Vad vet jag egentligen om längtan...

Det känns lite tabu när jag skriver om all min oro och saker som jag upplever som jobbiga, när jag samtidigt följer bloggar skrivna av kvinnor som gör sin tredje eller fjärde ivf. Vi har ju precis börjat försöka, vad vet jag egentligen om jobbigheten i vänner som meddelar att de väntar smått eller oron över att våra försök att bli gravida inte ska fungera? Jag tror att problemet för mig är att jag längtat efter barn så länge att det känns som jag redan är på bristningsgränsen. Jag minns en gång att jag tog som argument när jag och maken för sjuttielfte gången diskuterade det här med att skaffa barn att jag ville börja innan jag kände att jag verkligen måste ha barn. Att jag behövde börja i god tid för att kunna klara av det om det skulle bli svårt. Inte känna redan när vi startade att det gjorde ont i hjärtat när mensen kom. Men maken menade att ”det kan lika väl lyckas på första försöket och då vill jag känna mig redo”. Så då blev det till att vänta allt medan vännerna berättade att det var dags för dem och nu går jag runt här och det känns som att jag inte tänker på något annat än barn och graviditet. Så jag kunde liksom inte göra annat än att starta blogg.

Det vore för övrigt roligt om någon kunde tipsa om bloggar som skrivs av graviditetsönskande som inte har kommit så långt som till ivf.