Det här inlägget om graviditet och skuldkänsla fick mig att fundera lite. Jag har ju tidigare skrivit om att två av de tre vänner jag berättat för nu är gravida. ”Gravida vännen” och ytterligare en vän vi skulle kunna kalla för C. Båda har haft sina graviditetsproblem: Gravida vännen försökte jättelänge innan de lyckades, och C har fått två missfall (ett innan hon fick barn nr 1 och ett nu innan hon blev gravid med nr 2 - och hon har snart gått halvvägs så missfallsrisken bör väl vara liten nu). Trots detta hanterar de mig helt olika. Gravida vännen beter sig som om det inte finns på kartan att jag skulle tycka att det var jobbigt med hennes graviditet, hon överöser mig med gravidinfo, vagndebatter, klädbekymmer mm. C däremot är väldigt försiktig. Hon har sagt att vill jag veta något om hennes graviditet så får jag själv fråga, hon vill inte pracka på mig information jag kanske skulle tycka kändes jobbig.
Är det då inte intressant att om C:s graviditet så vill jag veta allt, men gravida vännens graviditet känns lite knepig att hantera. Det kan ju också bero på att gravida vännen ser mina graviditetschanser som ett ”om” medan C är väldigt peppande och menar att ”det är klart att det kommer att funka”. Oavsett vem som är mest realistisk så måste jag säga att jag föredrar C:s inställning.
Jag vet inte riktigt vad jag ville säga med det här. Kanske att man som gravid vän inte ska känna dåligt samvete över sin graviditet, men att jag som barnlös blir så oerhört hjälpt bara av förståelsen att det kan kännas jobbigt. Jag tror att om man har känt de här känslorna själv så blir det nog lättare att sätta sig in hur ens barnlösa vän mår, och jag hoppas att jag inte kommer att glömma det NÄR jag väl blir gravid.
6 år sedan
2 kommentarer:
Det finns verkligen skillnad mellan olika gravida vänner. Det som jag upplever är att de som hade svårt på något sätt att bli med barn förstår mycket bättre min situation och visar en större respekt och försiktighet genom att de inte pratar hela tiden om sina graviditeter eller de ofta frågar mig att "Är det okej att prata om det nu?", "Säg till om det är för mycket barnprat", osv. Och jag vet att jag kan ärligt svara på de här frågorna för att de vet hur jag kan känna. Det känns skönt. Och precis som du säger är jag mycket mer öppen mot deras graviditet medans de "andras" vill jag inte veta så mycket om.
Jag tycker att man inte ens behöver vara ofrivilligt barnlös för att kunna hantera en sådan situation, det handlar inte om något annat en empati. Det är samma sak att jag inte börjar gå in i detaljer för en hörselskadad person vilken fantastisk konsert jag har varit med om, trots att jag vet inte hur det känns att vara döv. Förstår ni vad jag menar?
Jag respekterar och är tacksam för alla gravida kvinnor som simmar i sin lycka och hela världen snurrar runt bebisar för dem, men ändå kan visa empati och uppmärksamhet mot de som inte har så tur.
Oj, vad lång kommentar det blev...
Tonci
Nej, jag håller med dig om att man faktiskt inte ska behöva ha upplevt barnlöshet, utan många gånger handlar det om vanligt hyfs och empati.
Skicka en kommentar