Spraydag 1

Det här känns fortfarande väldigt overkligt, att vi faktiskt dragit igång med en behandling till. Jag som sa när vi fick lillebror att ivf:a för en trea, det gör jag bara inte. :-) Men det är ju något med barnlängtan som får en att göra det mesta. Det känns väldigt bra att ha tagit (och fått) chansen i alla fall, nu kan vi bara hoppas att det går vägen också.

En rolig grej i det hela är att jag läste tillbaka lite på våra tidigare behandlingar, och ivf 2, då storasyster blev till hade jag spraystart 11 april och äggplock runt kristi himmelfärd vilket planeras nu med. Hoppas att det bådar gott!

Den här veckan har verkligen varit full av känslor. Att tro att det inte skulle bli något och att sedan få starta direkt satte verkligen spinn på min hjärna. När jag ser mina fina barn vill jag bara gråta av glädje för att vi haft sån tur. Tänk att vi faktiskt lyckades två gånger! Jag kan inte ens föreställa mig hur jag skulle må idag om vi fortfarande försökte få vårt första barn. Och lillebror. Att vi fick honom känns bara som ren och skär tur. När jag tänker på det faktum att de flesta i storasysters förskolegrupp fått syskon under de två år vi haft honom, hur hade jag mått av att se deras magar och ständigt få besked om att "den och den ska få syskon".

Den längtan jag har nu, den är något helt annat. Det är verkligen en bonus. Funkar det inte så kommer jag nog ändå att kunna leva resten av livet utan en känsla av saknad. Den finns där just nu och visst kommer den att finnas där ett tag om det inte funkar, men det är inte den där livslånga sorgen vi pratar om. Hoppas jag i alla fall.

Flera av mina vänner är gravida, de flesta väntar sitt andra barn. Och jag är innerligt glad för deras skull, att se magar stör mig inte längre och de får ju dessutom något som vi redan har. Ändå skaver det lite att de flesta inte behövt kämpa eller vänta alls, de har blivit gravida precis när de velat. Några vänner har fått sitt tredje barn nyligen, flera av dem har storasyskon jämngamla med storasyster. Även för deras skull var jag mestadels glad. Men jag märker att beskedet att vi har så pass dåliga chanser har påverkat hur jag ser på dem som är gravida och har bebisar i bekantskapskretsen, särskilt hos dem som väntar/precis fått ett tredje barn.

Ibland önskar jag att jag kunde vara helt och fullt nöjd med två barn, och inte ha den minsta tillstymmelse till längtan efter fler. Tänk vad allt vore enkelt då. Och de flesta tror ju att vi är nöjda och förutsätter att nu är vi klara med bebisar. Jag har bara fått frågan om vi vill ha fler barn ett par gånger. Fler gånger har jag fått frågan hur det går att sälja av alla bebissaker, och om vi har x eller y till salu eftersom de är gravida och behöver saker. Inte helt lätt att svara att vi behåller sakerna utifall att... De flesta som jag känner som har eller planerar tre barn har varit väldigt öppna med det, men jag känner att det är svårt. För de flesta som lyckats bli gravida en gång är det ju mer en fråga om när (om de vill ha fler det vill säga), men för oss är det ju mer ett om...