Efteråt

Tanken var att föregående inlägg skulle vara det senaste men jag verkar inte kunna sluta att skriva... Kanske behöver jag skriva av mig helt enkelt.

Det känns som i en science fiction-film där huvudpersonen går genom ett hål till en annan dimension och kastas ut på andra sidan. Plötsligt befinner vi oss i "klar med bebistiden"-land. Vi tittar chockade på varandra och frågar oss "hur gick det här till?". Vi är i en ny verklighet nu.

Jag har börjat rensa i källaren och sälja våra bebisgrejer. Det var inte så tufft som jag hade trott, men samtidigt har jag börjat "bakifrån" och säljer nu det som lillebror nyss använde och det har inte lika starkt symbolvärde för mig som de där yttepytte nyföddkläderna. Det kändes lika bra att ta tag i det, det är ändå inte kul att ha de där lådorna stående i källaren när vi inte kommer att kunna använda dem.

Jag funderar fortfarande på "tänk om", samtidigt som jag vet att det är lönlöst. Hade läkaren trott att dhea (eller något annat) skulle fungera hade hon föreslagit det. Jag måste tänka så för annars grämer jag mig själv för att jag pushade på ett försök nu och inte kunde vänta över sommaren för att ge oss chansen med dhea. Tänk om det ändå hade kunnat ge någon effekt... Jag kan inte heller låta bli att fundera om det påverkat att jag ätit p-piller utan uppehåll så pass länge, om det kan påverka amh-värdet på något sätt och om det i så fall skulle kunna bli bättre igen. Och så funderar jag på när det här egentligen hände, på om det hade varit skillnad om vi gjort försöket för ett år sedan när endoläkaren tyckte att allts såg bra ut (å andra sidan var vi inte redo då).
Maken är mer pragmatisk, han tycker att det är trist men accepterar att det är så här det är. Jag önskar att jag kunde göra det och släppa de här tankarna. För även om det var så att dhea skulle ge en liten liten chans, eller om amhvärdet skulle kunna bli lite lite bättre av sig självt, skulle vi verkligen våga göra en ny ivf med så låga chanser? Jag vet ju hur jag har mått av att kastas mellan att hoppas och alla dåliga besked. Egentligen finns det bara en sak att göra och det är att acceptera att det är så här det är och inte älta eller fundera mer.

När vi stod inför det här syskonförsöket skrev jag att en trea är en bonus, att funkar det inte så kommer det inte bli någon livslång sorg. Men nu när vi är här så vet jag inte. Visst skulle det varit en bonus, inte tal om annat, men har svårt att tänka mig att jag inte kommer att känna något stygn av sorg i framtiden också. Inte en sån där stor överväldigande sorg, det ser nog våra två underverk till, men det finns en liten liten bit i hjärtat som saknas från och med nu.

Det är över

Läkarbesöket idag var lika nedslående som förra veckan: slemhinnan var tunn och inga äggblåsor. Läkaren räknade och kom fram till att jag sprutat 13 dagar, det borde gett något resultat. De tidigare gångerna har jag haft äggblåsor på g vid första kontrollen efter bara en vecka med sprutor.

Vi inväntar klinikens besked, men läkaren sa att allt tyder på att vi avbryter här. Och att när det ser ut så här finns inte mycket mer att göra. Jag frågade inte ens om dhea...

Lite är jag ledsen och bitter. Bitter över operationen som tog med sig mina ägg, bitter över att vi vid det senaste försöket fick 8 ägg men 6 var omogna, tänk om vi kunnat frysa ner några som vi haft att ta av nu. (Samtidigt som jag vet att då hade vi inte fått just de barn vi har idag.) Bitter över att våra defekter är sådana att vi inte ens kan försöka själva, har läst om flera som fått noll resultat på ivf men ändå lyckats få till ett mirakel på egen hand. Bitter över att jag inte kunde vara en av dem som valt att två barn är lagom.
Ledsen över att mitt Facebookflöde fylls med bekanta som visar upp sina små "treor" och stolta storasyskon. Ledsen över att bebislådorna som jag så noggrant packat i källaren nu ska packas upp för att säljas och inte användas av en till här hemma. Över att bästa kompisarna snart är föräldralediga och inte vi.

Samtidigt är det en lisa för själen att jag efter läkarbesöket åker hem för att vabba. Att jag skriver det här inlägget med en hand för att den andra håller hand med en liten som tycker att Laban-avsnittet är lite läskigt.

Och det är skönt på ett sätt att veta att det är så här nu. Inga mer "om" eller "kanske". Vi kan planera framtiden efter vad vi vet idag.

Det är både skönt och svårt att känslorna är tudelade. Lite känner jag att de jag berättat för att vi försöker men har dåliga odds svarat ungefär att "ja, det vore ju trist, men ni har ju två fina ungar". Och det är ju sant, men det är som att det gör att vår sorg över trean känns som ovesäntlig. Att den inte finns. Men det gör den ju, även om den till stor del överskuggas över att jag är så otroligt tacksam och lyckligt över mina barn.

Det var inte riktigt så här som jag har tänkt mig att bloggen skulle sluta. Men nu är det som det är. Om inte kliniken säger något av värde att skriva ner så blir det här mitt sista inlägg. Sedan går jag vidare med livet.

Besked imorgon

Läkarbesök imorgon. Nu får vi se om en veckas extra sprutande (med tillblandad och rumstempererad menopur) gett någon effekt.

Jag är dock skeptisk och ställer in mig på att morgondagen innebär att vi får besked om att läget fortfarande är noll och att det innebär att vi avbryter försöket.

I bästa fall kan jag tänka mig att kroppen lyckats producera någon enstaka äggblåsa, men det vet jag inte är tillräckligt för att köra på till äggplock. Jag vet att läkaren vid vår första ivf sa att de ville ha i alla fall fem äggblåsor för att kunna säkerställa att det fanns chanser att få något tillbaka.

Jag har funderat en del på det läkaren nämnde om dhea, om det skulle kunna ge någon effekt om jag fick det över sommaren och vi sedan gjorde ett nytt försök i höst. Frågan är dock om vi orkar. Att gå från att tro att vi faktiskt har helt ok chanser till att bli nedslagen i skoskaften har tagit på krafterna. Jag vet inte om jag vågar hoppas, jag vet inte om jag orkar med en hormonbehandling till med så ovisst resultat. Livet med våra två små är ganska fint som det är, oavsett hur extra fint det vore med en till.

Fortsättning följer...

Idag ringde kliniken. De vill att jag fortsätter med samma dos Menopur en vecka till och sedan kör vi en ny kontroll.

Den ena halvan av mig säger att de bara gör detta för att vara helt säkra på att det är kört, för att vi som kunder ska känna att de gjort allt för oss innan de ger oss domen. Den andra halvan börjar såklart få lite hopp... Tänk om... Jag griper efter halmstrån, som att jag igår när jag blandade till en ny flaska Menopur märkte att paketet stod mot kylelementet i kylskåpet, där väggen liksom är frusen och när jag tog ut de förfyllda sprutorna var de alldeles immiga. Tänk om den blivit lite fryst och det är därför den varit verkningslös? Ja, ni hör ju, halmstrån... Ska hämta ut ny medicin imorrn och funderar lite på att blanda till allt och ställa i garderoben istället för att slippa oroa mig. (Och slippa oroa mig över att någon ska komma hem och se hela vårt kylskåp fullt av medicin, eller att barnen ska få tag på nåt.) Hur har ni andra gjort? Förvarat i kylen eller blandat till och haft någon annanstans?

Hoppas på ett mirakel eller nåt den här veckan! Samtidigt som jag blir lite trött på mig själv. Jag skulle ju glädjas över det jag har nu och släppa det här med ett tredje barn...

Ledsen, lite bitter och ganska tacksam ändå

Läkarbesöket gick inte bra. Läkaren såg ingenting. Ingen aktivitet alls. Inga äggblåsor, äggstockarna var små och slemhinnan tunn. Ingenting!

Ikväll ska jag ändå ta sprutan som vanligt och imorrn kommer kliniken att ringa mig efter att de har sett vad blodprovet visar. Läkaren pratade om kanske höjd dos, men jag har onda aningar. Det känns som att det är dags att ställa in mig på att det inte blir fler barn.

Såklart känns det ledsamt. Ska jag vara infertil vid 35? Jag tänker på min mamma som fick min bror när hon var 37 så det känns ju inte som att det ligger i släkten. Och på kusinen som nyss fick sitt femte barn vid 39... Och när hände det här? Jag vet ju att jag har haft lågt amh-värde men som hon sa nu att äggstockarna var så små. Jag var på gynbesök för ett år sen för att följa upp endometriosen och då sa den läkaren att det såg så fint ut. Men kanske kollade hon bara efter cystor och inte på äggstockarna i övrigt. Jag har tidigare fått höra att mitt låga amh-värde troligen beror på att jag opererat bort en endometrioscysta och att de då brukar få med sig en del av äggreserven. Gissa om jag är bitter över detta! Då kändes det som enda utvägen och jag vet att en läkaren sa att endometrioscystor kan inte försvinna av sig själva, men samtidigt så försvann de cystor jag fick när vi försökte på egen hand när jag blev satt på p-piller inför första ivf:en. Jag önskar att jag varit lite mer påläst då och kunnat haft synpunkter på behandling och operation. Kanske hade jag haft helt ok amh-värde nu då. Å andra sidan är det ingen idé att vara bitter och älta detta, det går ju inte att vrida tiden tillbaka. (Fast det här med att låta saker rinna av en är inte min starka sida.)

Då är det en bättre känsla att bara vara tacksam över den tur vi faktiskt haft. Tänk om vi väntat ett par år med barn, hade vi ens kunnat få några alls då? Och jag tänker också den hisnande tanke om vi istället för att göra en ny ivf (som blev storasyster) efter vårt missfall tagit det nedfrysta embryot (som blev lillebror). Hade vi ens kunnat få ett syskon om vi behövt göra en ny ivf två år senare?

Det känns som att det rätta nu är att se alla fördelar med den familj som vi har idag. De logistiska fördelarna med två barn istället för tre, de ekonomiska i och med att vi klarar oss på mindre lägenhet och bara behöver bospara till två, att jag slipper gravidillamående och att alla kusinerna blir jämngamla istället att en blir "sladdis" i gänget. Samtidigt - vad hade alla dessa saker varit mot en liten gosig bebiskropp till!?

Dessa två känslor - tacksamhet över det jag har och sorgen över det jag inte kan få, de kommer nog att gå omlott ett tag framöver. Ikväll kramar jag nog barnen lite extra hårt med tårar i ögonen av glädje över att de finns.

Sprutdag 6

Idag är vi uppe i sex sprutor tagna. Hoppas så otroligt mycket att det växer något därinne. Tycker mig känna molvärk då och då men det är inte alls särskilt märkvärt. Imorgon är det kontroll hos läkaren, håll gärna en tumme eller två att det finns ett gäng äggblåsor i alla fall. Hoppas bara på tillräckligt många för att ha en chans till äggplock.