Mer gnäll...
Inte särskilt kul, men samtidigt känner jag att jag måste skriva av min någonstans och då är det lättast här där jag är anonym så ingen (läs maken) kan bli uthängd.
Det är nämligen inte särskilt trevlig stämning här hemma just nu. Maken och jag går mest runt och fräser åt varandra och idag när jag har mått bättre så lades den nyväckta orken på att gräla istället. Superbra val... Jag tror att det hela grundar sig i att maken är trött på jag mår dåligt och att han får göra det mesta. Jag å andra sidan känner mig besviken för när jag inte orkar med hemmet så blir det så tydligt att det är jag som är projektledaren här hemma. Maken gör det nödvänliga och ser till att det kommer mat på bordet, att dottern äter och blir lagd för natten, men resten står och faller. I köket ser det ut som skit medan maken prioriterar att spela datorspel större delen av tiden.
Så när jag som idag mår bättre så får jag lägga tiden på att städa och röja medan maken spelar, istället för att vi kanske skulle kunna göra något trevligt som familj. Känns bara så himla trist och jag blir så besviken på makens prioriteringar. Jag förstår att han behöver sin egna tid också, men samtidigt tycker jag att man måste ju prioritera familjelivet i första hand.
Just nu känner jag att en toppen lösning vore att vi fick lite egen tid bägge två och inte gick och nötte på varandra hela tiden, men det går inte för att jag mår som jag mår. Till exempel har jag en kompis som har bett mig och dottern att komma och hälsa på, och det skulle vara en toppenbra paus från vardagslivet men det går inte för att det kräver en tågresa som jag inte klarar. Längtar ut till lantstället gör jag också, men dit tar jag mig inte heller och dessutom känns det tufft att ensam ta med dottern dit ut när jag mår så dåligt som jag gör vissa dagar. Jag känner mig bara så himla låst och beroende av maken vilket också spär på spänningen här hemma.
Kanske överreagerar jag, och eventuellt tar jag bort det här inlägget när jag får dåligt samvete gentemot maken. Men jag blir bara så besviken. Det är vårt gemensamma efterlängtade barn som gör att jag mår så här och då hade jag önskat att maken mer kunde vara förstående och vilja prioritera familjen. Det är ändå en begränsad tid det handlar om. Och att när jag mår bra, så hade jag önskat att maken skulle se en chans att hitta på något roligt tillsammans, istället för att se chansen att jag hand om hem och barn så att han kan prioritera datorspelet.
Är det jag som är för känslig?
6 år sedan
5 kommentarer:
Du är inte alls för känslig, jag känner igen mycket av det du beskriver, läget kan vara ganska likt hos oss förutom att vi inte har ett barn hemma som vi måste ta hand om.
Jag är redan orolig för hur det ska bli när jag kommer hem från sjukhuset eftersom datorn kan lätt prioriteras även hos min man.
Jag hoppas det blir bättre hos er,
kramar!
Ni är inte ensamma! Vi har det inte riktigt likadant, men hela första året när Pysen hade kommit, bråkade vi konstant om allt och ingenting. Gick till och med på familjerådgivning. Nu är det bättre, men det är klart att det tär på förhållandet när den ena parten mår pyton hela tiden. Min man får dra ett tungt lass med Pysen (han är dock hela 2½ år, lite skillnad jämfört med er dotter), hemmet m.m., jag fixar att laga mat, korta stunder av lek, och möjligen att åka och handla så att mannen får lite egentid. Har lagt ner ambitionen om ett snyggt och välstädat hem. Nu sopar vi det värsta, dammsuger kanske 1 ggr i månaden... Förmodligen behöver din man tiden vid dataspelen för att orka. Där kan han koppla av och tänka på något annat en stund.
Vad jag har för råd? Inget jättebra. Men PRATA och var ärliga mot varandra. Har ni någon som kan avlasta er någon gång? Barnvakt? Går er dotter på förskola? Det är nog vår räddning, att pysen är på dagis 6 timmar per dag, 4 dagar i veckan, och jag lämnar honom till frukost så att jag de dagarna bara kan gå upp, klä på honom och byta blöja innan vi går. Sedan kan jag vila, eller jobba, om jag har en bra dag...
Kram - och hoppas att det blir bättre hos er!
Min man var på en information hos familjehälsan häromdagen (själv var jag iväg en snabbis med jobbet) och där pratade de om hur man prioriterar och använder sin tid som småbarnsföräldrar. Det var ganska vanligt ändå att man tänkte på att försöka få till "egentid" för att träna eller utöva någon hobby (spela dataspel t ex :-), medan man generellt sett var väldigt dåliga på att se till att få "partid", tid när man bara var ett par tillsammans, inte först och främst föräldrar.
Jag och K pratade om detta eftersom vi igår för första gången sedan vi fick N (ett halvår sedan) faktiskt ordnade barnvakt och gick ut och åt sen gick på bio. Jag blev förvånad över hur fort det kändes som innan N, hur snabbt jag var tillbaka i känslan av oss som par. Vi lyckades undvika att prata om N nästan hela tiden och fokuserade på maten och oss själva och pratade om att göra något roligt på vår bröllopsdag i sommar. Det var fantastiskt härligt och rekommenderas starkt. Det är SÅ lätt att vardagen helt tar över. Vi försöker också att ägna tvätt och disk och städ till ett minimum och sitter ofta på kvällarna och kollar på film och fikar gott när N behagat somna. Det gör visserligen att vi sover extremt lite, men än då länge har det funkat. Lycka till!
OM du är känslig så är det också mänskligt! Livet är svårt ibland, och inte blir det bättre av att man är trött eller inte mår bra. Men som något ordspråk säger, "också detta skall passera" - det brukar jag tänka på när livet känns tungt.
Skickar stor kram till dig!
Kan oxå instämma i att det känns igen. Under säkert hela första året va jag så besviken över sambon att det kändes som om lilla inte va så viktig - vårt efterlängtade ivfbarn. Vet att han ofta blev irriterad att hon alltid valde mig. Men sen har jag insett att bebisar inte va hans grej o har verkligen vuxit in i rollen. Här blev det en stor skillnad i pappa-barn kontakten när han började jobba skift, inget kul familjeliv, men de fann varandra o efter det blev vi lika viktiga.
Men sen är det som du skriver om dator o marktjänsten...Jag orkar inte heller just nu när man kommer hem efter jobb, trött o illamående...får blunda hur det ser ut. Hoppas verkligen att han inser att han måste va än mer delaktig när nr.2 kommer.
/Josefine
Skicka en kommentar