Den har varit jobbig, den här veckan. Först dagarna innan läkarbesöket då jag har försökt samla mod att våga fråga allt och att ställa krav, och sen ivf-beskedet som fått tankarna snurrat runt. Jag vill bara grina hela tiden. Inte konstigt att jag inte har kunnat koncentrera mig på jobbet. Skönt nog är det halvdag på jobbet imorrn, och sen helg!
Trots allt är det skönt också. Att hamna i den där kön även om den är lång, är ju ett steg närmare ett barn. Jag har bara lite svårt att släppa att vi måste gå igenom en himla jobbig process, både psykiskt och fysiskt, för att nå dit. När vänner och familjemedlemmar blir gravida på löpande band utan att knappt ha behövt anstränga sig...
Dessutom är det lite jobbigt att jag känner ett behov av att prata prata prata, medan maken inte har sagt ett ljud om saken efter själva ivf-diskussionen. Det var som att det räckte för honom att diskutera själva faktan och när vi väl klartgjort vad som ska hända nu så räckte det liksom. Medan för mig är det allt jag tänker på just nu.
6 år sedan
4 kommentarer:
Känner igen det där med olika behov av att prata och "älta"... Jag höll länge inne med allt, tills jag en kväll i somras blev så ledsen att jag bara grät och grät. Jag tror att det var första gången maken riktigt förstod mitt behov av att få prata om allt runt IVF:n. Det ÄR annorlunda för männen. Det är ju inte heller deras kroppar som medicineras och annars också tror jag att det känns "större" för kvinnan. Sköt om dig, och prata mycket! Det är naturligt att det är det enda som rör sig i dina tankar just nu, ta dig den tid du behöver för att älta allt du vill älta och prata med din man o skriv av dig här på bloggen. Varm kram!
P.s. Tack för gratulationerna! :)
Åh, vad jag blir rörd av din kommentar, tack så mycket. Ska verkligen försöka att inte hålla allt inne (fast det är så jag brukar göra) utan att prata prata prata och blogga. Kram!
Har inte varit aktiv på några dagar nu, men vad glad jag blir att läsa att allt gick bra med din läkare. Skönt för er att slippa tänka på den biten iallafall.
Sedan är givetvis väntan jobbig. I mitt fall måste jag nog säga att det är den biten som är det jobbigaste i hela processen. Sprutorna och övrigt är en struntsak i jämförelse för då händer det iallafall någonting.
Håller med pärla i det hon skriver här ovan, bara prata av dig allt du behöver till de som känns bra och bara skriv tills tangentbordet glöder!
Kram Åsa
Åsa - Ja, det kändes verkligen som en sten lyfts från mitt bröst när hon verkligen engagerade sig. Hoppas att det fortsätter i den stilen.
Igår pratade även jag och maken om saken på nytt (efter att ha varit på en familjemiddag med syskonbarnen) och det kändes jättebra. Även om maken inte känner på samma sätt så verkar han i alla fall kunna förstå hur jag mår. Och det är väl också bra med en gladare make som kan pigga upp en. :-)
Skicka en kommentar