tisdag 12 maj 2015

Det är över

Läkarbesöket idag var lika nedslående som förra veckan: slemhinnan var tunn och inga äggblåsor. Läkaren räknade och kom fram till att jag sprutat 13 dagar, det borde gett något resultat. De tidigare gångerna har jag haft äggblåsor på g vid första kontrollen efter bara en vecka med sprutor.

Vi inväntar klinikens besked, men läkaren sa att allt tyder på att vi avbryter här. Och att när det ser ut så här finns inte mycket mer att göra. Jag frågade inte ens om dhea...

Lite är jag ledsen och bitter. Bitter över operationen som tog med sig mina ägg, bitter över att vi vid det senaste försöket fick 8 ägg men 6 var omogna, tänk om vi kunnat frysa ner några som vi haft att ta av nu. (Samtidigt som jag vet att då hade vi inte fått just de barn vi har idag.) Bitter över att våra defekter är sådana att vi inte ens kan försöka själva, har läst om flera som fått noll resultat på ivf men ändå lyckats få till ett mirakel på egen hand. Bitter över att jag inte kunde vara en av dem som valt att två barn är lagom.
Ledsen över att mitt Facebookflöde fylls med bekanta som visar upp sina små "treor" och stolta storasyskon. Ledsen över att bebislådorna som jag så noggrant packat i källaren nu ska packas upp för att säljas och inte användas av en till här hemma. Över att bästa kompisarna snart är föräldralediga och inte vi.

Samtidigt är det en lisa för själen att jag efter läkarbesöket åker hem för att vabba. Att jag skriver det här inlägget med en hand för att den andra håller hand med en liten som tycker att Laban-avsnittet är lite läskigt.

Och det är skönt på ett sätt att veta att det är så här nu. Inga mer "om" eller "kanske". Vi kan planera framtiden efter vad vi vet idag.

Det är både skönt och svårt att känslorna är tudelade. Lite känner jag att de jag berättat för att vi försöker men har dåliga odds svarat ungefär att "ja, det vore ju trist, men ni har ju två fina ungar". Och det är ju sant, men det är som att det gör att vår sorg över trean känns som ovesäntlig. Att den inte finns. Men det gör den ju, även om den till stor del överskuggas över att jag är så otroligt tacksam och lyckligt över mina barn.

Det var inte riktigt så här som jag har tänkt mig att bloggen skulle sluta. Men nu är det som det är. Om inte kliniken säger något av värde att skriva ner så blir det här mitt sista inlägg. Sedan går jag vidare med livet.

5 kommentarer:

Livets underverk sa...

De allra största av kramar till dig! ������

tonci sa...

Jag hoppades så mycket att det var bara Menopurens fel! Jag är så ledsen att det inte gick vägen! Det är så orättvist och sorgsamt även om det gäller tredje barnet. Det spelar ingen roll om det är första, andra eller tredje barnet. Barnönskan som inte blir till verklighet är alltid jobbig och på alla sätt. Många kramar till dig!!!

Drömmen sa...

Jag är ledsen. Det är en djup sorg att inte själva kunna bestämma hur stor familj man ska ha.
Livet är lite för tufft ibland.

K sa...

Jag har en genetisk sjukdom som vi försöker att inte föra vidare och jag har på drygt ett år gjort tre sena aborter (vecka 15) eftersom dom bebisarna har varit sjuka. Då säger alla "det är ju tur att du har din dotter". Och ja, det är en jäkla tur. Men det betyder inte att längtan eller saknaden efter en bebis till är mindre. Det verkar folk aldrig förstå, som inte varit där själva.

MDB sa...

Tack för era fina kommentarer! På ett sätt tror jag att det inte riktigt går att förstå hur saknaden efter ett (till) barn är om man inte varit där.