Precis som jag skrev i förra inlägget så gick jag tillbaka och läste om den första tiden som gravid med vår lilla numra ettåring, tänk om jag hade vetat då i all orossblandad glädje att det skulle gå så här bra!
Något som dock inte var bra var att jag hade "glömt" (eller glömt är inte rätta ordet för glömma kan jag aldrig) att i vecka nio så fick vi beskedet att min älskade pappa fått cancer, och inte ens fyra veckor senare fick vi rusa till sjukhuset mitt i natten bara av att mötas av att det redan var för sent. Min fina pappa fanns inte mer.
Fy vad tungt det var att läsa vad jag skrev då, igår var första natten på väldigt väldigt länge som jag grät i sängen när jag skulle sova. Saknaden, som ändå finns varje dag, blev plötsligt få fruktansvärt stor. Minnena av den sista tiden när han ändå fanns hos oss var så himla starka, det är otroligt att tänka att det ändå gått två år när det känns som igår.
Inför den här behandlingen har jag dessutom tänkt mycket på min pappa. Han var så delaktig när vi försökte få till skrutten, och sista gången vi sågs visade jag honom ultraljudsbilden där man kunde se en liten liten profil. Det smärtade då att han inte kunde följa med hela vägen och få träffa sitt underbara barnbarn, och det smärtar nu, att han inte ens får vara med om beskedet att vi ska bli fyra i familjen.
Ingen rolig dag helt enkelt, hoppas på en bättre vecka nu. Vecka sju dessutom, så det är ju bättre bara det. :-)
6 år sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar