Ledsen, lite bitter och ganska tacksam ändå

Läkarbesöket gick inte bra. Läkaren såg ingenting. Ingen aktivitet alls. Inga äggblåsor, äggstockarna var små och slemhinnan tunn. Ingenting!

Ikväll ska jag ändå ta sprutan som vanligt och imorrn kommer kliniken att ringa mig efter att de har sett vad blodprovet visar. Läkaren pratade om kanske höjd dos, men jag har onda aningar. Det känns som att det är dags att ställa in mig på att det inte blir fler barn.

Såklart känns det ledsamt. Ska jag vara infertil vid 35? Jag tänker på min mamma som fick min bror när hon var 37 så det känns ju inte som att det ligger i släkten. Och på kusinen som nyss fick sitt femte barn vid 39... Och när hände det här? Jag vet ju att jag har haft lågt amh-värde men som hon sa nu att äggstockarna var så små. Jag var på gynbesök för ett år sen för att följa upp endometriosen och då sa den läkaren att det såg så fint ut. Men kanske kollade hon bara efter cystor och inte på äggstockarna i övrigt. Jag har tidigare fått höra att mitt låga amh-värde troligen beror på att jag opererat bort en endometrioscysta och att de då brukar få med sig en del av äggreserven. Gissa om jag är bitter över detta! Då kändes det som enda utvägen och jag vet att en läkaren sa att endometrioscystor kan inte försvinna av sig själva, men samtidigt så försvann de cystor jag fick när vi försökte på egen hand när jag blev satt på p-piller inför första ivf:en. Jag önskar att jag varit lite mer påläst då och kunnat haft synpunkter på behandling och operation. Kanske hade jag haft helt ok amh-värde nu då. Å andra sidan är det ingen idé att vara bitter och älta detta, det går ju inte att vrida tiden tillbaka. (Fast det här med att låta saker rinna av en är inte min starka sida.)

Då är det en bättre känsla att bara vara tacksam över den tur vi faktiskt haft. Tänk om vi väntat ett par år med barn, hade vi ens kunnat få några alls då? Och jag tänker också den hisnande tanke om vi istället för att göra en ny ivf (som blev storasyster) efter vårt missfall tagit det nedfrysta embryot (som blev lillebror). Hade vi ens kunnat få ett syskon om vi behövt göra en ny ivf två år senare?

Det känns som att det rätta nu är att se alla fördelar med den familj som vi har idag. De logistiska fördelarna med två barn istället för tre, de ekonomiska i och med att vi klarar oss på mindre lägenhet och bara behöver bospara till två, att jag slipper gravidillamående och att alla kusinerna blir jämngamla istället att en blir "sladdis" i gänget. Samtidigt - vad hade alla dessa saker varit mot en liten gosig bebiskropp till!?

Dessa två känslor - tacksamhet över det jag har och sorgen över det jag inte kan få, de kommer nog att gå omlott ett tag framöver. Ikväll kramar jag nog barnen lite extra hårt med tårar i ögonen av glädje över att de finns.