tankar om att man bör vara restriktiv med alkohol som förälder gäller för hela barnperioden. Jag kommer bara att amma i ett halvår, men jag kommer att hålla mig till ett enda glas när mitt barn är med i en långt längre tid.

Hade bartendern på Rival bara sagt att “vi serverar inte vuxna som har med sig små barn” hade jag tyckt det var helt ok, jag hade till och med tyckt att det var bra. Men när man vänder det till att handla om själva amningen så känns det fel. Om mamman hade gett sitt barn ersättning istället, hade hon fått beställa glas på glas då?

Lika barn leka bäst?

Jag har tidigare skrivit om hur makens syskon bägge skulle få barn bara några månader efter oss och hur jobbigt det kändes men att det lättade sen. Nu har det ena paret fått en liten pojke och det är bara så roligt! Både att vi nu är föräldralediga tillsammans, och att vår skrutt faktiskt har fått en jämngammal kusin att leka med.

Men, såklart är det något som skaver lite... Ofta när vi ses nu så pratas det om det tredje parets barn som ska komma väldigt snart (både när de är med och när vi träffats utan dem) och då uttrycker alltid makens bror förhoppningen om att det också ska bli en pojke så att deras lilla inte ska bli så utanför och också ha någon att leka med (eftersom de har varsin flicka sen tidigare och vi också fick en flicka). Jag mår alltid lika dåligt när han säger så där, och vet bara inte hur jag ska konfrontera det. Jag tycker inte att könet ska spela roll för vem som ska leka med vem och min tanke är att vår lilla troligare kommer att leka mer med sina jämngamla kusiner oavsett kön, än med de två år äldre tjejerna. Det kanske låter futtigt att bli så upprörd över en sån kommentar, men jag blir så ledsen över att skrutten redan vid två månaders ålder ska bli definierad och bortvald på grund av sitt kön. Särskilt också som de känns rätt genusmedvetna i övrigt, och deras lilla tjej är allt annat än "tjejig". Nu har det blivit så att den där kommentaren växer inom mig för varje gång den sägs och nu försöker jag bara att komma på något fint sätt att vända det hela nästa gång det kommer på tal. Känns lite fel att inte säga nåt, särskilt när de två äldre barnen sitter med och lyssnar och får höra att lillebror behöver visst en annan pojke att leka med, och det är väl lika bra att börja i tid för det kommer nog att bli en hel de genusstrider för min del å lillans vägnar.

Tacksamhet

Huskurer* i alla ära, men nu är jag rätt nöjd över att ha fått antibiotika utskrivet. Jag tar inte gärna läkemedel i onödan, men just nu skulle jag kunna ta nästan vad som helst bara det här eländet försvann. Dagens förhoppning är bara att det här är någon extremt snabbverkade sort som kan få mig att må bättre redan imorrn.

När jag är sjuk såhär så väcker det alltid tankar om hur tacksam jag är över att få vara frisk resten av tiden. Även om de här två sjukveckorna känns som tid som tagits från mig och som jag kunde varit en rolig mamma åt skrutten, så kommer jag ju att bli frisk snart. Jag tänker på en vän som inte kan jobba heltid pga ryggproblem, och på cancersjuka Linda vars blogg jag följt och som bara fick lite mer än ett år tillsammans med sitt minsta barn. Det är verkligen skrutt att vara sjuk, och mina tankar går verkligen till dem som är mer sjuka än friska.

* Jag är ändå tacksam för era tips om huskurer, men kommer snarare att använda dessa i förebyggande syfte för att inte hamna i den här skiten igen.

Skrutt

Jag är fortfarande sjuk, och tillbringar dagarna med att tycka synd om mig själv. Tiden går tyvärr väääldigt långsamt just nu. Var hos läkaren igår eftersom förkylningen verkar satt sig på bihålorna och det gör så sjukt ont, men han var restriktiv med att skriva ut antibiotika och som han sa att "kortisonsprej skulle kunna funka, men det går inte eftersom du ammar". Jag fick Rinexin och läkaren sa att han trodde att det skulle gå över av sig självt, men jag gissar på att det blir ett nytt besök imorrn för det blir bara värre. 38-39 graders feber och jag har så ont så att jag mår illa...funderar just nu hur jag ska orka hålla ihop mig till den öppna mottagningen de har imorgon bitti. Just nu kör jag min mammas tips att blåsa på pannan med en hårtork, det funkar faktiskt sådär, men andra huskurer mottages tacksamt.

Tänkte att jag kunde ta tag i några sitt-sysslor när jag ändå var hemma och passade på att ringa runt till några förskolor för att boka besök och ställa sig i kö. Trodde ändå jag var ute i ganska god tid eftersom skrutten bara är 2,5 månad, men det som hittills verkar vara mitt favoritställe berättade pedagogen att många börjar köa hos dem redan när de är gravida. Suck...

Ingen bra dag alltså. Tur att skrutten är lättroad ändå.