P-piller

Idag var det dags att plocka fram p-pillren igen. Det känns INTE roligt, och dessutom helt fel - knapra piller MOT graviditet när det enda vi vill är att bli gravida.

Jag försöker att se det positiva i det hela; förhoppningsvis kan jag börja med sprayen relativt snart, jag hoppas redan i januari, och det kan ju vara skönt att ha december som en försöksfri månad. Det är tillräckligt mycket ändå utan att försöka klämma in ägglossningsstress. Sedan skulle mensperioden dessutom komma lagom till julafton, och med tanke på den depp som kommit runt de dagarna sedan vi började försöka så vet jag att jag inte kommer att ha lust att vara glad och julig när jag precis fått reda på att vi inte fått världens bästa julklapp.

Ett ps

Nu blir jag dessutom så nervös över att över huvud taget ha skrivit ett inlägg som handlar om jobbet (eller över huvud taget ett inlägg som går utanför den trygga "barnlöshets-sfären") att jag funderar på att ta bort det...

Jobbigt på jobbet

Den senaste tiden har en hel del av mitt liv koncentrerats mot läkevetenskapen, och det går ju tyvärr inte att hålla den delen skild från jobbdelen av mitt liv. Det har varit en del sena mornar pga läkarbesök och många samtal som behöver tas avskilt i konferensrummen. Jag har fått några "hur är det med dig?" men som tur är har jag ju cystan att skylla på...

Just nu är min jobbsituation väldigt knepig, och av den anledningen vill jag väldigt gärna kunna hålla det här för mig själv. Jag står nämligen inför valet att i princip avancera eller gå. Riktigt så har jag inte lagt fram det för min chef, men hon är medveten om att min arbetsroll står inför en förändring som jag inte accepterar och att det finns en chefsposition som jag hemskt gärna vill ha (eller bli erbjuden något likvärdigt). Det hela har dock dragit ut på tiden pga olika projekt som är prio på att slutföra.

Som ni förstår är ju inte det här med att försöka få till en graviditet något som kanske ses positivt i det här sammanhanget. Och det komplicerar ju onekligen saker. Jag som inte varit den som tvekat att ta chanser har nu blivit rädd för att bli arbetslös, vilket onekligen begränsar mig. En gammal kollega till mig menade att jag borde hota att säga upp mig om jag inte får den tjänst jag vill ha. Att jag sitter på en sån nyckelposition inom företaget att de skulle ha svårt att säga nej. Jag ser att hon har en poäng, men är samtidigt rädd för att chansa. Säg att jag blir tvungen att säga upp mig (hotar man så kan man ju inte ta tillbaka sen) och samtidigt blir gravid på första försöket. Oavsett om jag är arbetslös eller ny på ett annat jobb så är det ju inte en särskilt säker sits. Även ur ett behandlingperspektiv känns det tryggare att vara kvar, behandlingen kommer ta kraft och kräva en hel del läkarbesök och på jobbet jag har idag vet jag att jag kan gå tidigare, jobba hemifrån etc om det behövs. Hur skulle det var på ett nytt jobb där man samtidigt måste visa framfötterna? Även om jag ser förslaget att hota med uppsägning som lite väl drastiskt så har jag funderat på att se mig om och i sådana fall inte sluta förrän jag har något annat. Men då finns ju egentligen samma risk där; att gå i behandling eller nygravid som ny på jobbet.

Usch, egentligen finns det ju bara en lösning, och det är ju att det löser sig på jobbet jag har nu. Att byta jobb känns för osäkert, och att jobba kvar på den tjänst jag har idag känns inte heller som något alternativ. Suck...

Hetsig, jag?

Fick idag prata med Octaviakliniken som samarbetar med Carl von Linné och det var glädjande besked. Dels fick vi svar på att det kostar lika mycket som om hela behandlingen görs på CvL vilket var skönt, dels fick vi en tid redan 9 december! Vilket visserligen känns lite väl tight med tanke på att vi ännu inte fått besked om remissen och om resultatet på proverna, så frågan är om jag ska ringa och be om en senare tid. När jag pratade med läkaren blev jag bara så glad att vi inte skulle behöva vänta flera månader så jag sa bara "ja, ja", men det kanske var lite förhastat.

Jag ska inte förneka att jag känner mig lite hetsig, jag vill bara komma igång! Framför allt är det den långs sprayperioden som gör att det känns viktigt att få starta så snart som möjligt, det skulle vara så himla skönt att få till en behandling innan sommaren. Usch, att allting handlar om att vänta...

Kliniker igen...

Jag skrev ju för ett tag sen om hur svårt det var att välja klinik. Efter det inlägget så har jag kollat runt lite och gjort följande upptäckt - den klinik vi valt säljer inte 3-pack IVF. Jag såg att de inte hade denna prisuppgift på hemsidan, men tänkte att de bara kanske inte skrivit ut det och att jag skulle fråga vid själva besöket. Sedan stötte jag på info om att de inte hade det överhuvudtaget, vilket ett samtal med kliniken bekräftade. Jag förstår deras argument; att patienten/kunden inte ska behöva betala mer än vad som behövs och av olika anledningar så kanske man inte behöver/vill göra fler försök än ett. (Förhoppningsvis pga graviditet, men också för att det helt enkelt kanske var för jobbigt med behandlingen.)

Jag känner dock att risken är större att vi får betala mer om vi börjar med ett försök och sen måste göra ett till, och ett till, än om vi köper tre försök redan från början. När jag också har läst att tre försök ökar chanserna med nästan 50 procent mot ett försök så känner jag mig också rätt övertygad att ett 3-pack är det rätta för oss. Det minskar ju också pressen att vi "måste" lyckas på första försöket, när vi vet att vi har en back-up liggande. Lyckas vi på första försöket tror jag att jag kommer att vara för lycklig för att gräma mig över att vi lagt ut pengar i onödan.

Nu ser det alltså ut som att vi kommer att byta klinik. Jag har försökt att göra en översikt över de stockholmskliniker som har 3-pack IVF, men hittade också information om att Carl von Linné-kliniken i Uppsala samarbetar med läkare över hela landet. Vi kan alltså göra alla undersökningar mm i Stockholm utom ÄP och ET som sker i Uppsala. Det låter ju jättebra, särskilt som Linné verkar vara den billigaste när jag har jämfört.

Så här ser prisbilden ut:

IVF-kliniken (S:t Göran): 53 000 (3 IVF+ 1 FET)

Carl von Linné: 44 000 (3 IVF+ 1 FET)

Fertilitetscentrum: Har inga prisuppgifter på hemsidan, men såg på Anna-Bells blogg att de tog 57 000 kr i juni 2008 och det lär ju inte ha blivit billigare...

Det finns dock ett litet "men" - 44 000 för Carl von Linné är om hela behandlingen görs där, ska man göra undersökningar mm hos en av deras samarbetsparners står det på hemsidan att man betalar 34 000 för 3-packet plus en summa till samarbetsdoktorn. Den summan vet jag ännu inte hur stor den är, men jag ska ringa imorrn och kolla. Om någon har denna info på handen får ni dock gärna kommentera. Kommentera gärna också hur ni har resonerat gällande enstaka försök vs 3-pack.

Tankeverksamhet

Det räcker uppenbarligen med att tänka på graviditetstest för att kroppen ska få spatt. Imorse när jag grattade maken tänkte jag att hade det varit senare i cykeln hade jag nog tagit ett test bara för att - tänk vilken fantastisk födelsedagspresent! Nu var det ju inte läge så tanken bara liksom flög förbi, men tror ni inte att när jag gick på toaletten - blod. Tänk om det bara kunde fungera på motsatt sätt...

Alla prover tagna

Nu har vi ju tagit alla prover och remissen är alltså förhoppningsvis på gång. Även om vi vänder oss privat så vill vi ju gärna hamna i kön om vi skulle misslyckas med den privata vägen (vi har ju inte hur mycket pengar som helst).

Privatkliniken vill ju dessutom att vi ska ha genomgått utredningen, så de vill ju också ha denna information. När detta skrivits in i journalen borde man väl kunna plocka ut en kopia på den då, eller ska man också bifoga själva remissen? Någon annan som gjort detta?

Vi ska ju inte till privatkliniken förrän i februari, men om vi får in informationen i god tid har vi ju i alla fall en chans om det skulle dyka upp någon återbudstid, vilket jag såklart hoppas på...

Skön helg!

I helgen har jag varken haft tid att sitta vid datorn eller att tänka på barnlöshet. Verkligen jätteskönt!

Undantaget var i fredags när jag träffade en av de vänner jag har berättat för om våra graviditetsförsök (den av de tre som inte är gravid). Eftersom det var ett tag sedan vi sågs uppdaterade vi varandra med vad som hänt sedan sist och jag berättade då om vårt ivf-besked. Och jag måste bara säga att åh vilken härlig respons! Hon tyckte att det hela lät såå spännande och hon berättade också om en vän till henne som fått en liten son via ivf. Hon tyckte dessutom att jag verkade så lugn och positiv inför det här och det kändes kul att höra, jag som bara tycker att jag ältar och gnäller... Sedan avslutade vi det hela med ett glas vin på krogen och jag kände mig faktiskt lite ungdomlig och rolig igen. Det var verkligen välbehövligt för mitt självförtroende och välbefinnande.

Sedan har helgen fortsatt i samma positiva anda; långpromenad och filmkväll i soffan med maken på lördagen, storstädande och vänfika på söndagen. Nu ska jag bara slå in ett paket till maken som fyller år imorgon och sedan är det nog dags för sängen.

Ny dator?

Jag inser att jag måste skaffa en ny dator när min varken klarar av att visa upp inslaget med en IVF-bloggerska, eller något av de inslag på Tv4 Stockholm som handlar om IVF.

Att välja klinik

Har läst en del på olika bloggar om bemötandet på olika kliniker, och det verkar inte alltid så bra som man skulle kunna önska.

Vi har ju bestämt oss för att vända oss privat för att slippa vänta över ett år i kö, vilket också innebär att vi måste välja klinik vilket känns jättesvårt. Hur har ni andra gjort som ska behandlas/har behandlats privat?

Jag gjorde ett excelark med den information som jag kunde hitta på de olika klinikernas hemsidor och sen tog vi den som vi tyckte verkade ”mest prisvärd”. Men i och med att de har en väntetid på tre månader bara för att få komma dit på ett möte så vet jag inte riktigt om man ska utesluta de andra ännu. Eller så ska jag bara ha tålamod och vänta, men det är ju sååå svårt...

I alla fall skadar det ju inte att läsa på, så; någon som har erfarenhet av de olika stockholmsklinikerna?

Vilken fin vän jag är...

Idag fick jag reda på att en av mina vänner ska flytta ihop med sin kille. Vad tror ni är min omedelbara reaktion? "Å ha vad kul för hennes skull", kanske? Nej, det som poppar upp i min hjärna är såklart "Jaha, ett steg närmare barn. Undrar hur länge de har tänkt bo ihop innan de börjar planera?". Det här är dessutom mina enda nära vän utan barn, och jag känner att jag orkar inte bara bli sist kvar i vänskapskretsen.

Det är lätt nästan jämt det här med barnlösheten, och vilken bra vän man blir...

Äldre föräldrar

Ytterligare en sak som jag är lite kluven inför (apropå förra inlägget) är den här debatten med att föräldragenerationen blir äldre och äldre tas ju upp i media med jämna mellanrum. Läste denna artikel som jag tycker är mindre propagandaliknande än de flesta andra. Även om det finns de som kanske behöver förstå att man inte kan planera in barn när de passar, så finns det många som faktiskt inte har något annat val än att vänta.

Jag är ju ännu "bara" i 30-årsåldern, men ändå finns det en del personer som gärna påpekar att "är det inte dags nu?" och "det är ju inte bra att vänta på för länge"... Egentligen vill jag bara skriva "tror ni inte att jag vet det!" men istället känner jag mig tvungen att spä på deras farhågor med dåliga bortförklaringar om att "vi får se" eller att "maken pluggar ju fortfarande...". Som om jag inte hade nog åldersångest... Ibland tänker jag att jag borde tänkt på barn tidigare, men då hade jag ju varit tvungen att skaffa dem med någon av mina ex, och det hade inte varit så kul.

Sedan blir jag också lite sur på att den här propagandan med att vi inte ska vänta för länge bara riktas till kvinnorna. Man är ju två om att få barn liksom och det är ju inte bara kvinnorna som blir äldre. Även om mannens ålder inte påverkar fertiliteten i samma utsträckning som kvinnans, så blir det ju en bieffekt eftersom många par är i samma ålder eller mannen ett par år äldre. Ett flertal av de jag par jag känner som har väntat har också gjort det för att mannen "inte känner sig redo" medan kvinnan går bredvid och väntar och längtar.

Plus att det kanske skulle underlätta om det var lättare att få lägenhet och jobb, bb-plats, dagisplats och allt annat som är bra att ha när man har barn. Sedan vore det inte dumt om det vore lättare att få till fertilitetsbehandling också.

Apropå gravid...

...så fick jag på AW:n i fredags veta att ytterligare en kollega är gravid. (Alltid ska det vara någon, så fort den ena fött så dyker en annan upp.) I och med att vi inte jobbar på samma avdelning och har ganska lite kontakt med varandra nu för tiden så kändes det inte så jobbigt som jag hade trott. Förrän jag fick se henne stå ute och röka med de andra och dricka sitt "enda glas vin" som hon menade att hon kunde unna sig.

Jag har extremt svårt för det här. Å ena sidan blir jag förbannad över hetsjakten på gravida där kvinnor i princip ska känna dåligt samvete över att de tog det där enda glaset innan de ens fått beskedet. Å andra sidan känns det så hemskt orättvist att hon som inte ens kan tänka sig att avstå cigg och vin blir gravid för andra gången, medan jag som på sin höjd redan nu tar ett glas vin till maten inte kan få barn utan hjälp.

Mina gravida vänner

Det här inlägget om graviditet och skuldkänsla fick mig att fundera lite. Jag har ju tidigare skrivit om att två av de tre vänner jag berättat för nu är gravida. ”Gravida vännen” och ytterligare en vän vi skulle kunna kalla för C. Båda har haft sina graviditetsproblem: Gravida vännen försökte jättelänge innan de lyckades, och C har fått två missfall (ett innan hon fick barn nr 1 och ett nu innan hon blev gravid med nr 2 - och hon har snart gått halvvägs så missfallsrisken bör väl vara liten nu). Trots detta hanterar de mig helt olika. Gravida vännen beter sig som om det inte finns på kartan att jag skulle tycka att det var jobbigt med hennes graviditet, hon överöser mig med gravidinfo, vagndebatter, klädbekymmer mm. C däremot är väldigt försiktig. Hon har sagt att vill jag veta något om hennes graviditet så får jag själv fråga, hon vill inte pracka på mig information jag kanske skulle tycka kändes jobbig.

Är det då inte intressant att om C:s graviditet så vill jag veta allt, men gravida vännens graviditet känns lite knepig att hantera. Det kan ju också bero på att gravida vännen ser mina graviditetschanser som ett ”om” medan C är väldigt peppande och menar att ”det är klart att det kommer att funka”. Oavsett vem som är mest realistisk så måste jag säga att jag föredrar C:s inställning.

Jag vet inte riktigt vad jag ville säga med det här. Kanske att man som gravid vän inte ska känna dåligt samvete över sin graviditet, men att jag som barnlös blir så oerhört hjälpt bara av förståelsen att det kan kännas jobbigt. Jag tror att om man har känt de här känslorna själv så blir det nog lättare att sätta sig in hur ens barnlösa vän mår, och jag hoppas att jag inte kommer att glömma det NÄR jag väl blir gravid.

Sista ÄL på länge

Så var ÄL över för den här gången, och för sista gången på länge eftersom tanken är att jag när mensen kommer ska börja med p-piller igen i väntan på ivf. (Jag har inte ens hopp att skriva ”om” som det känns nu.) Är det bara jag som, varje gång äl är över, går runt med känslan av att inte ha gjort tillräckligt? Inte ha varit tillräckligt aktiva i sängen helt enkelt, men det är så himla svårt när det hela blivit något slags ”måste”.
Å andra sidan försöker jag att tänka att förra månaden hade vi samliv som ett skolboksexempel, och resultatet blev ändå noll. Under semestern låg vi med varandra varje dag i en vecka, med äl där i mitten. Resultat: noll.
Det är ju mycket möjligt att jag inte ens har passage, vilket gör att det inte spelar någon roll hur mycket vi lyckas få till det och när. Eller så har vi helt enkelt bara haft otur, även helt friska personer får ju vänta många månader innan det tar sig.

Visst vore det en härlig solskenshistoria om vi, precis innan vi ska gå vidare med ivf, får ett plus på stickan? Jag tror dock inte att jag ens vågar hoppas på det…

Dags för stickorna igen

Nu är det dags att kissa på stickor igen... Funderade ett tag på att strunta i det, känns ändå inte riktigt som någon idé. Samtidigt är det ju ingenting som säger att jag inte skulle kunna bli gravid trots allt, och det är väl lika bra att kunna känna att vi verkligen försökt in i det sista. Plus att jag har faktiskt ett antal stickor kvar hemma sen jag beställde senast och det är väl lika bra att använda upp dem.

Väntan

Jaha, nu är det snart bara att vänta då. Maken och jag har varsitt prov till kvar att ta och jag måste vänta ytterligare en vecka på att ta mitt. Förhoppningsvis får maken också sitt prov taget inom den tiden. Sedan är det väntan på remissen, på läkarbesök både på sjukhuset och hos privatklinken, och till sist väntan på behandlingsstart.

Behöver jag poängtera att jag är trött på väntan?

Vaccinera sig?

När jag precis slagit över till att tänka att jag ska vaccinera mig, så läser jag den här artikeln och blir velig igen. Nu läste jag i och för sig i dagens DN att vuxna stockholmare utanför riskgrupperna inte kommer att börja vaccineras förrän v.49 så jag har ju lite tid på mig att tänka över saken.

Om inte annat så känner jag mig i alla fall säkrare på att om jag ska vaccinera mig så vill jag göra det innan jag blir gravid (för ja, jag ska bli gravid) och helst innan vi börjar med behandlingen över huvud taget.

Jag orkar inte

På tiden som gått sedan jag var hos läkaren har det utspelat sig flera vänsammankomster som jag har tackat nej till. Jag orkar helt enkelt inte. Jag orkar inte sitta där och spela med i samtalen som om inget har hänt, och jag orkar inte berätta heller. Sedan tillkommer faktumet att jag är hemskt nervös att någon av dessa sammankomster ska vara tillfället då den vän jag vet försöker blir gravid berättar att hon väntar barn. Det skulle jag verkligen inte orka med.

Sedan är det också så att jag inte riktigt orkar träffa gravida vännen heller. Det hör faktiskt inte ihop med hennes graviditet utan beror på det faktum att hon inte har någon lugnande inverkan på mig just nu. Senast vi träffades för ett par veckor sedan så pratade jag om min oro inför läkarbesöket och funderingar kring om det blir ivf eller inte. Hon kontrade då med att berätta om ett par som gjort fem behandlingar och inte lyckats, med kommentaren ”det är ju inte säkert att ivf fungerar”. Stöttande, verkligen. Samt att hon ju, som jag tidigare har skrivit, envisas med att säga ”OM du blir gravid” eller ”men så kanske det inte blir” varje gång det kommer på tal. Visst, det är väl bra att vara medveten om att det inte fungerar för alla, och jag ÄR fullt införstådd med detta faktum. Det är dock ett faktum som jag gärna vill bortse ifrån och absolut inte det jag vill höra när jag vädrar min oro i samtal med en vän. Plus att jag inte kan låta bli att vara bitter och tänka att det är så lätt för henne att säga, som har sitt på det torra liksom.

Samtidigt, jag vill inte att det här gör att vi glider ifrån varandra, och jag vill verkligen inte att hon ska tro att det beror på hennes graviditet. Och jag vill verkligen inte dra mig undan alla mina vänner, men det är bara så svårt just nu.

Det är inte lätt ibland

Idag fick jag reda på att ytterligare en bekant väntar barn. (En som jag minns sagt att hon inte ville ha barn dessutom.) Jag bitter? Nej inte alls...

ps. Det var på facebook denna info nådde mig, vilket verkligen bevisar det jag redan visste - jag bör inte befinna mig på facebook...

Preventivmedel

Hamnade i en preventivmedelsdiskussion idag på jobbet, behöver jag säga att jag kände mig lite malplacé. Ändå är jag ju fast med p-pillren pga endometriosen, så helt ute var jag ju inte. Det kändes dock lite främmande att tänka på att behöva skydda sig mot graviditet, kanske spenderar jag lite väl mycket tid i barnlöshetsdelen av Internet...

Första proverna lämnade

Idag var vi och lämnade prover på sjukhuset. Det kändes skönt att komma ett steg närmare ivf:n, ju snabbare proverna blir klara, desto snabbare skickas ju remissen. Jag var riktigt positiv när vi gick därifrån, trots den långa väntetiden. Nu ska jag bara oroa mig för att proverna ska visa något som gör att vi inte kan få göra ivf…

En annan sak jag gjorde idag (och som fick ner humöret lite) var att ringa till det privata alternativ vi velat kolla upp. Kvinnan jag talade med sade ”det är lite väntetid just nu” och bokade in oss på nästa lediga tid – i februari! FEBRAURI. Alltså tre månaders väntetid för att få komma på ett möte på ett ställe där vi själva betalar för behandlingen. Kvinnan i telefonen var väl medveten om att det var lite länge, och poängterade att man brukar kunna komma igång med själva behandlingen rätt snabbt efter mötet. Men jag ska ju nedreglera i flera månader, då hade det känts så himla bra att få komma igång så snart som möjligt och nu känner jag att jag hade kunnat spraya de där månaderna istället för att bara gå och vänta.

Apropå privatbehandling, så kan jag trots samtalet inte säga att vi har bestämt oss helt för att gå vidare med det alternativet, men det handlar framför allt om att vi inte diskuterat saken tillräckligt. Konstaterat är dock att jag har svårt med tålamodet och även om maken inte känner samma tidsstress så förstår han att jag gör det. Han sade häromdagen att om ett barn ändå kostar en miljon så är 30 000 extra inte så mycket pengar. ☺ Så om det sparar oss en massa väntan så tror jag att det blir så. Plus att det är ju inte bara tid det handlar om utan också om psykisk hälsa... (Min alltså.)

Overkligt och otacksamt

Här växlar känslorna snabbt mellan hopp och förtvivlan. Ytterligare en känsla är overklighet. Även om IVF redan funnits med i tankarna sedan jag fick veta att jag hade endometrios, så har det liksom varit någonstans i bakhuvudet. Nu när vi är där (även om vi bara är i början) så känns det hela en smula overkligt; är det verkligen jag som ska gå igenom det här, med spray och sprutor och äggplock och alltihop? Samtidigt som jag är livrädd för att någonting ska göra att jag inte kan gå igenom det...

En känsla av otacksamhet har också blandat sig in i känslo-cocktailen. Här håller jag på att älta om hur jobbigt det är och hur ledsen jag är, men det här beskedet, och ännu värre, tar ju kvinnor emot hela tiden. Jag ska ju vara (och är) tacksam över att jag lever i en tid och i en världsdel där hjälp finns. Faktiskt har ju genom min bloggläsning sett många exempel på kvinnor som blivit gravida genom IVF och flera av dem har fött fantastiska barn. Det är ju absolut möjligt att jag kan bli en av dem, eller snarare att jag ska bli en av dem.

Nu är det lika bra att jag avslutar det här inlägget medan jag fortfarande är positiv...