lördag 7 juli 2012

Att berätta

Nu känns det som om jag inte gör annat än "kommer ut" som gravid. Idag träffade jag en bekant och vi pratade om lägenheter och barn och hon sa att "men ni tänker väl inte på fler barn?" och då fick jag ju svara att "jo, det kommer ett litet syskon i december". Gissa om hon blev överraskad. :-)

Ändå måste jag säga att jag precis som jag gjorde när jag var gravid med E, drar mig för att berätta utan det ska nästan till att någon frågar eller hintar så kommer det fram. Det kanske är att det känns för overkligt, och just det här med att jag har haft så svårt med andra som har berättat gör att jag känslan av att "skryta" (inte helt rätt ord men ni förstår säkert hur jag menar). Och det spelar ingen roll att de jag berättar för har två barn själva som kommit till på första försöket, det känns ändå läskigt att yttra de där orden.

Nu har jag i alla fall släppt nyheten på min andra blogg, och då började det droppa in sms från bekanta. Det känns bara roligt. Däremot vet jag inte riktigt vad jag ska tycka om följdfrågan om det var "naturligt" denna gång eller om vi gjort ivf på nytt. Å ena sidan skäms jag inte för att vi gjort ivf och det är ingen hemlighet, å andra sidan tycker jag att varför vill de egentligen veta det och vad är det för fråga att ställa?

4 kommentarer:

Santosha sa...

Jag tycker också att det känns läskigt att berätta. Särskilt eftersom den första som fick veta efter min man och mina föräldrar (som skulle vara barnvakt när vi var på tidigt ultraljud) var min chef... Mådde skräp i början (och gör fortfarande av och till), så det var nödvändigt att informera om läget.

Jag brukar nästan alltid berätta i samma vända som jag säger att jag väntar barn att vi även denna gång hade en jobbig resa för att komma dit, med sprutor (totalt ett 40-tal), hormontabletter (typ 10) och vaggisar (uppemot 200), för att folk ska få lite perspektiv och inse att det inte bara handlar om 5 min i sängen, och sedan är bebisen 9 månader senare ett faktum. De flesta brukar bli rätt tysta efter det...

Kram

Moi sa...

Men varför måste de veta!!!?? Jag hade bannemig sagt: ja du hemmagjort, soffan, diggystyle, 10.30 en tisdag. Jag hann inte ta av strumporna. Så är det tillräckligt detaljerat?

Förlåt men detta är provocerande eftersom det tydligen gör skillnad för folk.. :(

MDB sa...

Santosha - Vad bra ändå att du berättar på det sättet, om det känns rätt för dig. Jag tycker absolut att det är bra att berätta att vi gjort ivf, men nu lyckades vi ju på första FET:et, så det känns inte som att vi haft en jobbig resa den här gången.

Moi - Haha, hade velat höra det. :-) Frågar folk så berättar jag, men jag kan morra lite också, föredrar att berätta själv och inte att folk ska vara så jäkla nyfikna.

Anonym sa...

Hejhej! Tusan vad irrriterande det är att inte kunna kommentera på blogspot med mobilen längre... ibland går nåt kort ord, men nåt längre? Pffft.

Nåja.

Det här inlägget har jag funderat jättemycket på, alltså _frågan_ om huruvida barn nr 2 är hemmatillverkat eller labbtillverkat.

Min spontana tanke som trots allt funderande ligger kvar är - är inte det en rätt så naturlig fråga? Å ena sidan ÄR den hyfsat privat "har du och din man sex". Å andra sidan vet man ju eftersom man frågar att första barnet är assisterat. Jag ser det mer som ett sätt att intressera sig och engagera sig i graviditeten. Det snackas ju dessutom mycket om det där med "blev gravid på vägen till utredningen/adoptionen..." vad det nu är.

Fertilitet är ju inte ett prestationskrav, jag ser det inte som ett påhopp att fråga hur tvåan kom till.

(Nu är ju inte jag parig, men hade jag varit det hade jag ändå behövt hjälp eftersom mina ägg ju funkar inte som de ska. Vilket gör att en ev två hade behövt assistans oxå)

kram
jagvilljagkan

(ps. jag har försökt publicera tre ggr nu, den säger "fel open id"... så förhoppningsvis har du inte fått den tre ggr...)