På tiden som gått sedan jag var hos läkaren har det utspelat sig flera vänsammankomster som jag har tackat nej till. Jag orkar helt enkelt inte. Jag orkar inte sitta där och spela med i samtalen som om inget har hänt, och jag orkar inte berätta heller. Sedan tillkommer faktumet att jag är hemskt nervös att någon av dessa sammankomster ska vara tillfället då den vän jag vet försöker blir gravid berättar att hon väntar barn. Det skulle jag verkligen inte orka med.
Sedan är det också så att jag inte riktigt orkar träffa gravida vännen heller. Det hör faktiskt inte ihop med hennes graviditet utan beror på det faktum att hon inte har någon lugnande inverkan på mig just nu. Senast vi träffades för ett par veckor sedan så pratade jag om min oro inför läkarbesöket och funderingar kring om det blir ivf eller inte. Hon kontrade då med att berätta om ett par som gjort fem behandlingar och inte lyckats, med kommentaren ”det är ju inte säkert att ivf fungerar”. Stöttande, verkligen. Samt att hon ju, som jag tidigare har skrivit, envisas med att säga ”OM du blir gravid” eller ”men så kanske det inte blir” varje gång det kommer på tal. Visst, det är väl bra att vara medveten om att det inte fungerar för alla, och jag ÄR fullt införstådd med detta faktum. Det är dock ett faktum som jag gärna vill bortse ifrån och absolut inte det jag vill höra när jag vädrar min oro i samtal med en vän. Plus att jag inte kan låta bli att vara bitter och tänka att det är så lätt för henne att säga, som har sitt på det torra liksom.
Samtidigt, jag vill inte att det här gör att vi glider ifrån varandra, och jag vill verkligen inte att hon ska tro att det beror på hennes graviditet. Och jag vill verkligen inte dra mig undan alla mina vänner, men det är bara så svårt just nu.
6 år sedan
4 kommentarer:
Usch, fy fan för såna kommentarer...jag hade blivit jätteledsen och arg.
Jag kommer absolut inte kunna hantera det ifall någon i min närhet går och blir gravid. Kontakten kommer att brytas direkt. Rakt av. Det kommer sluta med att jag är barnlös, bitter och utan en endaste vän kvar. Känns det igen?
Fy fan vad livet är orättvist.
Håller verkligen med om att livet inte är rättvist!
Det värsta är nästan att jag faktiskt (nästan) klarat av att komma över hennes graviditet, att vara vänner och glädjas för hennes skull och allting - och så kontrar hon med det här. Om jag som är barnlös och bitter ändå jobbar på att komma över det, kan hon då inte vara lite positiv för min skull?
Men fy så jobbigt! Skulle det fungera att säga till den här vännen? Jag menar, vi vet alla att det inte finns några garantier för någon av oss barnlängtande, men det hela blir ju inte lättare precis med vänner som spär på den där rädslan, osäkerheten och negativiteten istället för att ge lite stöd.
Jag började faktiskt att skriva på ett mail för att säga hur jag känner, men sen fegade jag istället för att skicka det. Nu tänker jag att säger hon sådana saker när vi ses igen, så ska jag försöka att säga ifrån. Jag har också sparat mailet så att jag ska kunna skicka det vid behov, dvs om jag känner att jag inte får fram det jag vill säga öga mot öga.
Skicka en kommentar