Berätta för familjen?

Helgen hittills har trots allt varit väldigt bra, vi har hunnit med både väldigt nyttiga och väldigt trevliga saker. Den är dessutom inte slut än, så lite roligt till ska vi hinna med.

En sak som har känts lite jobbigt är att vi träffat både min och makens familjer de senaste dagarna, och för mig har det har verkligen känts att jag sitter och undanhåller något. Här har vi just fått veta något helt omvälvande för vårt liv och så säger vi inget! Lite samma sak var det när vi började försöka, men då tänkte vi ändå att det är ju resultatet som räknas, och kanske får vi ett sådant besked att lämna inom en inte alltför lång tid. Lite annorlunda känns det nu.

Vi har ju hållit tyst för de flesta att vi önskar bli gravida. Det är bara några av mina närmaste vänner som vet, vilket både haft sina för- och nackdelar. Jag har hela tiden känt, att blir det IVF så är det nog fler jag vill berätta för (även om jag inte vill informera hela bekantskapskretsen). Jag vet att vi har en tuff tid framför oss, och då kan det vara bra att ha lite stöd från familj och vänner. Framför allt vill jag att mina föräldrar ska veta. De har alltid stöttat mig i både upp och nedgångar, och det känns fel att hålla dem utanför det här. Samtidigt så ville jag att maken och jag skulle prata igenom saken först, vilket vi inte hade gjort innan familjesammankomsterna. Han verkar inte ha samma behov av att berätta, men på samma sätt att ser han ingen anledning till varför det här skulle vara nåt hysh-hysh utan tyckte att "det är väl bara att säga som det är". Det gör ju tyvärr inte det hela lättare att ta upp, får se om det blir något bra läge. I och med att vi är i den åldern vi är och relativt nygifta dessutom så tror jag att frasen "vi har något att berätta" lätt kan feltolkas...

Jobbig vecka går mot sitt slut

Den har varit jobbig, den här veckan. Först dagarna innan läkarbesöket då jag har försökt samla mod att våga fråga allt och att ställa krav, och sen ivf-beskedet som fått tankarna snurrat runt. Jag vill bara grina hela tiden. Inte konstigt att jag inte har kunnat koncentrera mig på jobbet. Skönt nog är det halvdag på jobbet imorrn, och sen helg!

Trots allt är det skönt också. Att hamna i den där kön även om den är lång, är ju ett steg närmare ett barn. Jag har bara lite svårt att släppa att vi måste gå igenom en himla jobbig process, både psykiskt och fysiskt, för att nå dit. När vänner och familjemedlemmar blir gravida på löpande band utan att knappt ha behövt anstränga sig...

Dessutom är det lite jobbigt att jag känner ett behov av att prata prata prata, medan maken inte har sagt ett ljud om saken efter själva ivf-diskussionen. Det var som att det räckte för honom att diskutera själva faktan och när vi väl klartgjort vad som ska hända nu så räckte det liksom. Medan för mig är det allt jag tänker på just nu.

Goda råd

Jag brukar undvika de goda råden på diverse siter, men i samband med den här artikeln listas faktiskt en del intressanta råd kring hur man som gravid vän ska handskas med sin barnlösa vän.

IVF

Nu är det klart att det blir IVF för oss. Läkarebesöket visade att cystan på ena sidan hade växt en hel del och när hon började ställa frågor som "hur länge var det nu ni hade försökt nu igen?" och "hur gammal är du?" så förstod jag vad som skulle komma.

Jag känner väldigt blandade känslor inför det här, givetvis är det en stor sorg att få veta att vi inte kan bli gravida själva, samtidigt så är jag jätteglad över att vi kan få hjälp. Jag tror dock att det kommer att bli en rejäl depperiod här närmast, tidigare har jag ändå levt med hoppet att vi kanske skulle lyckas på egen hand "trots allt" vilket har gjort att graviditeten alltid på något sätt har känts som en armlängd bort. Nu när vi fått det här beskedet inser jag att det faktiskt kommer att dröja ett bra tag och att jag kommer att få ett antal gravidtetsbesked under tiden, liksom se barnen i min närhet "växa ifrån" sin blivande kusin och kompis. Egentligen ska jag ju vara glad att (om) vi alls får ett barn, men ni förstår säkert...

När jag skrev om mina känslor inför läkarbesöket var det med en viss skepsism inför min läkare, men vid det här besöket visade hon sig jättebra. Hon fixade fram papper för alla provtagningar direkt, bokade in mig på ett återbesök om två månader och lovade att när alla prover är klara och själva ivf-remissen gått iväg så ska vi få en bekräftelse. Jag tror helt enkelt att hon är typen som behöver ha något konkret att gå efter och inte bara att det "kanske" inte fungerar. Men jag är ju en smula frustrerad över att detta inte gjordes när jag var där för fem månader sedan och det redan då fanns svart på vitt att cystan växer i en viss takt. Då hade vi varit flera månader i kö redan!

Det är ju nästa fråga - ska vi stå i kön och vänta eller kolla på privata alternativ? Jag måste, om en månad när alla prover är tagna, börja med p-piller igen för att hejda cystans framför så den väntan vi har framför oss är verkligen en väntan. Inga egna försök under tiden alltså, och då känns tiden lite extra lång. Min läkare uppgav en kötid på ett år, vilket jag blev nästan gråtfärdig när jag fick höra, trots att det var info jag redan hade. Ytterligare en barnlös jul alltså... Å andra sidan sa hon att jag kommer att behöva börja nedreglera ca ett halvår innan ivf-behandlingen och då skulle vi "bara" tjäna sex månader på att vända oss privat (baserat på att kötiden inom Stockholms landsting verkligen är ett år och inte längre). Tillbaka till "första sidan" igen så är ju ändå sex månaders väntetid faktiskt hälften så lång som ett år... Som ni hör blir det nog en del diskussioner här hemma framöver. Kanske ska jag även ringa några privatklinker och "kolla läget".

Hur har ni andra resonerat som ställts inför detta dilemma?

Btw...

...så fick jag i helgen veta (av en gemensam vän) att ytterligare en vän försöker att bli gravid. Inte nog med att jag brukar sitta som på nålar när vi vänner träffas, nu visar det sig alltså att jag har befogenhet för det.

Namnbyte

Jag har bytt namn. Det blev så knepigt att ha ett vanligt namn som nick eftersom det, som sagt, är så vanligt att det finns flera med samma namn. Ibland har jag gått in på ett inlägg och tänkt "Va, har jag redan kommenterat här?" - men då är det såklart någon annan. Så jag har kommit fram till att jag behöver något mer unikt och då blev det MDB som förkortning av bloggnamnet "Mina drömmars barn". Så märker ni att det är en MDB som har kommenterat på er blogg så är det jag. Kram på er allihopa!

Saker jag gör i hemlighet

När jag läser ett personporträtt eller liknande så spanar jag först efter en faktaruta där det anges om personen har barn. Om hon har det (oftast en hon) så tar jag hennes ålder minus äldsta barnet. Blir svaret över min egen ålder andas jag ut, blir åldern under min så blir jag stressad.

Lika barn leka bäst?

I helgen döps ytterligare en väns barn och vi är inte bjudna... Även om jag inte är överförtjust i dop så känns det lite trist, särskilt som det här känns som en trend bland våra vänner. När det gäller "barnfria" saker som bröllop, examensfester, 30-årsfester etc, då är hela vänskapskretsen bjuden, men när det gäller "barnsaker" som dop eller barnens kalas, då är det plötsligt bara barnfamiljerna som blir bjudna. Det skulle väl vara en sak om det var familjer med barn i samma ålder eller där föräldrar känner varandra väl, men tyvärr verkar det vara bara faktumet att man har barn som gör att man kvalificerar in. T ex var det för ett tag sen en annan väns barns tre-årskalas och då blev en annan vän till mig bjuden som har en sex-månaders baby. Jag tror inte att de bjudits in för att barnen skulle kunna leka och gällande vänskapen så är hon som bjöd in en mycket närmare vän till mig än till den andra vännen.

Usch, jag låter så avundsjuk och det kanske är det jag är. I somras när jag och maken satt och pratade med mina föräldrar om vänskap, så poängterade min far hur viktigt det är att hålla kontakten med sin vänner just i den här åldern. "Särskilt när folk börjar få barn, då är det lätt att man glider ifrån varandra." "Jag försöker verkligen, men det är de som drar sig undan" ville jag säga, för det är så det känns. Som att jag som barnlös inte länge är lika intressant att umgås med. Det är en väldigt trist känsla måste jag säga.

Julen

Nu när det snart är november börjar också snacket om julen bland släkt och vänner. Åh, vad det ger mig ångest! Jag som alltid längtat till julen och verkligen gått in för att pyssla och göra mysigt, men i år vill jag helt enkelt inte. Anledningen är att jag tyvärr börjar inse att jag inte kommer att vara gravid till jul som jag fantiserat om.

Jag har nämligen haft några ”målbilder” där jag i min fantasi föreställt mig som gravid. Det har känts lättare att se det på det sättet än att känna att målet är ”nästa månad”, även om det såklart att svårt att känna det som annat än ett nederlag när ytterligare en månad gått och det inte blivit något.

En av dessa drömbilder är just julen. Förra året var det svägerskan som satt där med en kula på magen, och i och med att vi redan då hade bestämt oss för att satsa i år så kände jag såklart att ”nästa år kanske det är jag”. Jag såg framför mig hur jag gick runt där med min lilla mage och klädde granen och annat julpyssel. Sedan läste jag ett flertal ivf-bloggar där bloggerskorna tänkt samma sak år efter år, och då fick jag lite panikkänsla – tänk om jag har flera år framför mig av sånt där tänkande. Vi ska dessutom fira jul med makens syskonbarn och i och med att fokus kommer att ligga så mycket på dem så kommer det nog att kännas lite extra att vi är barnlösa.

Usch, att något som ska vara en så mysig och härlig högtid ska kännas så jobbigt!

Min endo-historia

Jag fick en fråga om hur jag fick reda på att jag hade endometrios, och tänkte att det är möjligt att det är fler som är intresserade. Jag har ju skrivit lite om mig själv när jag startade bloggen, men inte så utförligt kring just detta. Kanske är det fler som läser här som har endo och tycker att det är intressant.

Jag fick diagnosen för ca tre år sedan, alltså ett bra tag innan vi började försöka bli gravida. Det hela började med att jag fick väldigt ont på ena sidan och min mor trodde att det kanske kunde vara äggledarinflammation, så jag gick till gyn och där upptäckte de en cysta (på andra sidan än där jag hade ont intressant nog). Sedan började ett runtslussande mellan olika gynmottagningar tills jag en dag fick fruktansvärda smärtor och fick åka in akut med ambulans. Det visade sig att cystan vridit sig (eller gjort att äggledaren vridit sig, jag vet inte riktigt) och jag ställdes in på akutoperation. Men smärtorna försvann (tydligen vred cystan sig tillbaka) och då bokades jag istället in på en planerad operation fyra månader senare. Det var efter denna operation (när de analyserade cystan de tagit bort) som de upptäckte att jag hade endo.

Jag hade redan innan detta börjat få tankar på barn. I bekantskapskretsen hade de första bebisarna börjat ploppa upp, och nu när jag fick reda på endon och att det kanske skulle medföra svårigheter att bli gravid så tyckte jag att det kunde väl ändå var dags för oss också. Men det tyckte inte maken (eller då var han pojkvännen), han kände sig inte alls redo och på mitt argument att de kan ta jättelång tid och ev gå till ivf, så menade han på att det kan ju också lika gärna funka på första försöket. Det här var i alla fall för mig en stor kris i förhållandet, men jag väntade och längtade tills han för cirka ett år sedan tillslut sa att också han var redo!

Jag vet faktiskt inte särskilt mycket om min endo för min läkare är så himla fåordig (vilket triggar min fantasi istället), men jag tror inte att jag har en så aggressiv variant. Jag tänker som så att då skulle de väl aldrig låtit oss försöka på egen hand utan några som helst åtgärder eller ytterligare undersökningar? Det jag fick göra medan jag gick och väntade på satt maken skulle bli redo för barn var att äta p-piller och det höll faktiskt endometriosen i schack. Men sedan jag slutat med p-piller så har cystorna på äggledarna växt i vad i alla fall jag tycker är en rätt snabb takt. Nu går jag som sagt och väntar på läkarbesök nästa vecka för att få veta vad om är nästa steg för oss och jag hoppas att vi får något som känns som ett positivt besked för oss oavsett vad det är.

Läkarbesöket

Nu är det en vecka kvar till jag ska till läkaren, och jag börjar fundera på själva besöket. Jag försöker att peppa mig och håller tummarna för att även om cystorna har växt så kan det väl få vara pyttelite. Fast som jag tidigare har skrivit så känns det inte riktigt så, men man kan ju hoppas.

Sedan försöker jag också förbereda mig för vad jag ska säga och fråga. Det känns som att huruvida cystorna har växt mycket eller lite kommer att vara avgörande för besökets art, så jag försöker att förbereda mig så mycket jag kan åt båda hållen. Min gynekolog är en ganska barsk kvinna som inte riktigt känns som en ”people-person” så jag känner att jag behöver morska upp mig lite för att få ut vad jag vill av besöket.

Senast jag var där tog jag upp om det fanns en möjlighet att få en spolning av äggledarna redan i det här stadiet. Jag frågade dels för att det känns så meningslöst att hålla på att försöka medan cystorna blir större, om vi inte ens har möjligheten att lyckas. Men jag hade också läst att många som har endometrios blir hjälpta av en spolning och att små blockeringar som är vanliga vid endo kan spolas bort och att en tredjedel av kvinnorna blir gravida efter detta. Jag har läst på flera ställen på internet där det hävdats att kvinnor med endometrios borde erbjudas spolning direkt. Men min läkare menade att det är ju ändå ett ingrepp, och sådana är ju inte bra att göra i onödan. Hon menar på att jag är ju så ung fortfarande (vilket jag tycker är bisarrt bara det när jag är nästan 30) och att det inte behöver vara några problem för mig och maken att bli gravida trots endometriosen. Nu vet jag inte om det är försent, men det inte är det så är frågan om jag ska ta upp det igen. Det är klart att det känns dumt att gå igenom undersökningar och ingrepp i onödan, men det kan ju också vara så att de måste spara på sjukhusets resurser och att jag bara inte är ”tillräckligt” barnlös än.

Om cystorna inte vuxit så mycket som jag tror skapar det dessutom ytterligare frågor: Hur länge kommer vi att kunna försöka och i vilket skede kommer vi att behöva avbryta? Och vad kommer hända när vi måste avbryta (eller om det visar sig att läget är så redan nu). Blir det automatiskt IVF eller har de nåt annat alternativ? Ska vi ändå utredas? Och hur ska de få ner cystorna i storlek (för de måste väl ner i storlek om det ska bli ivf) - ska jag opereras, eller sättas på någon hormonkur? Hur funkar det med landstingskön och med privata alternativ?

Usch, det är så svårt. Någon som har andra tips om vad jag bör fråga eller säga? Ni som har varit med om det här - hur fungerade det för er?

Omtanke

Idag när jag pratade med gravida vännen så frågade hon lite försiktigt hur det går för oss, med tillägget "om du vill prata om det". (Nästan om hon läst inlägget jag skrev häromdagen...) Jag blev i alla fall så himla glad, bara av det enkla faktum att hon ville veta, att hon inte alls bara gått vidare med sin graviditet eller vad man nu ska kunna säga. Dessutom har jag ju ett outtömligt behov av att prata om saken (i alla fall med folk jag känner förtroende för), särskilt om de som gravida vännen nu, är peppande och tröstande. Nu har jag fyllt på min omtankeskvot irl.

Note to self:

Om boken du just tänker påbörja visar sig handla om en barnlös kvinna och slutklämmen på baksidestexten är "Och varför kommer aldrig mensen?" kanske du ska fundera på om det är en lämplig bok för dig just nu. Boken var visserligen bra men har medfört att jag, efter att ha haft ett par dagar av mindre graviditetsfokus, nu tänker på ämnet mer än någonsin. Inte vad jag önskar med över en vecka kvar till mens...

Ut eller in?

Jag träffade gravida vännen häromdagen. Det var trevligt, men det känns mer och mer detta att vi är på olika spår i livet. Hon är, ganska naturligt, fokuserad på sitt barn och att han/hon ska komma ut, och jag vill i min tur inget annat än att få in en unge. Inte konstigt att det kan gå lite trögt att samtala ibland. Hon vet ju som sagt att vi försöker, men tror att hon är finkänslig nog att inget fråga, och jag känner inte riktigt för att ta upp saken mitt i alla "saker som ska förberedas inför babyns ankomst"-diskussioner. De där samtalsämnena känns lite svåra ibland måste jag dessutom säga, och trots alla diskussioner vi haft om gravida på jobbet som bara pratar graviditet etc, så börjar jag känna att hon kanske inte riktigt har känt det på samma sätt som jag. Eller kan det vara så att man glömmer allt det jobbiga med att vara barnlös i samma stund som man blir gravid?

Växelvis hoppfullhet

Usch, jag kan inte låta bli att hoppas ändå. Sen växlar jag tillbaka och tänker att jag är dum som inbillar mig att det faktiskt skulle kunna vara möjligt att det blev någonting den här gången, och bara kommer att bli ännu mer besviken i slutändan. Inte lätt att veta vilken ben man ska stå på.

Pysselpeppen

En sak jag verkligen längtar till när med att bli gravid, förutom att kräkas dygnet runt och gå upp i vikt, är allt pyssel jag ska göra till vårt barn. Jag har bunkrat med mönster på stickade babytröjor, leksaker, mobiler, och tyg i gulliga mönster, men det känns ju fel att börja pyssla till någon som ännu inte finns. Än värre är det att jag, som vanligen börjar på en tröja eller en mössa så fort jag får ett graviditetsbesked, har väldigt svårt att göra något till någon annan bebis sedan vi själva började försöka. När jag senaste stickade till en väns baby som föddes i våras så tänkte jag att nästa gång jag börjar på en tröja så är det till vår egen lilla bebis. Det är rätt svårt att tvingas inse att det bara blir så om jag håller mig ifrån att sticka., inte för att vi varit näst i tur på barnfronten. Dock har en plan börjat formas i mitt huvud om jag kanske ska pyssla ihop lite julklappar till syskonbarnen och kanske något till gravida vännens barn. Om inte annat kan jag väl se det som övning inför allt som ska tillverkas till vårt lilla pyre.

ÄL

Jag hade inte riktigt väntat mig utslag på ÄL-stickan än, men imorse var det där, det extra strecket. Så istället för att träffa en kompis efter jobbet åkte jag hem och förförde maken. Nu hoppas jag bara att det är ÄL på g och inte att det blir ett ännu starkare streck imorgon bara för att förvirra. Jag har inga ÄL-känningar än, men det kanske kommer, fast jag vet att innan jag började testa med stickor så fick jag inte känningar varje månad och det är därför jag oroat mig lite för ägglosningen. Men nu har jag ju fått utslag tre av fyra månader så då känns det som att jag kan vara lugn.

Jag hoppas extra mycket den här gången, dels för att det kan vara sista gången vi får försöka på egen hand, men också för att det borde vara höger sida som ägglossar (eftersom det var vänster förra månaden) och det är sidan med lilla cystan, så kanske mår äggen på den sidan bättre och kan lättare färdas sin väg. Tänk om det faktiskt skulle kunna fungera!

När eller om?

Jag tycker visserligen att det är bra att vara ödmjuk inför det faktum att alla faktiskt inte kan bli föräldrar, och att man generellt kanske inte ska förutsätta att man kan planera en graviditet med sitt övriga liv, eller överhuvudtaget att allt ska kunna gå som man planerar. Men jag kan inte förmå mig att prata om (eller ens tänka på) en egen gravitet eller ett barn som ett ”om” istället för ett ”när”. För att orka kämpa på så behöver jag en målbild där jag blir gravid och där vi får vårt älskade barn. Jag måste i självbevarelsedrift skjuta bort tanken att det faktiskt finns en risk att det inte fungerar alls för oss. Så åh vad det skar i hjärtat häromdagen när gravida vännen (som tillämpar denna ödmjukhet) upprepade gånger i ett samtal sade att ”om ni blir gravida”. Hon menade säkert inte att förstärka min rädsla för att det inte kommer att blir någon graviditet för oss, men det var svårt att inte känna hur oron steg i kroppen. Åh, vad jag hoppas att det blir ett ”när” för oss och att detta ”när” inte tar allt för lång tid på sig.

Inga nyheter

Middagen i torsdags var jättetrevlig och skönt nog inga nyheter. Det var faktiskt inte bara jag som anade oråd för en annan av gästerna sa skämtsamt när de fick se den fina dukningen "du ska inte berätta att du är gravid igen va?". Värdinnan bara skrattade och sa "nej nej". När jag tänker efter har nog det inte varit särskilt många gånger som en gravidnyhet har berättats på det sättet i min bekanskapskrets. Men det har hänt, och det räcker för att min hjärna ska sätta igång alla möjliga tankar.

I morse började jag med teststickorna igen, även om det säkerligen är några dagar kvar tills det blir utslag. Det här är en period av hoppfullhet och "nu kanske det lyckas" men också nervositet. De gångerna jag har fått bekräftat att jag haft ägglossning har båda varit på vänster sida. Först en gång innan jag testade med stickor som jag inte var helt säker på var ägglossning förrän jag hade exakt samma slags ont när jag två månader senare fick utslag på stickan. Men däremellan, när höger äggstock borde lossat, så var det ju ingenting. Jag blev lugnad av att få besked att det kan vara så ibland, men eftersom jag är rätt duktig på att oroa mig så vore det väldigt skönt att få utslag på stickan nu snart för att få bekräftat att även höger äggstock fungerar som den ska.

Istället för glädje

Hemma en sväng och ska strax iväg på middag. Måste bara kommentera att sådana här middagar skrämmer livet ur mig. Min första tanken när det bjuds in är numera inte bara "vad kul" utan nästan alltid - "vad har de att berätta?". Dessutom är det inte nog med de (numera fåtal) barnlösa paren i bekantskapskretsen, nu börjar de övriga parens barn komma upp i den åldern att folk undrar om det inte ska vara dags för ett syskon. Just nu känner jag bara att jag inte skulle orka med en sån nyhet, att sitta och låtsats vara glad fast jag det jag egentligen känner är avundsjuka till tusen och min egen besvikelse som slungas upp i ansiktet på mig.

Och ytterligare en kommentar - vad negativ jag låter nu för tiden. Det är kanske dags att komma med något positivt här i bloggen. Så nattsvart är faktiskt inte mitt liv, även om det inte är den dans på rosor jag skulle önska mig just nu.

Enkelspårig, vadå?

Jag är verkligen inte en rolig person just nu, varken som vän eller kollega. När andra har tusen järn i elden och kan babbla på om saker de gjort, vill göra eller tänker på, så har jag bara barn och graviditet i hjärnan. Och det kan jag ju inte prata om med vem som helst. Så jag är som sagt jätterolig att umgås med.

Jag har ju berättat för tre vänner att vi försöker, och de få som alltså vet vill jag inte riktigt prata öronen av även om en av anledningarna att jag berättade var att jag ville kunna få råd och stöd och jag visste att dessa personer skulle förstå. När jag berättade var det en av personerna som försökte själv (med partner), och den andra kunde jag ana skulle vara på gång snart även om hon inte sagt det rätt ut. Nu är båda gravida och av någon anledning känns det inte riktigt lika lätt att "prata ut" med dem länge. De har så mycket med sina graviditeter liksom. Den tredje personen har mycket annat i livet och på grund av det så ses vi inte så ofta som jag skulle vilja och de gånger vi ses inte riktigt tillfällen till sådana samtal. Jag vill heller inte dra upp det själv hela tiden och "pracka på dem" mina problem, samtidigt som jag vet att det kan var svårt att fråga för det är ju ett känsligt ämne. Men jag har ju ändå själv valt att berätta, så jag vill verkligen inte att de ska vara rädda för att fråga heller.

Det är tur att jag har er läsare i alla fall som står ut med mig. Jag är så himla glad för att ni finns och för att ni tar er tid att kommentera. Tusen kramar till er!

Oro och värk

Jag har ont. Det är ingen extrem smärta, mer att det trycker och spänner på den sida där den stora cystan sitter. Cystan som enligt mina hobbyberäkningar borde närma sig den storlek där man bestämde sig för att operera förra gången. Jag har känt av det lite då och då, men nu efter den senaste mensen så är det varje dag. Det jobbigaste är egentligen inte att det gör ont, utan allt mitt analyserande och funderande kring detta. När det visade sig att jag skulle behöva vänta över en månad på nästa läkartid så kändes det lite som att vi fick en frist, en månad extra och ett extra försök att lyckas. Nu känns det mer som en extra månad som vi måste vänta på ivf.

(Jag är för övrigt helt övertygad om att det blir ivf när vi inte kan försöka längre, men är det någon som känner till någon annan behandling som skulle kunna funka? De jag läst om, som insemination eller stimulering av ägglossning, funkar väl inte när man har en cysta som inte får bli större.)

Fertila familjen

För att fortsätta på familjetemat: Min familj har ju som sagt inga "förväntningar" på barnbarn, även om de längtar, men det finns ju en familj till i sammanhanget. När makens bror gifte sig så annonserade de en månad efter bröllopet att det var tillökning på gång, och det är inte första gången det händer i den där familjen. Vi har ju varit gifta i några månader nu och jag kan riktigt ana att de funderar på vad som händer - när är det dags? Vi har fått fina hintar om barnkläder, gravidtips mm vilket både känns kul och jobbigt. De vet ju att jag har opererats för cystor på äggstockarna och har lite försiktigt frågat om det kan påverka möjligheten att få barn, men jag tror ändå inte riktigt att de tänker så. De är ju själva så himla fertila, vilket också är sjukt jobbigt. Jag känner mig lite som det svarta fåret i familjen, den som hindrar maken i sin familjebildning. Jag vet att det är dumt att tänka så men jag kan inte låta bli. Tänk vad många problem och ångestmoment som skulle kunna lösas om jag bara kunde bli gravid...

Att längta barnbarn

Häromdagen var jag på loppis med min mamma. De hade jättemycket barnkläder till vrakpriser, och förutom att jag höll på att gå under av längtan efter att få gå runt och shoppa till en egen liten krabat, så såg jag hur min mor kände precis samma sak. När jag shoppade till gravida vännen och makens syskonbarn hejade hon ivrigt på och jag vet att hon funderade vem hon skulle kunna köpa något till. Usch, även nu när jag skriver det här så börjar jag nästan gråta när jag tänker på hur mycket jag längtar efter att kunna berätta för min mamma att hon ska få ett barnbarn. Hur underbart det vore att få gå och handla till pyret tillsammans. Jag märker ju hur mycket hon längtar, och min pappa likaså, utan att säga något. De hade själva svårt att bli gravida, och har berättat hur svårt det var när alla vännerna skaffade barn och det inte blev något för dem. De vet hur det känns och därför skulle de aldrig fråga efter barnbarn.

När jag och maken gifte oss hörde jag hur min svärmor sa till min far att nu kanske det blir barnbarn och det är så himla roligt (makens syskon har alla barn). Jag kunde inte höra min pappas hela svar, men han sade i alla fall att ”vi har ju katten (vår katt som de brukar vara kattvakt åt) och den är lite som ett barnbarn”. Herregud vad det kändes i hjärtat, lite skärande men framför allt en fruktansvärd kärlek och respekt för min pappa. Det kändes som att han verkligen stod upp för oss på något sätt.

Ibland har jag velat berätta för mina föräldrar att vi försöker, liksom för att få dem att veta att ”vi är på gång, ni ska inte behöva vänta så länge till”, men det känns fortfarande för tidigt. Jag hoppas istället fortfarande på att få komma med ett överraskande glatt besked. Jag kan heller inte låta bli att tänka att tänk om det skulle hända något till jul – vilken julklapp det skulle vara! (Men i hemlighet förbereder jag mig egentligen på hur det kommer vara att berätta för dem att vi måste göra ivf för att bli gravida.)