Det här med amning och föräldraskap

Läser det här inlägget i amnigsdebatten och lägger det till alla amningsfunderingar jag har i min hjärna just nu.

Jag ammar på heltid vilket funkat bra hela tiden. Min plan är att amma fullt ut tills lillan är sex månader och maken tar över förälraledigheten. Efter det funderar jag eventuellt på att delamma lite till det "känns nog" vilket jag tänker kan vara nånstans mellan nio månader och ett år. Det känns som en bra lösning samtidigt som jag vrider och vänder på beslutet när jag hör hur andra pratar om att amma länge. Det ger mig lite av en "dålig mamma-känsla", men samtidigt har jag svårt att tro att de pratar om att helamma längre än sex månader.

Jag ville mest skriva att jag är så otroligt delad i den här debatten just kring amning och graviditet. Å ena sidan tycker jag att det är jätteviktigt att även pappor blir bemötta som likvärdiga föräldrar och inte bara någon som är där för att "hjälpa till", å andra sidan är det ändå kvinnan som bär barnet och som föder och som därför hamnar lite mer i fokus. Det måste ju finnas någon gråzon mellan millimeterrättvisa och ett upphöjande av mamman som "den enda rätta för barnet". Man måste ju kunna skilja på de tillfällen som det handlar om att "bli och vara förälder" och där båda föräldrarna är lika viktiga, och de fall där det handlar om kontroller av mammans och barnet i magens fysiska hälsa. Idag känner det mer som om debatten handlar om allt eller inget...

Jag tycker att detta lite tydliggörs av det citat från artiklen i Aftonbladet som fick mig att börja fastna och raljera om detta (och som också Cecilia citerar): "Som när en av oss ville försäkra sig om att inte störa amningen ­genom att börja ge flaska för tidigt, och därför frågade barnmorskan när det var lämpligt att börja med det. I stället för ett svar kom ett ifrågasättande: 'Varför ge flaska överhuvudtaget?'. Svaret på frågan, att båda föräldrarna ville mata bebisen, bemöttes med en tillrättavisning: 'Barnet ska vara med sin mamma ­hela ­tiden'." så stör jag mig både för parets svar och på barnmorskans. Att säga att barnet ska vara hos mamman hela tiden känns så hopplöst förlegat samtidigt som att kommentaren att båda föräldrarna "vill mata bebisen" också känns lite obehagligt, som att barnet bara blir en nickedocka i debatten.

Jag håller inte med om allt som Cecilia skriver i sitt inlägg (är nog inte lika amningsfrälst), men jag tycker attt hon har en poäng i att det här med amning eller inte och hur länge som så många andra frågor kring förälraskap läggs fram som en fråga om vad pappan vill, och att det faktiskt finns andra sätt att dela lika på föräldraskapet. Amma är ju det enda jag kan som inte maken kan, allt annat kan vi ju dela lika på, så min fundering om det verkligen är så viktigt att låsa fast sig vid delad matning som en jämställdhetsfråga? Visst blir man låst som "matnings-maskin", men delar man lika på allt annat så och ser barnet som lika mycket bådas ansvar blir låsningen för en part inte lika definitivt. Och som Cecilia poängterar - graviditeten och amningsperioden är ju en väldigt kort tid och efter det finns alla möjligheter till att dela exakt lika.

För att inte riskera att låta som någon "amma till varje pris tant" måste jag också poängtera att jag kan bli tokig över den hets som finns kring amningen och tycker att vill man ocskå (eller enbart) flaskmata så måste man ju få det utan pekpinnar. För många är ju också flaskmatning eller helamning inte ett val då amningen inte fungerar fullt ut och dessa föräldrar behöver inte skuldbeläggas mer. Det jag vill är istället att vrida och vända på det här med att amma eller inte görs till en jämställdhetsfråga.

Cecilias mening "Är det ett feministiskt framsteg att kvinnor avstår från detta för att mannen inte vill att kvinnan ammar?" sätter lite fingret på en av de saker som gör mig kluven och gör att man kan vrida på det ett varv till. Det är himla svårt att tala om "barnets bästa" när barnet inte själv kan uttalla sig, så vem är det egentligen som ska ha tolkningsföreträde kring vad som är det bästa när det gäller amning? Är det mer fel att pappan tvingar mamman till att sluta amma, än att mamman ammar mot pappans vilja? Mest tycker jag nog synd om par som måste tjafsa om detta... (Samtidigt som jag har svårt att tro att det är ett så stort problem som Cecilia verkar lägga fram det som.)

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om det här och också säga nåt om ensamstående eller samkönande föräldrar i allt det här om normen nu ska vara millimeterrättvisa mellan en mamma och en pappa, men nu får det vara nog. Inlägget är redan långt (och rörigt) nog. Jag säger "Trevlig helg" istället och hoppas att jag har fått fram nån poäng i alla fall.