Höstplaner

Jag har alltid varit en person som har mycket igång, vid sidan av studier och arbete har jag alltid haft ett projekt att driva. Jag har projektlett kulturprojekt, drivit pysselprojekt och för att inte tala om projektet att planera ett helt bröllop och den hösten när jag brukade säga att jag jobbade halvtid med att byta lägenhet. Men nu i höst blir det ingenting! (Utom den vanliga träningen och kvällskursen.) I höst har jag bestämt mig för att satsa på lägenheten och städa och röja. Om jag vore gravid skulle man säkert säga att jag tänkte "boa", nu kan vi istället säga att jag "fixar till". Jag ser i alla fall hemskt mycket fram emot det, eller framför allt mot slutresultatet.

Barnhelg

Helgen har bestått av barn, barn och åter barn. Som enda barnlös i sällskapet kan jag ibland känna mig så hopplöst utanför, särskilt när någon just ska/har just fått en bebis. Då pratas det gravidbesvär, förlossningar och småbarnstips. Plus att när jag sitter där och håller någon av de andras småttingar så kan det ibland kännas som att alla tittar som att jag ska göra fel, att jag inte har ”mammahandlaget”. Fast egentligen tittar alla på mig och tänker/säger att jag kanske behöver ”öva” lite, och ”är jag inte sugen?”. Samtidigt så är det såklart jättetrevligt att träffa alla och allas gulliga barn, och jag kan ändå känna den positiva tanken att snart kanske det ändå är vår tur. Om några månader kanske det är mina graviditetsbesvär som avhandlas…

Försök till träningsmotivation

Jag tycker helt ärligt inte att det är så kul att träna, nästan oavsett vilken form av träning det är. Jag har mången gång haft intentionen att komma igång och att träna regelbundet, och börjat med gott mod för att senare av varierande anledningar (sjukdomar, sena dagar på jobbet, uppbokade kvällar) falla ur schemat och så hade det hela runnit ut i sanden... När vi bestämde oss för att vi skulle börja försöka bli gravida så tänkte jag ta det halvår som låg mellan beslut och själva försöksstarten till att komma igång med träningen. En graviditet är ju en ganska stor belastning på kroppen, och ju bättre kroppen mår, desto bättre rustad är man väl för att klara av den påfrestningen. En graviditet är väl en god motivationsbild om något när jag inte ens lyckas motivera mig själv med bilden av en sund kropp. Trots det lyckades jag ändå inte hålla igång det hela - men nu, nu ska jag.

…och hur tänker ni kring det där med barn?

Pratade i telefonen med en av mina vänner och smånackade mest lite tills hon tog upp hur roligt det var att vännen som jag skrev om tidigare är gravid. Och jag tycker ju självklart att det är jättekul men det kändes ändå lite när hon i telefonen pratade på om babykläder och gångna veckor och annat. Värre kändes det dessutom när hon på det säger ”och hur tänker ni kring det där med barn då?” Min hjärna gjorde ett överslag och sen bestämde jag mig för att inget säga. Det kändes lite som att ljuga när jag snabbt pratade på om hur olika man resonerar kring att berätta eller inte berätta tills vi blev avbrutna i samtalet. Jag har ju som sagt berättat för ett fåtal vänner, men det är sådana som jag vet att jag kan få stöd och råd av. Just denna vän har tidigare hållit utlägg om att barn det är bara att skaffa; ”börjar ni nu har ni ju en unge nästa sommar”, och själv blev hon ju gravid på första försöket. Det kändes inte heeelt rätt att berätta helt enkelt.

Vad vet jag egentligen om längtan...

Det känns lite tabu när jag skriver om all min oro och saker som jag upplever som jobbiga, när jag samtidigt följer bloggar skrivna av kvinnor som gör sin tredje eller fjärde ivf. Vi har ju precis börjat försöka, vad vet jag egentligen om jobbigheten i vänner som meddelar att de väntar smått eller oron över att våra försök att bli gravida inte ska fungera? Jag tror att problemet för mig är att jag längtat efter barn så länge att det känns som jag redan är på bristningsgränsen. Jag minns en gång att jag tog som argument när jag och maken för sjuttielfte gången diskuterade det här med att skaffa barn att jag ville börja innan jag kände att jag verkligen måste ha barn. Att jag behövde börja i god tid för att kunna klara av det om det skulle bli svårt. Inte känna redan när vi startade att det gjorde ont i hjärtat när mensen kom. Men maken menade att ”det kan lika väl lyckas på första försöket och då vill jag känna mig redo”. Så då blev det till att vänta allt medan vännerna berättade att det var dags för dem och nu går jag runt här och det känns som att jag inte tänker på något annat än barn och graviditet. Så jag kunde liksom inte göra annat än att starta blogg.

Det vore för övrigt roligt om någon kunde tipsa om bloggar som skrivs av graviditetsönskande som inte har kommit så långt som till ivf.

Ägglossning var är du?

Eftersom jag är lite nojig och gärna vill få bekräftelse på att kroppen funkar som den ska så köpte jag ägglossningstest när vi kom hem från semestern. Men jag har testat och testat och ändå inte fått utslag på stickorna. Blir så himla frustrerad och vet inte om jag ska bli orolig. En vän till mig har sagt att man faktiskt inte ägglossar alla tolv månader - men trots ihärdigt googlande har jag inte hittat någonting som bekräftar detta.

Den gravida vännen

En av mina bästa vänner blev gravid ungefär i samma veva som vi började försöka. Jag blev så klart jätteglad för hennes skull när hon berättade det, men jag kan inte förneka att det samtidigt kändes lite jobbigt. I den bästa av världar skulle jag bli på smällen direkt och vi kunde svetsas samman ännu mer i vår graviditet och småbarnsbubbla. I den sämsta av världar börjar vi inse att det är dags för ivf samtidigt som de får sin son eller dotter. Det kanske inte är så svårt att gissa vilken jag ser som mest realistisk… Det jag mest är orolig för är vad det här kommer att göra med vår relation. Om det inte lyckas för oss och om jag inte kan glädjas tillräckligt för hennes skull, eller hänga med i hennes utveckling. Vår vänskap har till stor del utvecklats av att vi hamnat i ungefär samma situation med vänner runt omkring oss som skaffar barn medan vi av olika anledningar fått vänta. Många middagar har vi gnällt över oförstående arbetskamrater och vänner som tycker att det är deras angelägenhet när det är dags för oss. Hur kommer det att bli nu? Det är ju klart att för henne är graviditeten det största som hänt, och hennes liv kommer att kretsa kring det. När andra vänner och bekanta blivit gravida har det mest blivit prat om graviditet och barn hela tiden, och det har känts en smula påfrestande. Jag hoppas bara att det inte blir så, och om det blir så, att jag kan stå ut med det.

Så här började det

Jag som har startat den här bloggen är snart 30, boknörd, pysselgalning och jobbar på mitt husmorsliv. Jag och maken har försökt att bli gravida sedan…i princip alldeles nyss. Det kan tyckas märkligt att starta en blogg om sin barnlöshet sådär redan i början, men eftersom jag sedan ett par år är diagnostiserad med endometrios så förbereder jag mig redan nu på att jobba i motvind. Cystorna jag har på äggstockarna blir inte mindre direkt och ökar ju inte heller direkt våra chanser. Jag räknar tyvärr med en hyfsat kort försöksperiod på egen hand och förbereder mig mentalt inför provrörsbefruktning. (Men hoppas såklart på att det funkar ändå.)

Under tiden känner jag att behöver något ställe att ventilera alla mina känslor. Att vi önskar bli gravida är något som vi i stort sett håller hemligt för vänner och bekanta. Det är endast ett litet fåtal som fått veta något och de vill jag inte prata öronen av…plus att det kanske inte är så rätt att berätta allt alla gånger. Istället kommer jag att skriva av mig här och hoppas att ni som hittat hit inte tvekar att komma med råd och synpunkter i kommentarerna. Särskilt välkomna är ni som också har endometrios att skriva, jag vill hemskt gärna höra om andras erfarenheter att försöka bli gravida trots detta.