IVF

Nu är det klart att det blir IVF för oss. Läkarebesöket visade att cystan på ena sidan hade växt en hel del och när hon började ställa frågor som "hur länge var det nu ni hade försökt nu igen?" och "hur gammal är du?" så förstod jag vad som skulle komma.

Jag känner väldigt blandade känslor inför det här, givetvis är det en stor sorg att få veta att vi inte kan bli gravida själva, samtidigt så är jag jätteglad över att vi kan få hjälp. Jag tror dock att det kommer att bli en rejäl depperiod här närmast, tidigare har jag ändå levt med hoppet att vi kanske skulle lyckas på egen hand "trots allt" vilket har gjort att graviditeten alltid på något sätt har känts som en armlängd bort. Nu när vi fått det här beskedet inser jag att det faktiskt kommer att dröja ett bra tag och att jag kommer att få ett antal gravidtetsbesked under tiden, liksom se barnen i min närhet "växa ifrån" sin blivande kusin och kompis. Egentligen ska jag ju vara glad att (om) vi alls får ett barn, men ni förstår säkert...

När jag skrev om mina känslor inför läkarbesöket var det med en viss skepsism inför min läkare, men vid det här besöket visade hon sig jättebra. Hon fixade fram papper för alla provtagningar direkt, bokade in mig på ett återbesök om två månader och lovade att när alla prover är klara och själva ivf-remissen gått iväg så ska vi få en bekräftelse. Jag tror helt enkelt att hon är typen som behöver ha något konkret att gå efter och inte bara att det "kanske" inte fungerar. Men jag är ju en smula frustrerad över att detta inte gjordes när jag var där för fem månader sedan och det redan då fanns svart på vitt att cystan växer i en viss takt. Då hade vi varit flera månader i kö redan!

Det är ju nästa fråga - ska vi stå i kön och vänta eller kolla på privata alternativ? Jag måste, om en månad när alla prover är tagna, börja med p-piller igen för att hejda cystans framför så den väntan vi har framför oss är verkligen en väntan. Inga egna försök under tiden alltså, och då känns tiden lite extra lång. Min läkare uppgav en kötid på ett år, vilket jag blev nästan gråtfärdig när jag fick höra, trots att det var info jag redan hade. Ytterligare en barnlös jul alltså... Å andra sidan sa hon att jag kommer att behöva börja nedreglera ca ett halvår innan ivf-behandlingen och då skulle vi "bara" tjäna sex månader på att vända oss privat (baserat på att kötiden inom Stockholms landsting verkligen är ett år och inte längre). Tillbaka till "första sidan" igen så är ju ändå sex månaders väntetid faktiskt hälften så lång som ett år... Som ni hör blir det nog en del diskussioner här hemma framöver. Kanske ska jag även ringa några privatklinker och "kolla läget".

Hur har ni andra resonerat som ställts inför detta dilemma?