Berätta för familjen?

Helgen hittills har trots allt varit väldigt bra, vi har hunnit med både väldigt nyttiga och väldigt trevliga saker. Den är dessutom inte slut än, så lite roligt till ska vi hinna med.

En sak som har känts lite jobbigt är att vi träffat både min och makens familjer de senaste dagarna, och för mig har det har verkligen känts att jag sitter och undanhåller något. Här har vi just fått veta något helt omvälvande för vårt liv och så säger vi inget! Lite samma sak var det när vi började försöka, men då tänkte vi ändå att det är ju resultatet som räknas, och kanske får vi ett sådant besked att lämna inom en inte alltför lång tid. Lite annorlunda känns det nu.

Vi har ju hållit tyst för de flesta att vi önskar bli gravida. Det är bara några av mina närmaste vänner som vet, vilket både haft sina för- och nackdelar. Jag har hela tiden känt, att blir det IVF så är det nog fler jag vill berätta för (även om jag inte vill informera hela bekantskapskretsen). Jag vet att vi har en tuff tid framför oss, och då kan det vara bra att ha lite stöd från familj och vänner. Framför allt vill jag att mina föräldrar ska veta. De har alltid stöttat mig i både upp och nedgångar, och det känns fel att hålla dem utanför det här. Samtidigt så ville jag att maken och jag skulle prata igenom saken först, vilket vi inte hade gjort innan familjesammankomsterna. Han verkar inte ha samma behov av att berätta, men på samma sätt att ser han ingen anledning till varför det här skulle vara nåt hysh-hysh utan tyckte att "det är väl bara att säga som det är". Det gör ju tyvärr inte det hela lättare att ta upp, får se om det blir något bra läge. I och med att vi är i den åldern vi är och relativt nygifta dessutom så tror jag att frasen "vi har något att berätta" lätt kan feltolkas...