söndag 1 november 2009

Overkligt och otacksamt

Här växlar känslorna snabbt mellan hopp och förtvivlan. Ytterligare en känsla är overklighet. Även om IVF redan funnits med i tankarna sedan jag fick veta att jag hade endometrios, så har det liksom varit någonstans i bakhuvudet. Nu när vi är där (även om vi bara är i början) så känns det hela en smula overkligt; är det verkligen jag som ska gå igenom det här, med spray och sprutor och äggplock och alltihop? Samtidigt som jag är livrädd för att någonting ska göra att jag inte kan gå igenom det...

En känsla av otacksamhet har också blandat sig in i känslo-cocktailen. Här håller jag på att älta om hur jobbigt det är och hur ledsen jag är, men det här beskedet, och ännu värre, tar ju kvinnor emot hela tiden. Jag ska ju vara (och är) tacksam över att jag lever i en tid och i en världsdel där hjälp finns. Faktiskt har ju genom min bloggläsning sett många exempel på kvinnor som blivit gravida genom IVF och flera av dem har fött fantastiska barn. Det är ju absolut möjligt att jag kan bli en av dem, eller snarare att jag ska bli en av dem.

Nu är det lika bra att jag avslutar det här inlägget medan jag fortfarande är positiv...

2 kommentarer:

Tovalisa sa...

Du, man får lov att klaga, man får lov att vara ledsen och skitbesviken över att det inte gick så lätt för en att bli gravid. De flesta tar ju för givet att kunna få barn, klart att man blir bestört när det står klart att man är en av dem som har svårt för det. Men du har rätt i det du säger, tänk vad många som lyckats få barn genom ivf, att det alternativet finns bara! Och du behöver inte ha dåligt samvete för att du inte berättat för föräldrarna, det här är först och främst en sak som rör dig och din man. Klart att du ska berätta om ni vill, men anledningen ska vara att ni kan få stöd därifrån, vilket jag förstår att ni kan, inte att ni har dåligt samvete för att ni håller det för er själva än så länge. Lycka till och en stor kram!

MDB sa...

Vad du är fin Tovalisa!

Känns skönt att höra en bekräftelse på att det är helt ok att gnälla och vara ledsen, även om det egentligen är något självklart.

Ang mina föräldrar så är det inte riktigt dåligt samvete, utan mer att det känns jobbigt för mig själv att inte "kunnat" berätta när jag så gärna vill (men det har inte varit tillfälle, och jag vill inte berätta utan att först stämma av med maken). Så här kände jag redan när vi försökte själva dessutom så det är inget nytt egentligen...
Jag vill kunna prata om det här med dem, för jag vet att de kommer att ha mycket klokt att säga.

Kram!