Nu har vagnen pajjat...

Fy vad jag är irriterad nu! Dagen började bra med att jag och lilla skrutten var på babybio och det var jättetrevligt. Hon sov sig igenom hela filmen så att jag kunde ta det lugnt och bara titta på filmen, jätteskönt. Men när jag skulle rulla hem vagnen så upptäckte jag att hela handtaget var snett! Det var liksom snedbelastat vid fästet så att på ena sidan lutar det inåt och på andra utåt. Jag blir så less för vagnen använder jag ju varje dag och jag vet inte riktigt hur jag ska göra nu. Försöka laga eller köpa nytt? Visserligen går det ju att köra men det känns inte särskilt bra för hela vagnen blir ju sned, så jag vill ju lösa det på något sätt. Men det är verkligen en utgift vi inte behöver och när jag tittade på babyshopparna på nätet verkar det dessutom vara leveranstider på minst fem veckor...

Vi köpte ju vagnen begagnad och har kvitto och sådär men butiksgarantin har gått ut för ett par månader sen. Dessutom såg jag i det finstilta att det anges att garantin endast gäller förstahandsköparen - fy så fult! Vagnen är ju lika gammal oavsett om det är den som först köpte vagnen som använder den eller nån annan. Fabriksagarantin är ju ett år extra, men tyvärr tror jag inte att det här beror på ett fabriksfel utan snarare på att jag drar vagnen upp och ner för vår port-trappa varje dag... Och eftersom porten är så nära trappan så måste man verkligen hålla emot med handtaget för att vagnen inte ska sticka iväg. Samtidigt måste man hålla upp porten vilket gör att det blir en process där man först belastar ena sidan av handtaget och sedan det andra, inte konstigt att det blivit snett... Så frågan är om det ens lönar sig att köpa nytt för risken är ju att samma sak händer igen.

Usch, jag var så himla nöjd med vagnen och särskilt med att vi hittade en så bra begagnad, men nu känns det bara som om luften gått ur mig. Jag är nog lite sliten för jag känner att jag har väldigt nära till tårarna när jag tänker på att det är var ytterligare en grej som behövde fixas.

Tittar på En unge i minuten...

Det är helt klart en annan dimension att kolla på program som "En unge i minuten" nuförtiden. Tänk att jag faktiskt fött ett barn! Det är många tårar av rörelse och igenkänning som dyker upp när mammorna i programmet får upp barnen på brösten.

Jag träffade en vän häromdagen som nyligen fött sitt andra barn, och hon uttryckte det som att "det måste nog bli en trea också för jag måste bara få vara med om det där fantastiska igen". Och det trodde jag aldrig att jag skulle säga när jag låg där på förlossningen och min tanke var "gör folk verkligen om det här?", men åh vad jag hoppas att vi kan få ett syskon till skruttisen en dag. Jag vill faktiskt vara med om det där miraklet ännu en gång!

Släktdrag

Det är väldigt olika vem folk säger att dottern är lik, det är nog så att är det någon som känner mig bättre så tycker de att hon är lik mig och motsvarande med maken. Jag tycker att hon är sin alldeles egna person och växlar lite kring det där med likheten. I vissa miner ser jag makens syskonbarn, och ofta ser jag min pappas drag i henne. Det är både härligt och väldigt sorgligt. Jag har fortfarande så svårt att förstå att de två aldrig kommer att träffa varandra, och jag känner mig avundsjuk när andra föräldrar pratar om sina barns morfar och farfar.

Dessutom drömmer jag mycket nu. Ibland är det vanliga vardagsdrömmar, där pappa är med helt naturligt, men ofta har drömmarna en sorlig ton över sig med en tydlig känsla av att det vi gör nu gör vi för sista gången. Häromdagen drömde jag att vi skulle resa på semester hela familjen, inklusive vår lilla skrutt, men det var samtidigt en jobbig känsla eftersom vi alla visste att det skulle bli sista semestern tillsammans. Jag har funderat lite om det kan vara så att dessa drömmar är någon slags bearbetning av att det gick så snabbt på slutet - att vi aldrig hade det där avskedet och "sista gången". Visserligen tycker jag att det var skönt att det blev som det blev, men kanske är det något som mitt undermedvetna måste bearbeta. Ibland funderar jag på om jag inte skulle tackat ja till det där erbjudandet om att prata med ett proffs ändå.

På bara ett år

För ett år sen var jag mitt uppe i att sörja ett missfall, idag kan jag inte sluta le när jag tittar på mitt lilla underverk. Tänk att olycka kan vändas till lycka på bara ett år. Det är fortfarande så ofattbart att jag faktiskt varit mamma i sex veckor nu. Ofta när jag matar skruttisen på natten så tänker jag på allt som vi gått igenom och på det fantastiska att hon kom till oss. Det är som en saga fast det är på riktigt.

Mamma vet bäst

Jag har skrivit det så många gånger till andra mammabloggare och även sagt det till vänner - att det är du som mamma som känner ditt barn bäst, inte bvc-personalen, den "välmenande" tanten på bussen eller din vän fyrabarnsmamman som alltid har råd att komma med. Men tror ni att jag lever som jag lär?

Häromdagen blev jag bjuden på middag hos min mamma och skruttisen var otröstlig. Hon var trött helt klart, kippade med ögonen och gäspade men somnade inte. Ätit hade hon och precis fått ny blöja. Men jag kände att något var fel förutom tröttheten - det lät inte som "tröttskrik" utan som "matskrik". Ändå vyssjade och vaggade jag på, för mamma gick på om att hon var ju sååå trött och det där med att hon hade kräkts en rejäl kaskad efter matningen skulle ju inte spela någon roll säger alla experter, det är bara överskottet som kommer ut och gör inte att man måste mata om. Jag gissar på att jag inte ville visa mig oerfaren som mamma eller nåt, som vill mata igen när ungen redan ätit precis. (Inför min mamma som är världens gulligaste, ni hör ju hur skitlöjligt det låter.)

Till slut kände jag ändå att nu får det vara nog, hon ÄR ju hungrig. Och gissa vem som åt med god aptit och sedan förvandlades till världens gladaste unge som satt i mormors knä och log? Och gissa vilken mamma som aldrig mer ska gå emot sin intuition?

Och det bästa:

Att få ta upp en sömrusig plutt i famnen, alldeles varm och slö, och dessutom få ett leende när ögonen orkar öppnas. Att veta att hon sovit gott och faktiskt är utsövd. Nu har vi ätit bägge två och en promenad väntar!

Lite ljus

Den enda fördelen med de här tuffa perioderna (som jag bl a skrev om i förra inlägget) är att det (nästan) alltid ljusnar så småningom.

Helgen har varit jättehärlig. Maken har visserligen behövt plugga en del, men inte så mycket att det har gått ut över vår tid tillsammans. Vi har faktiskt hunnit umgås lite som familj och dessutom lyckats fixa en del här hemma. Hurra!

Idag är dessutom första dagen på en och en halv vecka som det funkat att lägga ner skruttan när hon somnat och låta henne sova i soffan utan att hon vaknat efter fem minuter. (Ett utvecklingssprång som är över?) Nu har hon sovit snart en och en halv timme och jag har hunnit plocka upp tvätten som vi körde igår, diska (samtidigt som jag lyssnade på Underbara Claras Husmorsskolan) OCH äta lunch utan att amma/gunga bebis samtidigt. Dessutom betyder den här långa tuppluren förhoppningsvis att vi slipper övertröttshet-gnället som dominerat de senaste dagarna. Också hurra!

Sådana här dagar behövs verkligen för att ladda energin. Nu har jag gått från att vara en trött och ledsen mamma till en fortfarande lite trött men väldigt glad mamma.

Jämställdhet i vardagen?

Jag blir stressad av alla dessa inlägg om "Jämställdhet i vardagen" som många av de bloggar som jag följer har hakat på. Det är en sån sak som jag tycker är viktig att skriva/läsa om och som jag flera gånger tänkt att jag skulle haka på. Först tänkte jag att problemet var tiden - det blir ju onekligen långa inlägg och jag kan peta med sånt där hur länge som helst. Men jag tror att det mer handlar om att jag mår dåligt över vår situation just nu.

Maken och jag har nämligen aldrig varit så ojämställda som nu (om vi inte räknar en period när maken var "mellan jobb" och skötte hela hushållet som hemmaman). Verkligen en klyscha, jag vet, att när barnen kommer så blir vanligtvis jämställda par helt plötsligt väldigt traditionella och ojämställda. Som det ser ut nu så gör jag tyvärr mestadelen av det hushållsarbete som blir gjort (och är även den som blir mest frustrerad över allt som inte blir gjort), samtidigt som jag tar ett större ansvar för skruttan även kvällar och helger. Ni kan kanske gissa att jag inte är nöjd med den fördelningen? Problemet är att den delkurs som maken läser nu håller så pass högt tempo att studenterna i princip måste plugga tio-tolv timmar om dagen för att ha en chans att bli godkända. Lägg till det att kursstarten sammanföll med vår skrutts födelse så att maken hamnade efter redan från början och är tvungen att plugga extra mycket för att komma ikapp. Och jag som trodde att det skulle underlätta att ha en make som var student!

Det behöver inte vara millimeterrättvist hela tiden. Är det någon som har en tuff period så måste man ju kunna vara flexibel och ta extra ansvar. Så har vi gjort både när jag och maken har haft projekt på jobbet som krävt mycket övertid, och även när jag var nygravid och fick kräkkänningar bara av att vara i köket. Bara det inte är så att det är så hela tiden och alltid samma person som täcker upp för den andra. Men just nu är det bara så sjukt dålig timing. Jag skulle ju vilja att det fanns tid både för att dela på hushållsarbetet och för båda att njuta av skruttan.

Nu längtar jag alltså bara till att det ska bli bättre i skolan för maken för då hoppas och tror jag att det kommer att bli annorlunda. Vi har ju lyckats vara hyfsat jämställda tidigare. Även efter de köriga perioderna när den ena tagit större ansvar har vi kommit tillbaka till att dela relativt lika, och det finns inget som säger att vi inte skulle kunna fixa det nu heller.

Ett tips att ta till om man känner att man tappat fokus, är att sätta sig ner och göra en lista över alla hushållssysslor, gärna uppdelade i dagliga sysslor (som att laga mat, diska, handla etc), veckoliga sysslor (t ex tvätta, dammsuga, vattna blommor, gå med återvinningen) och mer sällan-sysslor (byta lampor, rensa avloppet, frosta av frysen). Ofta hjälper det att bara se alla sysslor uppspaltade och att diskutera igenom vem som brukar göra vad och varför. Får kanske bli en sån lista sen för det kan vara bra att gå igenom allt nu när det kommit nya barnrelaterade sysslor.

Mer om det här med kläder

Tycker att "Säg till om jag har sagt det här förut" beskriver saken bra i det här inlägget. Åh vad jag önksar att vår lilla skrutt aldrig ska tvingas in i någon mall om hur hon ska vara. Det är nog tyvärr omöjligt så det gäller väl bara för oss föräldrar att ladda för att ge henne så mycket självständighet och självförtoende som bara går.

Det här med färger...

Häromdagen hade vi lilla skrutts farmor på besök, och hon hade med sig presenter i form av en hög med kläder till skruttan. Jättegulligt såklart, men det fanns ett men... ALLT var rosa.

Jag är väldigt tveksam till det här med rosa kläder till vår lilla. Egentligen har jag inget emot själva färgen, särskilt när den används som en tuff kontrastfärg till något mer neutralt, men det är så mycket symbolik inblandat. De kläder vi fick nu var dessutom inte bara rosa, utan det var rosetter, spetsar och flertalet plagg var klänningar. Farmorn i fråga räckte dessutom över den med en väldigt stolt kommentar om att hon hade valt ut så "flickiga" kläder.

Suck... Egentligen var det ganska väntat eftersom jag hört att makens syskonbarn fått väldigt mycket rosa, men jag trodde faktiskt att vår inställning kring könsneutrala kläder inte gått henne förbi. Vi fick dessutom väldigt neutrala kläder när skruttan föddes, men jag förstår nu att de hade hon köpt innan hon visste könet på barnet. Nu verkar det vara mer "fritt fram" att köpa könsanpassat.

Det hela skapar bara en olustkänsla i magen på mig. Jag vill inte sätta på vår lilla kläder som är så tydliga könsmarkörer (och särskilt praktiskt med klänning till en baby är det ju inte heller), samtidigt känns det fel att ställa krav på presenter. Tror att maken får försöka lägga fram några finkänsliga kommentarer inför framtida paket...

En månad idag!

Idag är vår lilla skrutt en månad, det känns verkligen helt galet!

Lillan känns som om hon har kommit in i en utvecklingsfas den senaste tiden. Känns som att vi kände igen de flesta av symptomen som beskrivs: Extra skrikig? Check. Sover sämre? Check. Klängig/Vill ha mer kroppskontakt? Check. Tidigare har jag kunnat lägga ner henne när hon somnat och hon har sovit vidare bra, men nu går det inte alls vilket har gjort de senaste dagarna lite stressiga eftersom det inte går att göra andra saker medan hon sover.

Samtidigt känns det som att hon är mer "med" nu - hon fokuserar blicken stadigare på en och det känns som att hon känner igen oss. Flera gånger har hon tittat rakt på oss och fyrat av ett stort leende. Härligt! Fast maken tror inte på det där med leendet eftersom han läst att bebisar inte ska kunna det förrän efter två månader, men jag tycker verkligen att hon ler nu.

Snabba vändningar

Vad är det här med att det blir skrik och panik fem minuter innan fikagästen ska komma, och nu när hon har gått hem så ligger en liten ängel och sover så sött på min arm..? Det är inte första gången heller.

Igår och idag

Igår kollade jag och maken en stund på det nya programmet "En unge i minuten". Vilka känslor det skapade - att få se när barnet kom upp på bröstet på mamman och tänka att det bara var tre veckor sen som vi gjorde det där själva. Gissa om jag började gråta? Roligast var att maken blev så berörd. Han har tidigare inte varit intresserad av liknande program, men nu var det han som propsade på att vi skulle kolla. Känns så härligt att förlossningen var något som vi verkligen gjorde tillsammans, och att det var en lika stor upplevelse för maken som för mig.

Idag skriver vi tackkort - den fina personalen på förlossningen ska få ett kort på skruttan tillsammans med ett stort tack, liksom kliniken som faktiskt hjälpte oss att göra henne. Visst kan man tänka att de bara gjort sitt jobb, och att vi faktiskt betalade kliniken för att de skulle hjälpa oss, men vi är så nöjda med allt och vill gärna uttrycka hur glada och tacksamma vi är.

30 och 31

För ett år fyllde jag 30 år. Födelsedagen firades på Carl von Linné-kliniken där vi gjorde vårt första Embryo Transfer. Gissa vad jag önskade mig i födelsedagspresent? Jag tänkte att det måste ju vara något särskilt när ET är på min egen födelsedag, men tyvärr gick det inte hela vägen den gången utan det var två månader senare som vi fick tillbaka "det rätta" embryot.

Det känns helt fantastiskt att bara ett år senare få sitta här och fira sin födelsedag som mamma. Vi har firat med att premiärprova nappen eftersom lillan bestämde sig för att ha en riktig gnälldag med övertrötthet deluxe på mammas födelsedag. Den blev poppis direkt vilket inte var så förvånande med tanke på att hon gärna snuttar på allt som kommer i närheten av munnen. Det känns lite läskigt bara för när hon väl vänjer sig med nappen så går det ju inte att "ta tillbaka" och jag är fortfarande inte helt säker på om det är bra eller dåligt med napp.

Tillvaron just nu

Vet inte riktigt vad jag ska skriva om tillvaron nu för tiden; den går ut på att mata plutten, söva plutten, byta blöja, ta tillvara på hennes vakna stunder och däremellan försöka äta själv, se till att hushållet inte faller ihop av stökighet och dessutom försöka följa med i allas bloggar. Nu har jag dessutom kunnat lägga barnvagnspromenader till listan vilket känns jätteskönt, är så trevligt att vara ute och promenera en sväng även om vinterväglaget inte är det bästa. Jag tror att det är bra för plutten dessutom för igår när jag tog en promenad på tidiga eftermiddagen (vilket är hennes "gnälltid" när hon är trött men inte kommer till ro) så sov hon så bra i vagnen och sen var hon gladare på kvällen. Jag ska verkligen försöka att komma ut varje dag framöver.

Idag var vi på BVC och hon hade gått från 52 till 55 cm i längd och från 3880 till 4340 i vikt sedan födseln (2,5 vecka sen). Vikten var dessutom 3780 förra veckan, så det känns ju som om hon äter på sig bra. :-)