På andra sidan

Gissa om jag njuter av att få gå runt med min lilla bulle på magen och faktiskt se gravid ut?! Häromdagen träffade jag en kompis som jag inte träffat på x antal månader och hon såg direkt vad som var på gång och blev jätteglad för vår skull. 

Samtidigt är det lite knepigt att vara på den andra sidan. Jag är oerhört lycklig över att kunna svara ja på den tidigare så förhatliga frågan "har du barn?", men jag har inte glömt hur det kunde svida. Det är svårt att glida mellan att å andra sidan vilja visa upp min graviditet och mammaliv på det sätt som jag tidigare var avundsjuk på att andra gjorde, och att hålla låg profil eftersom jag vet att det kan såra andra.

Häromdagen var jag på jobbet för att fixa lite papper, och hade med mig dottern. Vi passade på att luncha med kollegorna och gissa om det blev mycket barnsnack? Många frågor om när dottern ska börja dagis, om hennes utveckling, om det kommande syskonet osv. Och det är klart att jag vill svara, jag är ju så stolt och glad över mina små, samtidigt tar det emot när det sitter en person med i gruppen som är barnlös, singel och över fyrtio (visserligen en man men tiden tickar ju på ändå). Det är inte säkert att det är jobbigt för den personen, men man vet ju inte. Det kan ju vara den personens stora sorg. Jag övervägde om jag borde sagt att "nej, men hörni, nu tar vi och pratar om något annat än barn en stund", men jag är inte riktigt den typen som brukar styra ett samtal så jag förblev tyst...

Hur tänker ni andra fd ofrivlligt barnlösa om såna här situationer?