Första proverna lämnade

Idag var vi och lämnade prover på sjukhuset. Det kändes skönt att komma ett steg närmare ivf:n, ju snabbare proverna blir klara, desto snabbare skickas ju remissen. Jag var riktigt positiv när vi gick därifrån, trots den långa väntetiden. Nu ska jag bara oroa mig för att proverna ska visa något som gör att vi inte kan få göra ivf…

En annan sak jag gjorde idag (och som fick ner humöret lite) var att ringa till det privata alternativ vi velat kolla upp. Kvinnan jag talade med sade ”det är lite väntetid just nu” och bokade in oss på nästa lediga tid – i februari! FEBRAURI. Alltså tre månaders väntetid för att få komma på ett möte på ett ställe där vi själva betalar för behandlingen. Kvinnan i telefonen var väl medveten om att det var lite länge, och poängterade att man brukar kunna komma igång med själva behandlingen rätt snabbt efter mötet. Men jag ska ju nedreglera i flera månader, då hade det känts så himla bra att få komma igång så snart som möjligt och nu känner jag att jag hade kunnat spraya de där månaderna istället för att bara gå och vänta.

Apropå privatbehandling, så kan jag trots samtalet inte säga att vi har bestämt oss helt för att gå vidare med det alternativet, men det handlar framför allt om att vi inte diskuterat saken tillräckligt. Konstaterat är dock att jag har svårt med tålamodet och även om maken inte känner samma tidsstress så förstår han att jag gör det. Han sade häromdagen att om ett barn ändå kostar en miljon så är 30 000 extra inte så mycket pengar. ☺ Så om det sparar oss en massa väntan så tror jag att det blir så. Plus att det är ju inte bara tid det handlar om utan också om psykisk hälsa... (Min alltså.)