Ut eller in?

Jag träffade gravida vännen häromdagen. Det var trevligt, men det känns mer och mer detta att vi är på olika spår i livet. Hon är, ganska naturligt, fokuserad på sitt barn och att han/hon ska komma ut, och jag vill i min tur inget annat än att få in en unge. Inte konstigt att det kan gå lite trögt att samtala ibland. Hon vet ju som sagt att vi försöker, men tror att hon är finkänslig nog att inget fråga, och jag känner inte riktigt för att ta upp saken mitt i alla "saker som ska förberedas inför babyns ankomst"-diskussioner. De där samtalsämnena känns lite svåra ibland måste jag dessutom säga, och trots alla diskussioner vi haft om gravida på jobbet som bara pratar graviditet etc, så börjar jag känna att hon kanske inte riktigt har känt det på samma sätt som jag. Eller kan det vara så att man glömmer allt det jobbiga med att vara barnlös i samma stund som man blir gravid?