Jag är verkligen inte en rolig person just nu, varken som vän eller kollega. När andra har tusen järn i elden och kan babbla på om saker de gjort, vill göra eller tänker på, så har jag bara barn och graviditet i hjärnan. Och det kan jag ju inte prata om med vem som helst. Så jag är som sagt jätterolig att umgås med.
Jag har ju berättat för tre vänner att vi försöker, och de få som alltså vet vill jag inte riktigt prata öronen av även om en av anledningarna att jag berättade var att jag ville kunna få råd och stöd och jag visste att dessa personer skulle förstå. När jag berättade var det en av personerna som försökte själv (med partner), och den andra kunde jag ana skulle vara på gång snart även om hon inte sagt det rätt ut. Nu är båda gravida och av någon anledning känns det inte riktigt lika lätt att "prata ut" med dem länge. De har så mycket med sina graviditeter liksom. Den tredje personen har mycket annat i livet och på grund av det så ses vi inte så ofta som jag skulle vilja och de gånger vi ses inte riktigt tillfällen till sådana samtal. Jag vill heller inte dra upp det själv hela tiden och "pracka på dem" mina problem, samtidigt som jag vet att det kan var svårt att fråga för det är ju ett känsligt ämne. Men jag har ju ändå själv valt att berätta, så jag vill verkligen inte att de ska vara rädda för att fråga heller.
Det är tur att jag har er läsare i alla fall som står ut med mig. Jag är så himla glad för att ni finns och för att ni tar er tid att kommentera. Tusen kramar till er!
6 år sedan
3 kommentarer:
Förstår vad du menar, ibland har man verkligen inget annat än fertilitet, graviditet och sin stora längtan på hjärnan... ;)
Men det går väl lite i perioder det där och processen tar sin tid.
Kram!
Usch va jobbigt att just dom personerna du berättat för är gravida :( Hade aldrig orkat med det! - Känns som att där går gränsen! Vet inte vad man hade gjort om man inte fått prata/klaga av sig här inne ! :)
Kram på dig! // M
http://ledsenihemlighet.blogg.se
M - Ja, egentligen är jag glad för deras skull för båda har haft sina svårigheter i gravidtetsväg. (Vilket är hemskt att känna så men det gör det liksom lite lättare att vara glad för deras skull än om det hade funkat för dem på första försöket.) Men det är ingen kul känsla när de drar iväg i sina graviditeter, vecka efter vecka, och jag själv står där och stampar. De har liksom gått vidare och "glömt" hur det var att längta tills det känns som att man ska gå sönder.
Pärla - Ja, du har ju rätt, men när man väl är i den där bubblan så känns det som att jag aldrig kommer att komma ur den. Men som du säger så går det ju upp och ner, med mer eller mindre fokuserande på ens längtan.
Skicka en kommentar