Skuldkänslor och ångest

Vissa dåliga dagar tänker jag att jag kanske borde skylla mig själv för att vi är i den sitsen vi är i. Visst endometrios är en sjukdom som jag inte kunde veta att jag skulle få, men kanske om jag inte varit så negativ till p-piller så hade den kanske inte brutit ut innan vi börjat försöka. Jag började med p-piller i mitt första förhållande, men sedan dess har jag varit väldigt skeptisk och känt att det inte kan vara bra att proppa sig full med hormoner, samtidigt som jag varit negativ till p-piller för att allt ansvar för att skydda sig mot graviditet i och med det hamnar på mig som kvinna. Men jag kan inte låta bli att tänka att jag om jag fortsatt med pillerna sedan jag fick de utskrivna den där första gången, så hade jag kanske inte haft de här cystorna redan när vi började försöka. P-piller har ju faktiskt fungerat bra för mig för att hålla endometriosen nere under de här åren, men inte tillräckligt bra för att få bort cystorna helt innan försöksstart. Å andra sidan känns det också bra att ha en diagnos redan från start, att veta de förutsättningar vi har redan när vi börjar försöka så att vi kan anpassa oss efter dem. (Och förhoppningsvis få hjälp i god tid.)

Men det är klart att det kanske redan nu medför mer ångest över att det inte ska funka, över att hur mycket vi än själva jobbar på saken så kanske det inte hjälper pga endometriosen; att äggen är för dåliga, att äggledarna är blockerade, livmodern ogästvänlig etc. Plus att jag är så himla orolig för hur sjukdomen ska utvecklas när jag inte behandlar denna på något sätt och vad som händer när cystorna till slut blir för stora. Det värsta är att det är omöjligt att säga just nu, jag hoppas verkligen att tiden fram till mitt läkarbesök ska gå fort. Kanske kan jag få lite svar och bli lite lugnare