Sprutstart imorrn och det här med att träna...

Läkaren ringde idag med resultatet från blodprovet, och visst är jag nedreglerad. Så imorrn blir det sprutstart. :-) Då ska jag även sluta helt med sprayen, till skillnad från förra gången när jag fortsatte att spraya halv dos. Usch, lite nervös är jag, mest för att det inte ska bli några ägg alls. Hoppas på åtminstone några stycken så att vi kan få ett embryo att ruva på.

En annan sak jag funderar över just nu är det här med träning. Jag har nämligen råkat boka in mig på att springa ett lopp på en mil om lite mindre än två veckor, vilket enligt min beräkning borde bli i samma veva som ÄP. Jag tyckte jag var smart när jag föreslog att jag och svägerskan skulle springa ett lopp i början av maj istället för i september (när jag i mitt positiva tänkande kommer att vara gravid), men nu blev ju tajmingen lite annorlunda. Vid våra tidigare behandlingar vet jag att jag blivit tillsagd att leva som vanligt under ruvningen, men hur är det när jag bygger upp ett äggförråd? Finns det någon anledning att ta det lugnt med träning?

Kontroll imorgon

Imorgon blir det kontroll för att se att jag verkligen är nedreglerad. Egentligen har de ingen provtagning på fredagar, men undersköterskan som sitter i receptionen skulle visst kunna ta en paus i jobbet och sticka mig. (Hoppas hon är lika bra som den ordinarie.)

Som vanligt ringde läkaren mig när jag var på väg till förskolan, lite småstressad och jag sa bara att "jaja, visst kommer jag in imorrn vid 8 och tar ett prov", för att efter att vi lagt på komma på att "men attans, jag har ju lovat att lämna på förskolan imorrn eftersom maken har ett viktigt möte". Hjälp! Jag ringde tillbaka direkt men telefontiden slutar 15 så det var kört.

Så nu har vi att välja på att maken ställer in sitt möte (han var INTE sugen på det), eller att jag kommer till läkarmottagningen kl 9 och hoppas på det bästa. Vanligen har de provtagningstid mellan 8 och 9, men nu skulle jag ju bli stucken av receptionisten så då kan det väl inte spela någon roll egenligen om jag är där 8 eller 9. Hur skulle ni gjort?

Uppdatering: Jag gjorde så att jag åkte dit efter förskolan och var där ca kvart i nio. Det var inga problem alls och en jättegullig sköterska tog provet. Så nu bara vänta till på måndag och besked om jag är nedreglerad.

Inte sprutstart än

Det blir inte sprutstart idag. Läkaren ringde tillbaka och sa att kliniken hade för många inbokade v.18 så det var bättre om jag sprayade lite till. Helt ok för mig, jag har ingen brådska nu när vi är igång och jag har ju heller inga biverkningar av sprayen. Även om jag ser fram emot att komma vidare med skräckblandad spänning så är det lite skönt att vara i startfasen och fortfarande ha hopp kvar.

Läkaren frågade just om biverkningar, om jag börjat känna av svettningar/vallningar. Jag sa nej, det har jag inte, men det har jag inte gjort tidigare behandlingar heller. Hon sa då att "det kommer nog om du sprayar lite till" och jag sa att "nej, det gör det nog inte, på ivf 2 sprayade jag ju i 25 dagar innan sprutstart och inga vallningar". Då blev hon lite ställd och sa att kanske får vi boka in en kontroll av att jag är nedreglerad.

Det känns lite vimsigt ibland faktiskt, och jag som ändå minns hyfsat hur vi gjort tidigare har känt mig lite förvirrad då och då. Men idag kom jag att tänka på att visst var det så att läkaren inte jobbat med vår klinik tidigare, utan med en annan, och då kan jag ju förstå att det är ändringar i hennes rutiner också och att det är det som gör att hon först säger en sak och sedan blir det ett annat besked (som t ex nu med nedregleringskontrollen).

Läkaren sa hur som helst att hon måste kolla det här med kliniken och återkomma (igen) med besked om det blir kontroll. Det blir till att passa telefonen imorrn igen helt enkelt...

PS. Ang biverkningar så kom jag på att jag nog har fått en ny den här gången - huvudvärk! Har haft huvudvärk varje dag ganska många dagar nu...

Snabba puckar, sprutstart på gång!

Idag ringde jag läkaren för att meddela att mensen kommit i helgen (hade planer på att ringa igår men kom på det för sent på eftermiddagen). Jag tyckte att hon lät lite överraskad (har för mig att hon sa förra telefonsamtalet att "om" jag får mens så skulle jag ringa, "men det får du nog inte", men jag är inte helt hundra på om jag minns rätt...)

Hon började hur som helst genast räkna på sprutstart och kom fram till - imorgon! Alltså oj vad det är snabba puckar den här gången. Jag känner inte alls igen mig från tidigare behandlingar, då var det mer kontroller för att stämma av att jag verkligen var nedreglerad etc, nu bara kör vi på. Jag kollade mina tidigare behandlingar och då var det sprutstart spraydag 17 och spraydag 25 (men då kom blödningen på dag 17) och blir sprutstarten imorrn blir det på spraydag 13. Har rutinerna ändrats sedan vi gjorde senaste behandlingen? Eller är det helt enkelt så här den nya läkaren jobbar? Jag blir lite nervös för att läkaren tycker att "det är inte så noga, det kommer ändå inte funka oavsett" men samtidigt vet jag ju att så jobbar ju inte läkare (hoppas jag).

Det är för övrigt mer och mer jag inte känner igen mig i när det gäller den här behandlingen. Synarelan var ju densamma, men jag kikade i menopur-paketet idag och det såg inte alls ut som när jag sprutade senast. Då var det små flaskor med både lösning och pulver och jag blandade inför varje spruttillfälle, nu låg lösningen i färdigfyllda sprutor och det verkar som att jag ska blanda lösning för flera dagar på samma gång och spara i kylen. Jag som hade tänkt att "det här kan jag ju", men nu blir jag nervös. Jag har ingen aning om hur jag ska göra! Hittills har vi dragit mycket information över telefonen vilket har varit skönt för att slippa hitta anledningar att vara borta från jobbet, men just det här kan jag nog känna att jag vill ha ett besök för. Eller är det liten skillnad från tidigare, vet ni som kört menopur både nu och då?

Anledningen till att jag inte vet är att läkarens "nya" beräkning (tidigare hade nog sagt 27 april som ev sprutstart) gjorde att äggplock skulle bli v.18 istället för v.19 eller v.20, så hon skulle ringa till kliniken och återkomma. Jag satt och passade telefonen, men satt i fikarummet med massa kollegor och det var ganska sorligt så - jag missade samtalet! Såg bara när telefonen blinkade till att jag fått ett meddelande på telefonsvararen. Som så klart var läkaren som sa att hon skulle pröva att ringa mig imorgon igen. Så om det verkligen blir sprutstart imorgon får jag alltså veta...imorgon. Känns lite nervigt eftersom jag som sagt inte vet hur jag ska göra med sprutorna och frågan är om läkaren kan klämma in mig för ett besök imorrn, telefontiden när hon ringer upp brukar vara ganska sent på eftermiddagen.

Mens

Igår dök mensen upp. Känns skönt när saker går som planerat... :-)

Spraydag 6

Finns det något som går långsammare än en ivf-behandling (och de första oroliga kräkveckorna av en graviditet)? Tycker att tiden går sååå långsamt just nu, vill bara komma vidare till nästa steg i behandlingen.

Idag har jag sprayat sex dagar och det händer inte särskilt mycket. Jag minns att jag har haft torra slemhinnor de tidigare gångerna, men kan inte dra mig till minnes några andra biverkningar och kunde inte heller hitta några när jag läste tillbaka i bloggen om våra tidigare behandlingar. När jag läste tillbaka i bloggen upptäckte jag dessutom att spraydag 6 var sista p-pillerdagen första behandlingen. Jag som trott att jag skulle ta ett piller imorrn också eller ev även ta ett på fredag (hade skrivit den 17:e som sista pillerdag, men har för mig att hon sa att "fortsätt med p-pillerna en vecka" och att jag räknat 10:e-17:e som en vecka...) Lite förvirrande, men eftersom jag den här gången fick all info om behandlingsschemat via ett telefonsamtal på jobbet, när jag var sen iväg så litar jag nog mer på hur jag gjort på ivf 1 när jag var supernoga med att anteckna allt.

Så jag hoppar över p-pillret imorrn och då är det bara att vänta på mensen helt enkelt... 

Spraydag 1

Det här känns fortfarande väldigt overkligt, att vi faktiskt dragit igång med en behandling till. Jag som sa när vi fick lillebror att ivf:a för en trea, det gör jag bara inte. :-) Men det är ju något med barnlängtan som får en att göra det mesta. Det känns väldigt bra att ha tagit (och fått) chansen i alla fall, nu kan vi bara hoppas att det går vägen också.

En rolig grej i det hela är att jag läste tillbaka lite på våra tidigare behandlingar, och ivf 2, då storasyster blev till hade jag spraystart 11 april och äggplock runt kristi himmelfärd vilket planeras nu med. Hoppas att det bådar gott!

Den här veckan har verkligen varit full av känslor. Att tro att det inte skulle bli något och att sedan få starta direkt satte verkligen spinn på min hjärna. När jag ser mina fina barn vill jag bara gråta av glädje för att vi haft sån tur. Tänk att vi faktiskt lyckades två gånger! Jag kan inte ens föreställa mig hur jag skulle må idag om vi fortfarande försökte få vårt första barn. Och lillebror. Att vi fick honom känns bara som ren och skär tur. När jag tänker på det faktum att de flesta i storasysters förskolegrupp fått syskon under de två år vi haft honom, hur hade jag mått av att se deras magar och ständigt få besked om att "den och den ska få syskon".

Den längtan jag har nu, den är något helt annat. Det är verkligen en bonus. Funkar det inte så kommer jag nog ändå att kunna leva resten av livet utan en känsla av saknad. Den finns där just nu och visst kommer den att finnas där ett tag om det inte funkar, men det är inte den där livslånga sorgen vi pratar om. Hoppas jag i alla fall.

Flera av mina vänner är gravida, de flesta väntar sitt andra barn. Och jag är innerligt glad för deras skull, att se magar stör mig inte längre och de får ju dessutom något som vi redan har. Ändå skaver det lite att de flesta inte behövt kämpa eller vänta alls, de har blivit gravida precis när de velat. Några vänner har fått sitt tredje barn nyligen, flera av dem har storasyskon jämngamla med storasyster. Även för deras skull var jag mestadels glad. Men jag märker att beskedet att vi har så pass dåliga chanser har påverkat hur jag ser på dem som är gravida och har bebisar i bekantskapskretsen, särskilt hos dem som väntar/precis fått ett tredje barn.

Ibland önskar jag att jag kunde vara helt och fullt nöjd med två barn, och inte ha den minsta tillstymmelse till längtan efter fler. Tänk vad allt vore enkelt då. Och de flesta tror ju att vi är nöjda och förutsätter att nu är vi klara med bebisar. Jag har bara fått frågan om vi vill ha fler barn ett par gånger. Fler gånger har jag fått frågan hur det går att sälja av alla bebissaker, och om vi har x eller y till salu eftersom de är gravida och behöver saker. Inte helt lätt att svara att vi behåller sakerna utifall att... De flesta som jag känner som har eller planerar tre barn har varit väldigt öppna med det, men jag känner att det är svårt. För de flesta som lyckats bli gravida en gång är det ju mer en fråga om när (om de vill ha fler det vill säga), men för oss är det ju mer ett om...

Det blir ett försök!

Läkaren ringde upp och sa att Uppsala sagt ok. De tyckte att min låga ålder ändå var positiv plus att vi lyckats tidigare med lågt amh-värde. Jag som i princip ställt in mig på att det inte skulle bli något...

Och så sa hon - och du kan börja spraya IMORRN! Helt galet. Men eftersom jag ätit p-piller kontinuerligt (dvs utan mens) det senaste året så är startdatum inte beroende av min cykel utan jag kan starta lite när som, och varför vänta egentligen?

Så imorrn är planen att jag startar med två veckor Synarela. Det blev långa protokollet ändå. När jag läste på lite om lågt amh-värde så läste jag att ofta används korta protokollet till dessa kvinnor eftersom man vill påfresta äggstockarna så lite som möjligt. Men samtidigt har jag ju endometrios och jag vet att då förespråkas långa protokollet. Jaja, jag får väl lite på att läkarna i Uppsala vet bäst.

Efter Synarela blir det Menopur, 300 tror jag vi skulle starta på. Tidigare hade läkaren sagt Puregon, men nu hade läkaren i Uppsala tittat i min journal och tyckt att vi fått bättre resultat med Menopur. Det känns tryggt i alla fall, att de verkligen kollat på våra tidigare behandlingar för det är en sak jag känt varit jobbig med den här nya läkaren, att hon flera gånger frågat om saker som står i journalen och som vi dessutom berättat för henne bara en vecka innan. Samtidigt förstår jag ju att hon har många patienter, men det ger ju inte riktigt känslan att vi får en skräddarsydd behandling som är bäst för våra förutsättningar.


Jag kan inte riktigt fatta att vi är på gång nu! Enda problemet just nu är att jag inte haft möjlighet att hämta ut medicinen. När läkaren ringde jag var redan på väg för att hämta barnen på förskolan och jag passerade inget apotek på vägen hem. Förhoppningsvis hinner jag iväg den närmaste halvtimmen innan apoteket nära oss stänger, men annars kanske jag bara kan hämta ut Synarelan på vägen till jobbet imorrn och hämta resten senare. Ojojoj så läskigt och spännande på samma gång!

Dåligt besked hos läkaren

Idag hade jag tid hos läkaren igen för uppföljning av proverna. Jag har haft lite ont i magen av nervös väntan, jag har liksom känt på mig att något varit fel. Känslan var att "idag får jag domen", och ja, det stämde för direkt när jag kom in och satte mig hos läkaren såg jag det - noteringen av amh-värde på provlappen - 0,1!

Nej, det ser ju inte bra ut. Läkaren hade inte ännu fått tag på Uppsala för att diskutera vidare, men i dagsläget är det osäkert om vi inte ens får göra en behandling. Läkaren frågade dessutom mer än en gång om vi verkligen ville gå vidare med behandlingen under de här förutsättningarna, hon nämnde chanssiffror på 10-20%.

För att de skulle kunna ta ställning i Uppsala behövde de dessutom lite information från gyn-undersökningen. Som vi ju redan gjort, men läkaren hade glömt att anteckna (hon frågade mig dessutom: gjorde vi undersökning förra gången?) så vi fick göra om den. :-( Förra gången såg allt bra ut sa hon, men nu kunde hon plötsligt inte riktigt se äggstockarna trots att hon bökade runt i vad som kändes som en evighet.

Det som talar för vårt case och gör att de ändå överväger oss är att jag ändå är så pass ung - "bara" 35. Och att vi ju lyckats tidigare trots att amh-värdet var lågt redan då. Å andra sidan uttryckte hon sig som att "ni har haft tur som har fått två barn". Och hon sa att hade jag varit 40 hade de inte ens övervägt att låta oss göra ivf. Men att vi måste förvänta oss sämre resultat än förra gångerna. Jag fick intrycket att läkaren tyckte att vi var lite galna som redan har två barn men ändå vill genomgå en så osäker behandling för en trea. Jag vet ju att hon har rätt, vi är lyckligt lottade som fått våra två små. Men samtidigt är det en sorg att inte få bestämma själv om vi vill ha ett syskon till eller inte. Även om jag oroat mig så var det ändå en chock att det var så här dåligt - jag är ju ändå bara 35 och vi har haft så bra resultat tidigare.

En annan liten ljusning var att hon nämnde att hon också samarbetar med Falun och där använder de DHEA för att förbättra äggkvaliten just hos kvinnor med lågt amh-värde och att de kanske kunde vara aktuellt om uppsala tycker att det är ok. "Men då måste man ta det ett par månader så då är det ju inte aktuellt med en behandling innan sommaren, och det hade ni väl ställt in er på". "Ja, det hade vi ju." sa jag. Det känns knepigt att få ett besked och vara tvungen att ta ställning till förändringar så där rakt upp och ner. När jag satt där kände jag bara att nej, jag vill inte vänta till efter sommaren och frågan är om det har effekt ändå. Men sen när jag kom till jobbet stängde jag in mig i ett arbetsrum och googlade lite och det verkar ju ha gett effekt för många.

Det som gör mig fundersam när det gäller mitt amh-värde att jag vet ju att det är lågt för att jag opererats för en endomterioscysta (och åh vad jag ångrar att jag inte visste mer och ifrågasatte då, nu när jag läst på lite och vet mer om effekterna). Men jag förstår inte om det gör en försämring av "allt" så att jag kommer att komma i klimakteriet tidigare eller om det bara är så att jag har mindre äggreserv men de fortfarande kan vara helt ok kvalitet. Jag har liksom tänkt att det var det senare...och frågan är om DHEA har samma effekt oavsett vad det låga amh-värdet beror på. Det känns ju ändå som att det varit fin kvalitet på de ägg vi fått ut även om vi inte fått så många.

Nu väntar jag hur som helst på att läkaren ska ringa upp idag eller imorgon när hon har fått tag på Uppsala och berätta om vi får köra eller inte. Frågan är om jag ska fråga om det här med DHEA igen, oavsett om vi får ok för en behandling nu direkt eller inte. Det kanske är värt det om det ökar chanserna,  å andra sidan inbillar jag mig som sagt att mina ägg ändå ska vara bra fast de är få och jag vill så gärna få sätta igång. Åh, hur hade ni andra gjort?