Sista inlägget - på riktigt!

 Jag är en sån person som gillar tydliga avslut, och klickar fortfarande ibland mig in på årsgamla bloggar där personen ”bara försvann” för att se om hen faktiskt kanske gett ifrån sig något livstecken. Därför tänker jag att jag vill ha ett ordentligt avslut här, ett ”hej då”.

Min första tanke var att skriva sista inlägget när jag kände mig klar, att jag hade gått vidare, men nu börjar jag inse att då får jag nog vänta väldigt länge så det är nog dags ändå... Nu har det gått över ett halvår och det är fortfarande väldigt mycket upp och ner. Under hösten kände jag mig väldigt ”landad” i tvåbarnslivet, men sen kom vintern och en himla massa trebarnsbesked som slog omkull mig igen.

Det känns som det är en sån period nu, många i min bekantskapskrets har ungefär jämngamla barn med mig och det verkar som att många tycker att det är lägligt med en trea när den dittills minsta är 2-4 år (precis som vi ju gjorde), vilket alltså är just nu för många jag känner. Som en bloggvän till mig skrev på sin egen blogg så handlar det framför allt om kontakterna på sociala medier, där jag egentligen är ganska aktiv men jag har funderat på att dra ner på användandet helt enkelt för att det är ofta en källa till att jag mår dåligt. Många av personerna har jag mycket liten eller ingen kontakt med irl så det skulle nog bespara mig många ”gravid med trean”-chockar.

För när jag är i vår lilla familjebubbla så trivs jag otroligt bra med livet. Mina två fina ungar, vad tacksam jag är över att jag har dem! Det är också både roligt och praktiskt med två lite större barn, vi kan göra saker tillsammans på ett helt annat sätt än när de var mindre. Och jag tänker att rent praktiskt så är det smidigt med två täta barn, de flesta trebarnsfamiljer jag känner verkar ganska sällan göra saker hela familjen utan delar upp sig så att en förälder gör något som passar de två större och en gör något med den lilla. Jag gör mitt bästa för att tänka på allt som är mer jobbigt/dyrt/svårt med tre barn i alla fall. ;-) Och så tacksamheten över att vi fick syskon över huvudtaget, jag inser ju mer och mer att det var långt från någon självklarhet. Lillebror är verkligen ett mirakel!

Visst kan längtanstankarna komma hemma också, att jag tänker att hur skulle vi göra x eller y om vi haft en bebis också. Eller när syskonen är så fina mot varandra att jag tänker att vad fint det vore om de hade haft en till att bry sig om. Stora kan också kommentera att ”tänk om vi hade en bebis i vår familj”. (Fast ännu hellre skulle hon vilja ha en storasyster. :-D) Men i stort sett är det när jag kommer i kontakt med andra trebarnsfamiljer (framför allt de som är gravida med sin trea) som jag känner den där klumpen i hjärtat. Den där avundsjukan, att varför inte vi också...

Fortfarande kan jag också fundera fram och tillbaka över vårt försök, om vi gjorde rätt som släppte det så lätt. (Och att jag grämer mig över mitt dåliga tålamod som gjorde att vi inte väntade och provade dhea.) Samtidigt vet jag att våra chanser var dåliga oavsett och att det ska otroligt mycket till för att vi ska ta tag i att göra om det. Det handlar mer om att gå vidare och kunna släppa det som inte blev.

Så ja, det kommer nog att vara lite upp och ner framöver, kännas lättare och tyngre. Och den där lilla taggen i hjärtat över trean som aldrig blev kommer nog alltid att sitta kvar, även om den förhoppningsvis kommer att kännas mindre och mindre framöver. (Framför allt när vi blir så passa gamla att våra vänner och bekanta slutar bli gravida med fler barn.) Men det finns inte så mycket att tillägga, jag skulle kunna fortsätta skriva här på bloggen men det skulle bara bli ett ältande över samma sak. Och det är ju som det är. Jag hoppas att jag en dag på riktigt kommer att känna att jag har gått vidare.

Så nu säger jag hej då. Jag tror att jag kommer att stänga bloggen någon gång framöver, men först ska jag spara det jag skrivit om våra ivf:er och graviditerna, för barnen att få läsa när de blir stora. Jag vill tacka för min tid här, för alla kommenterarer och all pepp jag har fått och jag önskar er andra stor lycka. Hoppas att ni alla kommer att få de barn ni vill ha och att ni blir lyckliga oavsett.

Kramar MDB

PS. I mitt vanliga liv så instagrammar och bloggar jag (även om jag nu ju säger att jag ska tillbringa mindre tid på sociala medier). Är det någon som vill fortsätta följa mig får ni maila på minadrommarbarn@gmail.com för att få uppgifterna dit.

Gjorde läkaren fel inför vår ivf?

Varje gång jag känner att jag börjar närmna mig att landa i vårt tvåbarnsliv och känna fördelarna med det istället för att sakna den icke-existerande trean, så händer något som sätter griller i huvudet på mig.

Idag var jag på årlig kontroll hos min endometriosläkare och vår ivf kom upp i vårt samtal. Min läkare tyckte att det var himla konstigt att läkaren tagit fertilitetsproverna medan jag fortfarande åt p-piller. Hon menade på att bl a fsh gav felaktigt låga värden vid p-piller. Hon är ju inte fertilitetsläkare så just amh var hon osäker på men eftersom flera av värderna rekommenderas att man håller uppe med p-piller en månad innan man tar så tyckte hon att det var väldigt märkligt ändå och att det inte var helt omöjligt att amh också skulle visa lägre värde vid p-piller.

Dessutom nämde jag att ivf-läkaren sagt att mina äggstockar var så små och då sa hon att det är ju inte konstigt för p-pillerna gör äggstockarna vilande. Endometriosläkaren gjorde också en undersökning och hon tyckte att äggstockarna såg helt normala ut, dessutom visade hon mig flera vilade äggblåsor i ena äggstocken. "Men de är små eftersom de inte är aktiva nu när du äter p-piller." Det känns också så märkligt eftersom ivf-läkaren inte såg några äggblåsor alls!

Min fundering är hur mycket det egentligen påverkade att jag gick in i en provtagning och ivf när jag ätit p-piller utan uppehåll i över ett år. Kanske visade proverna felaktigt sämre värden och kanske behövde kroppen mer tid för att starta upp efter så långt tid med p-piller (särskilt som jag också nu läst att man inte rekommenderar negrelering på låg-ahmare eftersom äggstockarna kan ha svårt att orka producera ägg efter det). Nu när jag var hos läkaren hade jag ätit p-piller mindre än en månad och hållt uppe mer än två så kanske hade kroppen då fått den tid den behövde för att komma igång men inte gått in i vilo-mode så mycket. Det hela känns extra olustigt eftersom ivf-läkaren faktiskt ju var ganska förvirrad när det gäller mina p-piller, och det var mycket "jo, men just ja, du åt ju p-piller" när hon frågade om cykler etc. Det kändes att jag inte var hennes "vanliga" patient som säkert försökt länge själva och där p-piller var långt borta. Ändå litade jag på att läkaren visste bäst.

Samtidigt är frågan vad jag ska göra med den här nya informationen? Höra av mig till ivf-kliniken och ifrågasätta deras provtagning och eventuellt att de lät mig starta behandlingen utan att hålla upp lite med p-pillerna innan? Be om att få ta om värdena och göra ny undersökning efter att ha hållt uppe med p-piller ett par månader?

Hur mycket jag än känner att jag inte är helt klar med bebisfabriken så har jag också en så stark längtan efter att kunna släppa detta ältande och bara gå vidare. Även om kliniken skulle säga ok, att gå några månader och vänta och hålla tummarna för att värdena blir bättre om jag tar om proven, det känns som rena tortyren det med. De månader som jag gått utan p-piller i somras var en riktig berg- och dalbana där hoppet tändes vid ägglossning (för ja, det hade jag ändå starka känningar av) och släcktes vid mens. För att inte tala om den psykiska och fysiska ansträngningen vid en ny ivf.

Det är samtidigt det som känns så bittert, att det var enda chans för oss och den sket sig. Gissa om jag ångrar mig att jag inte valde dhea-alternativet? För även om just dhea inte gett effekt för oss så hade det kanske gett effekt att hålla uppe med p-piller de månaderna och sedan ta om proverna... Att gå och undra om vi ändå hade kunnat haft en chans...det är nog det jobbigaste av allt just nu.

Det känns som att det inte finns något annat alternativ än att bara glömma och gå vidare, men alltså fy vad svårt det är. Varannan dag känner jag mig så nöjd med den familj jag har och ser de praktiska fördelarna med tvåbarnsfamiljen, varannan dag ser jag trebarnsfamiljer överallt och gråter inombords.

Ska ni skaffa fler barn?

Frågan har dykt upp några gånger sedan vi fick veta att det inte blir några fler barn för oss. Första gången blev jag och maken lite ställda, vi hade inte hunnit prata igenom hur ärliga vi ville vara. De senaste gångerna har vi helt sonika sagt att vi skulle gärna vilja, men vi kan inte.

Det jag tycker är jobbigast med frågan är att de ofta ställs av personer i samma livssituation som oss - föräldrar med två ganska små barn. Jag fattar att de ställer frågan för att de vill diskutera, att de själva funderar på ett barn till eller inte, och vill prata om för- och nackdelar med två respektive tre barn. Ungefär som att diskutera andra "småbarnsfrågor", som att jobba heltid eller deltid, eller bo i lägenhet eller villa. Och det är det som gör mig ledsen, för många andra är det bara ett av alla val att göra - vill vi ha två eller tre barn (eller ett eller fyra)?

Jag vet inte varför, men efter en period av att ha känt att jag har "gått vidare" så har känslan av ledsenhet och lite bitterhet letat sig tillbaka. Kanske är det för att mensen slutligen kom och med det p-pillerstart igen och därmed helt omöjligt med ett "mirakel". (Och btw den märkliga känslan att äta p-piller när jag är infertil och vill bli gravid.) Kanske är det att två av mina bästa vänner börjar närma sig BF för sina små i magen. Kanske är det att min närmasta kollega berättade för mig att hon är gravid, och jag insåg att våra graviditeter skulle följts åt om vi hade lyckats med vårt försök. Kanske är det att min massör frågade mig om jag var gravid när jag bytte om eftersom hon tyckte att min mage putade ovanligt mycket och att jag fått frågan flera gånger av barn i parken om jag har en bebis i magen.

Det är tur att vardagen är som terapi. Att jag inser att jag är otroligt lyckligt lottad som ändå har två små hemma. Igår när jag inte kunde sova låg jag och läste om försöket som blev lillebror, vårt eget lilla mirakel, och om den första gravidtiden. Istället för att vara ledsen för att jag inte får vara med om det igen så försöker jag att fokusera på det jag faktiskt fått vara med om, och det som jag är med om just nu.

Just nu tror jag ändå att jag är på gång att släppa ledsenheten över trebarnslivet, men att jag fortfarande är ledsen över att vi inte fick bestämma själva medan vår omgivning fortsätter att bli gravida gång på gång och säga att "det gick mycket snabbare än vi trodde".

Efteråt

Tanken var att föregående inlägg skulle vara det senaste men jag verkar inte kunna sluta att skriva... Kanske behöver jag skriva av mig helt enkelt.

Det känns som i en science fiction-film där huvudpersonen går genom ett hål till en annan dimension och kastas ut på andra sidan. Plötsligt befinner vi oss i "klar med bebistiden"-land. Vi tittar chockade på varandra och frågar oss "hur gick det här till?". Vi är i en ny verklighet nu.

Jag har börjat rensa i källaren och sälja våra bebisgrejer. Det var inte så tufft som jag hade trott, men samtidigt har jag börjat "bakifrån" och säljer nu det som lillebror nyss använde och det har inte lika starkt symbolvärde för mig som de där yttepytte nyföddkläderna. Det kändes lika bra att ta tag i det, det är ändå inte kul att ha de där lådorna stående i källaren när vi inte kommer att kunna använda dem.

Jag funderar fortfarande på "tänk om", samtidigt som jag vet att det är lönlöst. Hade läkaren trott att dhea (eller något annat) skulle fungera hade hon föreslagit det. Jag måste tänka så för annars grämer jag mig själv för att jag pushade på ett försök nu och inte kunde vänta över sommaren för att ge oss chansen med dhea. Tänk om det ändå hade kunnat ge någon effekt... Jag kan inte heller låta bli att fundera om det påverkat att jag ätit p-piller utan uppehåll så pass länge, om det kan påverka amh-värdet på något sätt och om det i så fall skulle kunna bli bättre igen. Och så funderar jag på när det här egentligen hände, på om det hade varit skillnad om vi gjort försöket för ett år sedan när endoläkaren tyckte att allts såg bra ut (å andra sidan var vi inte redo då).
Maken är mer pragmatisk, han tycker att det är trist men accepterar att det är så här det är. Jag önskar att jag kunde göra det och släppa de här tankarna. För även om det var så att dhea skulle ge en liten liten chans, eller om amhvärdet skulle kunna bli lite lite bättre av sig självt, skulle vi verkligen våga göra en ny ivf med så låga chanser? Jag vet ju hur jag har mått av att kastas mellan att hoppas och alla dåliga besked. Egentligen finns det bara en sak att göra och det är att acceptera att det är så här det är och inte älta eller fundera mer.

När vi stod inför det här syskonförsöket skrev jag att en trea är en bonus, att funkar det inte så kommer det inte bli någon livslång sorg. Men nu när vi är här så vet jag inte. Visst skulle det varit en bonus, inte tal om annat, men har svårt att tänka mig att jag inte kommer att känna något stygn av sorg i framtiden också. Inte en sån där stor överväldigande sorg, det ser nog våra två underverk till, men det finns en liten liten bit i hjärtat som saknas från och med nu.

Det är över

Läkarbesöket idag var lika nedslående som förra veckan: slemhinnan var tunn och inga äggblåsor. Läkaren räknade och kom fram till att jag sprutat 13 dagar, det borde gett något resultat. De tidigare gångerna har jag haft äggblåsor på g vid första kontrollen efter bara en vecka med sprutor.

Vi inväntar klinikens besked, men läkaren sa att allt tyder på att vi avbryter här. Och att när det ser ut så här finns inte mycket mer att göra. Jag frågade inte ens om dhea...

Lite är jag ledsen och bitter. Bitter över operationen som tog med sig mina ägg, bitter över att vi vid det senaste försöket fick 8 ägg men 6 var omogna, tänk om vi kunnat frysa ner några som vi haft att ta av nu. (Samtidigt som jag vet att då hade vi inte fått just de barn vi har idag.) Bitter över att våra defekter är sådana att vi inte ens kan försöka själva, har läst om flera som fått noll resultat på ivf men ändå lyckats få till ett mirakel på egen hand. Bitter över att jag inte kunde vara en av dem som valt att två barn är lagom.
Ledsen över att mitt Facebookflöde fylls med bekanta som visar upp sina små "treor" och stolta storasyskon. Ledsen över att bebislådorna som jag så noggrant packat i källaren nu ska packas upp för att säljas och inte användas av en till här hemma. Över att bästa kompisarna snart är föräldralediga och inte vi.

Samtidigt är det en lisa för själen att jag efter läkarbesöket åker hem för att vabba. Att jag skriver det här inlägget med en hand för att den andra håller hand med en liten som tycker att Laban-avsnittet är lite läskigt.

Och det är skönt på ett sätt att veta att det är så här nu. Inga mer "om" eller "kanske". Vi kan planera framtiden efter vad vi vet idag.

Det är både skönt och svårt att känslorna är tudelade. Lite känner jag att de jag berättat för att vi försöker men har dåliga odds svarat ungefär att "ja, det vore ju trist, men ni har ju två fina ungar". Och det är ju sant, men det är som att det gör att vår sorg över trean känns som ovesäntlig. Att den inte finns. Men det gör den ju, även om den till stor del överskuggas över att jag är så otroligt tacksam och lyckligt över mina barn.

Det var inte riktigt så här som jag har tänkt mig att bloggen skulle sluta. Men nu är det som det är. Om inte kliniken säger något av värde att skriva ner så blir det här mitt sista inlägg. Sedan går jag vidare med livet.

Besked imorgon

Läkarbesök imorgon. Nu får vi se om en veckas extra sprutande (med tillblandad och rumstempererad menopur) gett någon effekt.

Jag är dock skeptisk och ställer in mig på att morgondagen innebär att vi får besked om att läget fortfarande är noll och att det innebär att vi avbryter försöket.

I bästa fall kan jag tänka mig att kroppen lyckats producera någon enstaka äggblåsa, men det vet jag inte är tillräckligt för att köra på till äggplock. Jag vet att läkaren vid vår första ivf sa att de ville ha i alla fall fem äggblåsor för att kunna säkerställa att det fanns chanser att få något tillbaka.

Jag har funderat en del på det läkaren nämnde om dhea, om det skulle kunna ge någon effekt om jag fick det över sommaren och vi sedan gjorde ett nytt försök i höst. Frågan är dock om vi orkar. Att gå från att tro att vi faktiskt har helt ok chanser till att bli nedslagen i skoskaften har tagit på krafterna. Jag vet inte om jag vågar hoppas, jag vet inte om jag orkar med en hormonbehandling till med så ovisst resultat. Livet med våra två små är ganska fint som det är, oavsett hur extra fint det vore med en till.

Fortsättning följer...

Idag ringde kliniken. De vill att jag fortsätter med samma dos Menopur en vecka till och sedan kör vi en ny kontroll.

Den ena halvan av mig säger att de bara gör detta för att vara helt säkra på att det är kört, för att vi som kunder ska känna att de gjort allt för oss innan de ger oss domen. Den andra halvan börjar såklart få lite hopp... Tänk om... Jag griper efter halmstrån, som att jag igår när jag blandade till en ny flaska Menopur märkte att paketet stod mot kylelementet i kylskåpet, där väggen liksom är frusen och när jag tog ut de förfyllda sprutorna var de alldeles immiga. Tänk om den blivit lite fryst och det är därför den varit verkningslös? Ja, ni hör ju, halmstrån... Ska hämta ut ny medicin imorrn och funderar lite på att blanda till allt och ställa i garderoben istället för att slippa oroa mig. (Och slippa oroa mig över att någon ska komma hem och se hela vårt kylskåp fullt av medicin, eller att barnen ska få tag på nåt.) Hur har ni andra gjort? Förvarat i kylen eller blandat till och haft någon annanstans?

Hoppas på ett mirakel eller nåt den här veckan! Samtidigt som jag blir lite trött på mig själv. Jag skulle ju glädjas över det jag har nu och släppa det här med ett tredje barn...